Tillbaka

Benedictus Olai Crusius

Start

Benedictus Olai Crusius

Domare, Jurist

Crusius, Benedictus Ola i, f. på 1590-talet antagligen i Örebro, d. före 10 juli 1633 i Göteborg. Student i Rostock 10 nov. 1611, Helmstädt 7 sept. 1614, i Greifswald 15 sept. 1615, i Marburg 24 juni 1622 och i Giessen; disp. i Giessen 12 febr. 1624 för juris utriusque doktorsgrad (Disputatio inauguralis de regalibus). Juris professor i svensk rätt vid Uppsala universitet 13 juni 1625; prorektor därstädes 13 maj 1627; rektor 13 juli—27 nov. 1627; tjänstgjorde som assessor i Svea hovrätt hösten 1630—apr. 1633; ledamot av kommissorialrätten angående ägotvist mellan Öster- och Västerdalarna 3 sept. 1630 (dom 16 aug. 1632); bisittare i rådet under rättegången mellan prins Kristian av Danmark och rhengreven Otto Ludvig 5—7 okt. 1630 samt 31 aug.—2 nov. 1631; förordnad' att jämte Andreas Bureus draga till Norrland på rannsakning 16 apr. 1631; utsedd att deltaga i rannsakning angående tvister mellan Göteborgs stad och tullnären Henrik Zinchler 4 maj 1633.

Gift 22 jan. 1626 med Karin Lorensdotter Hartman, d. 1633 (begravd 17 nov.), dotter till guldsmeden i Stockholm Lorens Hartman.

Att. C. rvar född i Örebro synes sannolikt därutav, att han vid olika tillfällen skriver sig Orebroensis. Det ligger också nära till hands att antaga, att han åtnjutit undervisning i Örebro skola, där Johannes Petri Vigaeus 1606—12 fungerade som rektor. I dennes åligganden ingick att en eller två gånger i veckan genomgå »några kapitel i Sveriges lag», och det är därför ej omöjligt, att C. redan genom hans undervisning gjort bekantskap med det läroämne, som han sedermera skulle komma att representera vid universitetet. Första gången han påträffas är emellertid som nyinskriven student vid universitetet i Rostock (10 nov. 1611). Hans utländska studier underlättades genom ett stipendium, som han erhöll av hertig Karl Filip. Enligt tidens sed besökte han åtskilliga tyska lärosäten och ägnade sig till en början på vanligt sätt åt de studier i den filosofiska fakulteten, som voro en nödvändig förberedelse för övergången till någon av de »högre» fakulteterna. En god föreställning om dessa hans studier får man genom ett par akademiska orationer, som han 22 dec. 1616 och 23 aug. 1617 höll' inför filosofiska fakulteten i Greifswald. Han citerar här framför allt Bödinus, vars verk »De republioa» bildar utgångspunkten för hela hans framställning, men åberopar även flitigt grekiska och romerska filosofer och historieskrivare. Hans åskådning karakteriseras av ett citat från Justinus' »Historias Philippicæ» (kap. 38): »Sine rege gentem non posse vivere», och han- sammanfattar sin mening i orden: »Multos imperitare.malum est; rex unicus esto». C. hade sålunda anslutit sig till den monarkiskt sinnade spekulation, som vid denna tid tävlade med folksuveränitetslärorna om herraväldet inom statsvetenskapen, och han förblev också denna grundåskådning trogen livet igenom.

Efter avslutade humanistiska studier övergick C. till juridiken. Han uppehöll sig nu en tid i Marburg, där han sålunda kan ha dragit fördel av den berömde Herman Vultejus' undervisning, och nådde 1624 i Giessen juris utriusque doktorsvärdigheten. Den avhandling, som han före promotionen försvarade, vittnar om en vidsträckt beläsenhet i den juridiska litteraturen och röjer därjämte, att författaren i enlighet med Vultejus' erinran i arbetet »Jurisprudentiæ Romanæ libri II» (1590) ej försummat den allmänna historien. Bland juridiska arbeten har C. särskilt haft nytta av Sixtinus' arbete »De regalibus» (1617).

