Essen af Zellie, von, släkt

von Essen af Zellie, adelssläkt, urspr. från Ösel, där äldste säkert kände stamfadern Dietrich von Essen d. ä. genom brev av hertig Magnus 3 okt. 1572 förlänades med Sellie (Zellie) i Kielkonds sn, Ösel. Ättens äldre vapen var i rött fält en tornérhjälm av silver (jfr nedan). Riddarhusgenealogiens uppgift, att släkten ursprungligen skulle kommit från Westfalen, är obevisad, och den westfaliska ätten von Essen (genannt Düngeln) förde ett helt annat vapen (i silver en svart balk, belagd med tre silverrutor). För i litteraturen förekommande försök att göra släkten till en gren av samma ätt v. E., som den som för ugglan, ha inga bevis presterats.

Tvenne linjer av ätten ha introducerats i Sverige (jfr släkttavlor s. 551 o. f.).

A. Äldre släktlinjen (ätten von Essen, naturaliserad 1751). Till Sverige inkom den nämnde Dietrich v. E. d. ä:s sonson Johan von Essen (f. 1611, d. 1661), vilken redan som ung inskrevs i svensk krigstjänst 1622 och länge tjänstgjorde i olika tyska orter. Han blev överste för Närkes och Värmlands reg. 1653, var med Karl X Gustav på fälttåget till Danmark, vid intagandet av Frederiksodde samt vid tåget över Bält. Samma dag Roskildefreden slöts, 26 febr. 1658, beordrades han gå över till Skåne. Han blev där kommendant i Malmö. Från dansk sida smiddes i samband med den bekanta Malmösammansvärjningen 1659 planer på att mot ersättning få Malmö lämnat till danskarna, men anbudets framförande avvärjdes av Ove Thott, som påpekade, att J. v. E. sedan ungdomen trofast tjänat Sverige och en gång förut, i Preussen eller Polen, tillbakavisat ett liknande anbud (Fabricius). Han blev generalmajor s. å. och avlämnade kommendantskapet i Malmö samt dog i Nordtyskland. Hans son och sonson voro svenska officerare; den sistnämnde, Benjamin von E. (f. 1664), var kapten vid Dalreg:tet och dog 1700 av blessyrer erhållna i slaget vid Narva. Dennes son Gustaf Johan von E. (f. 1700, d. 1774) blev livdrabant 1721, korpral vid Livdrabantkåren 1746 och slutligen löjtnant därstädes 1760 (avsked 1769). Han naturaliserades som svensk adelsman 1751 med namnet von Essen, dock med ett helt annat vapen än den långt tidigare introducerade, fortlevande yngre linjen (v. E. af Zellie, se nedan), och introducerades 1752 under nr 1919. Då han var ogift, slöt han själv sin ätt.

B. Yngre släktlinjen (ätten von Essen af Zellie, naturaliserad 1663, och finländska ätten von Essen).

I svensk tjänst gick också generalmajoren Johan v. E:s yngre bror Diedrich von Essen (anges f. 1620 på Zellie, d. 1678 i Reval), som blev överstelöjtnant 1657 vid och överste 1674 för Tavastehus regemente. Han tjänstgjorde i Kurland 1659. År 1663 naturaliserades han som svensk adelsman och behöll ättens gamla vapen, tornérhjälmen, som ökades genom tillägg av fyra blå kulor (två och två), samt introducerades 1664 under nr 723; ätten fick småningom namnet von Essen af Zellie. Han begrovs i Hollola kyrka i östra Tavastland, där hans anvapen uppsattes, men varifrån de sedan flyttades till Nationalmuseet i Helsingfors. På 1930-talet återfördes de till Hollola kyrka. För namnen på släktens äldsta led (före översten D. v. E:s farfader D. v. E.) ha dessa, tidigast 1678 tillkomna anvapen givetvis ingen beviskraft.

Med överste Diedrich von E:s tvenne söner regementskvartermästaren Johan Didrik von E. (stupad vid Riga 1700), och översten Odert Reinhold von E. d. ä. (se nedan) delade sig ätten i två huvudlinjer (se släkttavlan). Till den äldre hörde bl. a. J. D. v. E:s sonson Niclas Didric von E. (f. 1724, d. 1801), som gick i fransk militärtjänst, sedan avancerade vid svenska artilleriet, blev överste och brigadchef i Finland 1783 och kommendant på Sveaborg 1784 samt var överste för Åbo läns regemente 1790–96. Han blev generalmajor 1790 och generallöjtnant 1795. Från hans bror kapten Fredrik Bogislaus von E. (f. 1735, d. 1790) härstammar den fortlevande svenska huvudmannagrenen von E. Till denna hörde bl. a. F. B. v. E:s sonsons sonson landskapsmålaren August Hjalmar Didric von E. (f. 1856, d. 1922). En dennes fars kusin blev stammodertill släkten Essen-Möller (se denna, nedan s. 616).

