Evert

Evert (Effrardus), helge broder E. Av riksföreståndaren presenterad som föreståndare för hospitalet vid Söderköping 12 maj 1480; förestod hospitalet med dess kapell ännu 1500; var troligen död före 9 okt. 1505. Dyrkad som folkhelgon.

Riksföreståndaren Sten Sture d. ä., som förgäves sökt få präster att tjänstgöra som föreståndare för det gamla spetälskehuset vid Söderköping, gav i stället 1480 en »de fattiga sjukas tjänare» E. presentationsbrev på befattningen med begäran om stadfästelse av biskop Henrik Tidemansson i Linköping. E., som betecknas som »renliffwis man» och alltså torde ha levat i enlighet med vissa klosterlöften, genomförde en märklig förbättring av det förfallna hospitalet och lät bygga kapell och andra nödiga hus, såsom ett riksrådsbrev 7 nov. 1507 vittnar. Av konung Hans utverkade han ett skyddsbrev 10 jan. 1498 för anstalten, som nu började kallas S:t Jörans hospital. Bland hospitalets inkomster var den s. k. spetaleskäppan från Östergötland östanstång. Biskop Henrik hade därtill lagt ett visst anslag av den fattigtionde, som eljest tillkom kanikerna i Linköping, men detta skulle endast utgå, tills kapellet var färdigbyggt. E. lyckades emellertid ännu en tid med stöd från vissa frälsemän uppbära detta anslag och råkade därigenom i motsättning till kapitlet i Linköping. En första attack riktades (i en av påven Alexander VI 3 mars 1499 bifallen supplik) mot hospitalets olaga tiondeuppbörd. Året därpå gick Hans Brask med sin kanonistiska lärdom till angrepp mot E. själv. Brask påstod, att E. icke kunde inneha den med själavård förenade tjänsten vid hospitalskapellet, emedan E. vore en ren lekman (laicus purus) och falskeligen utgåve sig för att vara klosterbroder (conversus), och Brask begärde därför själv att få kaplanstjänsten, vilket Alexander VI beviljade 13 juni 1500. I 1480 års brev hade föreskrivits, att E. skulle låta klerker hålla de dagliga tidegärderna i hospitalet. Troligen fick det påvliga beslutet av år 1500 ingen annan effekt, än att E. såg sig tvungen att skaffa hospitalet och dess personal en av kyrkan erkänd ställning. På dödsbädden besvor han sina medbröder att sända bud till Rom och utverka hospitalets och dess brödraskaps anslutning till Helgeandsorden, vars moderhus var S. Spirito in Sassia i Rom. Så skedde också, och överenskommelsen med ordensmyndigheterna i Rom godkändes av svenska riksrådet 7 nov. 1507.

Striden mellan Hans Brask och hospitalet, nu under ledning av en prior, fortsatte in på Gustav I:s tid. Hospitalet hade stöd av Hemming Gadh och de högadliga familjerna från Söderköpingstrakten. Bevarade urkunder vittna, att E. började dyrkas som helgon och att hospitalet fick gåvor till hans ära. Anna Eriksdotter, dotter till den forne hövitsmannen på Stegeborg Erik Turesson (Bielke) och änka efter Johan Månsson (Natt och Dag), ihågkom bland testamentsgåvor för mannen 1520 även »helge Ewert» (Sjödin, 1943, s. 110). Riksrådet Nils Eskilsson (Banér) skänkte en gård Broby vid Söderköping till hospitalet där och förmanade, innan hans huvud föll för bödelssvärdet hösten 1520, maka och barn att ge hospitalet brev därpå, vilket också verkställdes 12 mars 1523 av änkan Ingeborg Laurensdotter (Tott) på Skenäs, »then werdugha fadher och stora Gudz wen helghe Äffwerth til heder».