Erik Jakob Ekman

Ekman, Erik Jakob, f. 8 jan. 1842 i Strömsbro, Hille sn (Gävleb.), d. 18 aug. 1915 på sitt sommarställe invid Köpmanholm i Blidö sn (Sth.). Föräldrar: kyrkoherden Lars Ekman och Katarina Charlotta Rydberg. Studier vid Gävle allm. läroverk; student vid Uppsala univ. 19 maj 1862; dimissionsex. i Uppsala 31 maj 1864; prästex. 8 dec. s. å.; prästvigd 13 dec. s. å.; missiv till Simtuna nyåret 1865; vik. kapellpredikant i Åmot 1 juli 1866; komminister i Ockelbo 14 dec. 1868, tilltr. 1 jan. 1869; pastoralex. 2 sept. 1871; anmäld för domkapitlet i Uppsala 22 juni 1878 för vägran att admittera konfirmander till nattvarden, ytterligare tre anmälningar 1878–79, varning 11 dec. 1878; avsked från prästämbetet på egen begäran 1 sept. 1879; föreståndare för missionsskolan i Kristinehamn från hösten 1879; vald till missionsföreståndare 18 juni 1885, avsked 1 april 1904 (på grund av den s. k. Ekmanska striden); redaktör för tidn. Missionsförbundet 1886; utrikes resor bl. a. till London för begynnande av mission i Kongo 1881; innehade eget bokförlag (E. J. Ekmans förlagsexpedition) i Stockholm 1888–1904; led av styr. för Svenska livförsäkringsbolaget 1893, dess verkst. direktör 1904–12. Deltagare i de allmänna predikantmötena i Stockholm 1876–78; led. i kommittén för nattvardspetitionen 1876–77, i kommittéerna för uppgörande av förslag till församlingsordning och för underhandling med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1877; ordf. i centralkommittén för Svenska Missionsförbundet 1878–1904; stadsfullmäktig i Kristinehamn 1884–86; led. av riksdagens andra kammare 1885–87, 1891–96 (led. i tillfälligt utskott 1885–87, 1891–96); bevistade interparlamentariska fredskongresserna i Rom 1891 och i Haag 1894; inspektionsresa till missionen i Algeriet 1891; en av stiftarna av den sv. parlamentariska fredsgruppen 1892. Teol. doktor vid kongregationalisternas univ. i Beloit (Wisc, U. S. A.) 1891.

G. 9 juni 1869 i Ockelbo m. Maria Lovisa (Marie Louise) Sjöström, f. 13 sept. 1848 i Gävle, d. 22 april 1927 i Stockholm (Osc), dotter av kontraktsprosten Carl Fredrik Sjöström och Lovisa Catharina Norman.

Redan under sin studietid i Uppsala blev E. förtrogen med den evangeliska rörelsen genom läsning av C. O. Rosenius' skrifter och »Pietisten». Under sin tidigare tjänstgöring som präst trädde E. i kontakt med läsargrupperna och kom därför snart nog att gälla som »läsarpräst». Tidigt visade han också sin förmåga att organisera och leda. I Åmot grundade han ett barnhem. Vunnen för den s. k. Waldenströmska försoningsläran, blev han snart en av förgrundsfigurerna i de kyrkliga brytningarna vid 1870-talets mitt, och genom sina åtgärder har han åtminstone formellt kommit att framstå såsom Svenska Missionsförbundets stiftare. Som missionsföreståndare i detta sällskap bestämde han i hög grad dess utveckling under det första kvartseklet. En klar evangelisk förkunnelse, en påtaglig förmåga att åt förhandlingar och religiösa högtidsstunder giva värdighet och lyftning, patriarkalisk myndighet tillika med personlig omvårdnad om missionsarbetarna voro utmärkande drag hos honom. Missionssaken hade i honom en hänförd förespråkare. Lika ivrig var han i sin strävan att inom Missionsförbundets kretsar få den kongregationalistiska församlingsidén förverkligad. En stor del av hans författarskap syftade just till detta sistnämnda. Mera än Waldenström trodde han på möjligheten att få till stånd en svensk frikyrka.

E. utgav naturligtvis flera skrifter av ren uppbyggelsekaraktär. Men i övervägande grad sysslade han i sin produktion med kyrkopolitiska och dogmatiska spörsmål samt med missionens och de fria rörelsernas historia. Redan i »Vittnet», som han 1877–80 utgav tillsammans med Waldenström, skrev han om kyrkan, sakramenten och konfirmationen i rent frikyrklig anda. I »Förbundet», som han redigerade tillsammans med A. Fernholm, gav han i början av 1880-talet uttryck åt en ännu mera prononcerad frikyrklighet. Kan man här tala om intryck från andra, måste sådana sägas ha mera med Fernholm att göra än med den i detta fall försiktigare Waldenström. Den sistnämnde anklagades av E. för att blott hava satt båten i sjön. Själv ville E., som han uttryckte det, också ro den till andra stranden.

»Den inre missionens historia», som särskilt sammanknippats med E:s namn, är ett samlingsverk endast delvis skrivet av honom. Det är en ännu obesvarad fråga, vilka hans medhjälpare varit, när det gäller skildringen av de olika provinsernas fria andliga rörelser. Verket har bedömts ganska hårt såsom ensidigt och okritiskt. Svagheten ligger bl. a. i E:s vaga definition av »andligt liv», som han vill skildra, därför att för hans uppfattning nämnda term närmast blev liktydig med väckelsekristendom. Otvivelaktigt ägde E. själv stor beläsenhet, när det gällde religionsfrihetsfrågor.

Med tiden visade E. allt större avvikelser från den lutherska linjen. I dop- och nattvardsfrågorna gav han från början av 1880-talet uttryck åt klart reformerta synpunkter. I flera avseenden rönte han inflytande från Viktor Rydberg och »den religiösa liberalismen». Dess humaniserande anda kännetecknar flera av hans arbeten från tiden kring sekelskiftet, framför allt »Evangelii fullhet och de ändlösa straffen» (1903), vilket arbete blev den närmaste orsaken till »Ekmanska striden» och hans avgång från missionsföreståndareskapet. Själv menade sig E. hålla fast vid biblicismens princip, även om han visste sig i tolkningsfrågor äga en från den gängse uppfattningen avvikande mening.

E:s gärning i riksdagen omfattade inga längre perioder. Men han tillhörde den i en viktig brytningstid, och hans egen insats fick sin prägel därav. Uppmärksamhet väckte motionen om fakultativt civiläktenskap vid riksdagen 1885. Andra religionsfrågor förde han senare på tal i motioner om möjlighet till utträde ur den svenska kyrkan utan angivande av annat trossamfund, om de s. k. löftesedernas och tvångsdopets avskaffande. I nykterhets- och fredsfrågorna intog han en avancerad ståndpunkt och gav överhuvud uttryck åt en målmedveten liberal inställning.