Erik Knutsson

7. Erik Knutsson, den föregåendes sonson, d. (enligt annaluppgift) 10 april 1216 på Visingsö, begr. i Varnhems klosterkyrka. Föräldrar: konung Knut Eriksson och hans till namnet okända gemål. Vistades vintern 1204—05 i Norge; deltog 1205 i uppror mot konung Sverker d. y. Karlsson; vistades åter i Norge i tre år och besegrade Sverker Karlsson 1208 samt blev svensk konung s. å.; krönt nov. 1210 (bekräftelse genom Innocentius III:s brev av 4 april 1216).

G. 1210 m. Rikissa Valdemarsdotter av Danmark, d. 8 maj 1220 i Danmark och begr. i Ringsted på Själland, dotter av konung Valdemar den store av Danmark och Sofia av Novgorod.

E.s fader, konung Knut Eriksson, hade i livstiden låtit en av sina söner hyllas som sin efterträdare, men vid hans död 1195 eller 1196 besteg dock Sverker Karlsson tronen. Knuts söner, som uppenbarligen inte hunnit manbar ålder, kvarstannade emellertid i Sverige; enligt en sverkerska partiets version skall Sverker ha uppfostrat Knuts söner. Emellertid vistades E. under vintern 1204—05 i Norge, där han hade nära släktskapsförbindelser inom birkebeinarnas parti. Följande år deltog han i en upprorsrörelse mot Sverker, som emellertid krossade den i slaget vid Älgarås i nov. 1205. Tre av Knuts söner stupade, men E. undkom och begav sig till Norge, där han sammanlagt vistades tre år. Under okända omständigheter lyckades han i slaget vid Lena i jan. 1208 besegra Sverker Karlsson, ehuru denne fått understöd från Danmark; E. antog kunganamn. Sedan Knut jarl, Birger Brosas son, dött omedelbart före, i eller någon tid efter slaget vid Lena, tog E. till jarl Folke, upphovsmannen till det 1210 för första gången omtalade folkungapartiet. Det är till följd av källmaterialets bristfällighet inte möjligt att avgöra, vilken roll detta spelat för E:s uppror, seger och upphöjelse. Medan E. blev Sveriges herre, flydde Sverker jämte ärkebiskop Valerius till konung Valdemar av Danmark. Givetvis efter framställning från deras sida ingrep påven Innocentius III i de svenska striderna och gav i nov. 1208 biskoparna i Linköping, Skara och ett okänt stift i uppdrag att förmå E. att försona sig med Sverker samt lämna denne i okvald besittning av riket, såsom det tillhörde honom; vägrade E., skulle han straffas genom kyrklig censur. Någon åtgärd med anledning av denna påvliga befallning är inte känd. Emellertid gjorde Sverker 1210 ett försök att återvinna sin krona. Men E. stöddes av folkungarnas parti, och han hembar segern i slaget vid Gestilren i juli 1210, där Sverker stupade.

E. skyndade nu att försona sig med de två makter, som stött konung Sverker: kyrkan och Danmark. Redan 1210 förmälde han sig med Rikissa, syster till konung Valdemar II Valdemarsson (Sejr), och i nov. s. å. kröntes E. av ärkebiskop Valerius — den förste svenske konung, om vilken vi veta, att han krönts. I april 1216 tog Innocentius III E. och hans rike i sitt skydd, samt bekräftade honom i besittningen av sitt rike och det land, som hans företrädare vunnit eller som han själv kunde vinna av hedningarna. Innocentius gav vidare rätt att i sålunda nyvunnet land insätta en eller två biskopar, som skulle bli suffraganer under ärkebiskopen i Uppsala. Uppenbarligen kretsade vid denna tid E:s planer kring ett korståg i österled. Men påvens brev nådde aldrig E. Han avled 10 april 1216 på Visingsö och begrovs i Varnhem; det har av paleografiska skäl antagits, att den konung E., vars anniversarium firades 8 febr. vid S:t Laurentius i Lund och som dit skänkt en mark silver, skulle vara identisk med E. (Weeke). Möjligheten att notisen i verkligheten åsyftar E:s son är icke utesluten (se E. 8).

Om E:s person och politik föreligga inga uppgifter. Västgötalagens kungakrönika omtalar, att han var »god årkonung». Några enstaka dokument, som äro bevarade från hans kansli, ge ingen upplysning om E. av större vikt.

I sitt äktenskap med Rikissa hade E. döttrarna Ingeborg, g. m. Birger jarl, och Sofia, g. m. Henrik III av Rostock, samt den postume sonen, Erik Eriksson (E. 8), svensk konung (jfr även art. Erikska ätten nedan). Uppgifter i svenska annaler om ännu en dotter till E., Katarina, moder till den 1251 avlivade Knut Magnusson och alltså maka till Magnus Knutsson Brocka, kunna inte anses bestyrkta, allra helst som Knut Magnusson i Håkanssagan säges vara dotterson till Knut Eriksson. — Om E:s sigill och kontrasigill, det senare visande två mot varandra vända krönta leoparder, se Fleetwoods sigillverk.