Sin avhandling hade C. tillägnat Axel Oxenstierna, i vilken han måhända sökte en ny gynnare, sedan hans beskyddare Karl Filip 1622 avlidit. Troligen är det också genom Axel Oxenstiernas bemedling, som C. i början av år 1625 sändes till Uppsala för att upprätthålla den professur i svensk rätt, vilken universitetets representanter påyrkat redan 1604 men som ännu ej blivit besatt. Där meriterade han sig ytterligare genom en avhandling »De justitia et jure», tillägnad universitetskanslern Johan Skytte, i vilken han vid sidan av satser, lånade ur de tidigare arbetena, lämnade nya bidrag särskilt på feodalrättens område, och utnämndes inom kort till »professor juris svecani cum collatione juris civilis». Hans undervisning, som alltså skulle behandla svensk rätt under jämförelse med den romerska, borde i första hand gå ut på att »lära och informera domare i de saker, som bemälda profession vidkommer». Hans lön fastställdes till 500 svenska daler om året. Ehuru det enligt 1626 års konstitution skulle finnas en professor i svensk och en i romersk rätt, ledde C. under större delen av sin akademiska verksamhet ensam de juridiska studierna, vilket måhända förklarar, att han, såsom bevarade anteckningar från hans föreläsningar visa, ägnade mycken tid även åt den romerska rätten. Särskilt hans föreläsningar om kontrakt (1625) äro späckade med citat av tyskromerska författare, även om hänvisningar till den svenska landslagen någon gång förekomma. Sedan C. 1627 kommenterat några balkar av den svenska stadslagen, påbörjade han i 1630 års föreläsningar en kommentar till landslagen, vilken äger ej ringa intresse, då vi icke känna någon annan kommentar, som skulle kunna göra den rangen stridig såsom den äldsta vetenskapliga bearbetningen av landslagen. Föreläsningarnas syfte är övervägande praktiskt; till ej ringa del bestå de, för så vitt av åhörarnas anteckningar framgår, av förklaringar av ålderdomliga ord och uttryck. År 1629 förekom den första juridiska doktorspromotionen i vårt land med C. som promotor. Promovendus var hans lärjunge Daniel Sidenius, vilken året därpå utnämndes till professor i romersk rätt, ehuru han först 1633 kom att tillträda sitt ämbete. Ytterligare tre jurister, Petrus Vigelius, Vilhelm Simonius och Olof Mårtensson Bärlingh, hava disputerat under C:s' presidium, ehuru de aldrig blevo promoverade. Vid universitetet synes C. ha gjort sig omtyckt, vilket framgår därutav, att hans kolleger, oaktat han 1627 i sin tur förvaltat rektoratet, redan år 1629 i strid mot konstitutionernas uttryckliga föreskrift ville omvälja honom, en heder, som C. dock avböjde.

C. fick ej länge i lugn och ro fortsätta sin framgångsrikt påbörjade akademiska verksamhet. På hösten 1630 måste han nämligen börja tjänstgöra som assessor i Svea hovrätt, och ehuru meningen tydligen var, att han tillika skulle förestå professuren, synes han företrädesvis ha måst ägna sig åt domarverksamheten. Såvitt man av bevarade handlingar kan se, hava hans vota i allmänhet varit av vägledande natur. Det har bl. a. påvisats, att hans lagtolkning i ett tvivelaktigt rättsfall bestämt såväl hovrättens som K. M:ts uppfattning (J. E. Almquist, Den s. k. mellersta lagens bestämmelser om istadarätt, 1926, s. 36). Vid sidan av den ordinarie domartjänsten användes C. även med en viss förkärlek i extraordinarie domstolar för viktigare mål. Hans sista uppdrag blev av denna art. På våren 1633 uppkallades han i rådet och underrättades om att han utsetts att deltaga i en maktpåliggande rannsakning i Göteborg. Han sökte väl bedja sig fri av fruktan, att »hans profession i Uppsala komme därigenom till att studsa», men man lugnade honom med att professuren »skulle stå honom öppen». Kort efter ankomsten till Göteborg träffades han emellertid av döden.

j. E. Almquist.


Svenskt biografiskt lexikon