Den yngre huvudlinjens stamfader Odert Reinhold von E. (f. 1665, d. 1714) blev överste för Björneborgs regemente 1710 och är ryktbar genom den tapperhet han visade i slaget vid Storkyro mot ryssarna den 19 febr. 1714, där han stupade. Sedan hans häst blivit skjuten och han sårats i båda fötterna, fortfor han likväl, sedan han på knä förbundits, att kommendera sin trupp till nya anfall. Kroppen hade, då den påträffades, inte mindre än 32 blessyrer. Han begrovs liksom fadern i Hollola. Från O. R. v. E. utgå tvenne släktgrenar, härstammande från sönerna Georg Reinhold v. E. och Carl Magnus v. E.

Den nämnde löjtnanten vid Karelska dragonreg:tet Georg Reinhold von E. (f. 1705, d. 1752) var farfar till bröderna Didric Adolph von E. (f. 1766, d. 1832) och löjtnanten Georg Reinhold von E. (f. 1783, d. 1866). Den förre, som 1783 blev kornett vid Nylands dragonreg., var under svensk-ryska kriget överste B. J. Hastfehrs adjutant och delaktig i Anjalaförbundet. D. A. v. E. flydde inför hotet om häktning över till ryska sidan, dömdes till döden men benådades 1791 mot att börja som menig. Han avancerade sedan i Sverige och slutade som överstelöjtnant vid Mörnerska husarreg:tet. Från honom stammar första yngre svenska grenen von E. Brodern G. R. v. E. immatrikulerades jämte flera andra släktmedlemmar av yngre grenar år 1818 på Finlands riddarhus under nr 58 och med namnet von Essen. En från G. R. v. E. genom hans son Fredrik Mauritz v. E. härstammande linje återflyttade till Sverige och utgör andra yngre svenska grenen von E.

D. A. och G. R. v. E:s farbror kapten Gustaf Johan von E. (f. 1735, d. 1823) hade två söner, löjtnanterna Gustaf Johan v o n E. d. y. (f. 1778, d. 1829) och Otto o Mauritz von E. (f. 1780, d. 1848), vilka båda deltogo i 1808–09 års finska krig och från vilka de nu levande två yngre släktgrenarna i Finland härstamma. G. J. v. E. d. y. var fader till den kände finländske publicisten Johan August von E. (f. 1815, d. 1873). Denne var i början av 1840-talet i Sverige, där han bl. a. medarbetade i Stockholms Dagblad. På dess litterära avdelning publicerade han ej blott översättningar utan också originalarbeten. Hans noveller »Ett tidens barn» och »Mordnatten i Kauhajoki» lästes på sin tid med intresse. Han äktade 1846 i Söderköping grevinnan Adelaide Gustava (Vava) Aspasia Armfelt, dotter av Gustaf Mauritz Armfelt i hans förbindelse med hertiginnan Wilhelmina av Sagan, och slog sig ned som godsägare på Rauhalinna vid Åbo. J. A. v. E. framträdde nu även i politiken, som en av ledarna för den liberala oppositionen, utnyttjande sitt svågerskap till ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt för att nå fram till kejsaren personligen. Både före och vid 1863 års lantdag framförde han de liberalas synpunkter med kraft. Han blev 1866 guvernör i Kuopio men anses på denna post icke ha varit lika framstående. Han var emellertid omtyckt i länet och hade, vilket på den tiden var ovanligt i hans kretsar, lärt sig finska. Under senare år var han sjuklig. En sympatisk biografisk teckning av honom har lämnats av R. Öller. – Brorson till guvernören J. A. von E. var Georg Didric von E. (f. 1864, d. 1936), som, efter att tidigare ha fått militär utbildning, under finska frihetskriget trädde i tjänst som chef för första reg:tet av Helsingfors jägarbrigad april 1918, var överbefälhavare för Finlands skyddskårer febr. 1919–juni 1921 och slutligen blev finsk generalmajor. Också han var ingift i grevliga ätten Armfelt. I frihetskriget deltog även hans son översten Hans Olof von E. (f. 1900).

Guvernören J. A. v. E:s kusin var teologen Carl Gustaf von E.(f. 1815, d. 1895), professor i praktisk teologi vid Helsingfors univ. 1867–75, som tog verksam del i samtida kyrkolagstiftning och i arbetet på en ny svensk psalmbok i Finland samt var en inflytelserik akademisk lärare och uppskattad själasörjare.

En än yngre finländsk gren, nu utgången, härstammade från den ovan nämnde överste Odert Reinhold v. E. d. ä:s yngre son kapten Carl Magnus von E. (f. 1709, d. 1784). Denne, vars gren också var immatrikulerad på Finlands riddarhus, hade flera söner, bland dem generalmajoren Odert Reinhold von E. d. y. (E. 1), känd bl. a. från Runebergs Fänrik Ståls sägner. Hans son kapten Carl Reinhold von E. (f. 1803, d. 1870 i Stockholm) gifte sig med en stockholmsdam, Elisabeth Charlotta In de Betou. Familjen överflyttade till Sverige. Deras dotter skådespelerskan Sigrid (Siri) Sofia Matilda Elisabet von E. (E. 2), först g. m. frih. C. G. Wrangel af Sauss, är mest känd genom sitt andra gifte, i vilket hon var August Strindbergs första maka.