Erik Segersäll

3. Erik Segersäll, konung (d. omkr. 995). Om E:s börd föreligga inga uppgifter i vittnesgilla källor; i isländsk litteratur berättas, att han skulle vara son till en konung Björn. Denna uppgift är emellertid historiskt omöjlig, och det har i stället antagits, att han skulle vara son till den Emund Eriksson, som Adam av Bremen i sin krönika uppför omedelbart före E. såsom svensk konung (Schück, Nerman). Onekligen finnes intet, som hindrar, att E:s far hetat Emund – detta namn bars av en E:s sonson – eller att han liksom E. varit svensk konung. Men några faktorer, som ens göra det sannolikt eller troligt, att E. var son till Emund Eriksson, föreligga ej. Att namnskicket bland E:s ättlingar är detsamma som bland hans företrädare på tronen, gör det emellertid sannolikt, att hans tronbestigning icke innebar något dynastiskifte.

Om E. möta i Adams krönika och den norsk-isländska sagalitteraturen vida fylligare uppgifter än om någon tidigare svensk konung, bl. a. gälla de hans giftermål. De norsk-isländska författarna berätta, att hans hustru var Sigrid Storråda, dotter till den svenske hövdingen Skoglar Toste, Adam åter, att hon var en syster till Boleslav I av Polen. Sistnämnda uppgift bekräftas indirekt av andra, inbördes oavhängiga källor, varför Sigrid Storråda måste utmönstras ur historien och betraktas som en sagofigur.

Adam och de norsk-isländska sagorna berätta om helt olika delar av E:s verksamhet som konung. Enligt Adam ingick E. allians med sin svåger Boleslav I av Polen och bekämpade tillsammans med honom Danmark. Dess konung Sven Haraldsson (Tveskägg) fördrevs av E., som blev Danmarks herre, enligt Adam under fjorton år och ända till sin död. Hans änka ingick därefter äktenskap med Sven Haraldsson, som emellertid för en tid ånyo fördrevs av E:s son Olof Eriksson (Skötkonung). Först sedan Sven omvänt sig till kristendomen återfick han genom Guds nåd sitt rike. Åtskilligt i denna skildring ställer sanningen på huvudet, och E:s erövring av Danmark har därför med goda skäl betvivlats och t. o. m. förnekats (Steenstrup, L. Weibull). Det är sålunda uppenbart, att Adams skildring starkt influerats av hans mot Sven Haraldsson ytterst fientliga tendens, och att han efter mönster av bibelns berättelse om Manasse format sin skildring av Sven till en uppbygglig betraktelse över synd och nåd. Medan Sven enligt Adam irrar omkring i Norge, England och Skottland, sökande en fristad, framträder han i de anglosachsiska källorna i stället som en mäktig vikingahövding, som hemsöker England med rov och brand. Emellertid måste man hävda, att om än Adam uppenbarligen tendentiöst grupperat sitt källmaterial och hans skildring därför måste betraktas med misstro, så rubbas inte därav värdet av de källor, som Adam utnyttjat. En sådan Adams källa är konung Sven Estridssons muntliga berättelser, och redan i dessa förekommer uppgiften om E:s seger över Sven och herravälde i Danmark. Av andra personer hörde Adam omtalas, att E. kämpade mot och besegrades av Otto III. Då sådana strider nästan förutsätta, att E. härskat i Danmark, måste man konstatera, att E:s välde över detta rike omtalats av två av varandra oberoende källor och alltså måste anses vara historiskt styrkt. Därtill kommer, att en nordisk skaldedikt, som både av norskisländska sagaförfattare och moderna historiker placerats och utnyttjats i olika sammanhang, får klarast mening, om den anses syfta på Sven Haraldssons vistelse i England. Är detta fallet, skulle en av E:s medhjälpare vid erövringen av Danmark ha varit Styrbjörn, som i den nordiska sagalitteraturen spelar en så stor roll i hans historia (Bolin). Den ungefärliga tidsättningen av E:s välde i Danmark ges av Adams uppgift, att Sven fördrevs efter 988, och de anglosachsiska annalernas berättelser under 994 och 995 om vikingatåg, som han ledde i England.

Utöver ovan refererade uppgifter meddelar Adam – efter Sven Estridsson – att E. i Danmark antog kristen tro men senare övergav densamma.

I den norsk-isländska litteraturen är E. mest känd genom sin seger i slaget vid Fyrisvallarna. E. hade till att börja med regerat samman med sin bror Olof, som efterlämnade en son, Styrbjörn. När denne hunnit manbar ålder, krävde han andel i riket, men det vägrades honom. Han for då till Jomsborg och blev jomsvikingarnas hövding. Efter en tid angrep han sin farbroder E. i Uppsala men besegrades av honom vid Fyrisvallarna. Sedan den historiska haltlösheten i denna skildring konstaterats (L. Weibull), har forskningen i stället sökt att på grundval av några skånska runstenar från Torna Hällestad och Sjörup, som daterats till tiden kort före 1000, och två Thorvald Hjaltason tillskrivna, parallellt traderade diktstrofer, av vilka en uttryckligen omtalar E:s strid vid Fyrisvallarna, ge en ny bild av slaget: i detta skulle E. ha förintat och slagit på flykten en angripande, plundringslysten vikingahär, som till stor del bestod av skåningar och som leddes av Toke Gormsson (C. Weibull). Emellertid har en yngre riktning inom dansk runologi hävdat, att de skånska runstenar, som omtala Tokes tåg till Uppsala, härröra från ett senare skede än E:s regering (Jacobsen). Denna nya tidsättning kräver väl omprövning, men runinskrifterna kunna inte längre med säkerhet sättas i samband med det slag, som omtalas av Thorvald Hjaltason. Dennes diktstrofer – eller åtminstone den ena av dem – bli sålunda de enda historiskt användbara källorna till E:s seger vid Fyrisvallarna. Enligt en nytolkning av dem, som mer än den gamla tolkningen ansluter sig till den traderade texten, skulle de vikingar, som E. slog vid Fyrisvallarna, vara komna från trakten av en fjällälv; som deras anförare nämnes Hunding (Moberg). Emellertid är inte heller den nya tolkningen i alla avseenden oangripbar; endast om man godtager de två versstrofernas samhörighet, kan man karakterisera det sagoberömda slaget vid Fyrisvallarna som en E:s seger över vikingahövdingen Hunding. Avvisar man de två strofernas samhörighet – och skäl härför saknas icke – kan om slaget vid Fyrisvallarna endast sägas, att E. där besegrat okända motståndare.