Elgström, släkt

Elgström, skånsk släkt, härstammar från torparen Ola Jönsson å Västra Ringarp, Örkelljunga (Krist.), som i gifte med Annika Persdotter var fader till hemmansägaren i Strövelstorp (Krist.), vagnmakaren Jöns Olsson (f. 1810 i Örkelljunga, d. 1888 i Strövelstorp). Denne ägde även andelar i Hälsingborgsskutor och gjorde sig tillika känd som en vältalig och nitisk lekmannapredikant. Han hade i gifte med sin kusin Helena Elgström sonen Nils Olof Elgström (f. 1852, d. 1924), som upptog moderns namn. Olof E. var sjökapten men lämnade efter ett skeppsbrott 1882 denna bana; han gifte sig s. å. med pianisten Maria Strömberg (f. 1850, d. 1925). År 1887 blev O. E. disponent för Limhamns snickerifabrik, som han snabbt upparbetade till en millionaffär med stor snickerifabrik i Limhamn, sågverk i Höör och Åsheda, hyvlerier i Klavreström och Böksholm samt en sulfitmassefabrik på sistnämnda ställe. Från England tog han hem parkettläggare, som lärde hans arbetare att lägga parkettgolv, vilket tillika med möbler blev fabrikens stora artikel. O. E. ledde även inköp av skog i Småland, där Limhamnsbolagets skogskomplex kom att omfatta omkr. 25 000 tunnland med huvudsäte för denna verksamhetsgren i Braås nära Växjö. Företaget är i förklädd form skildrat av dottern Anna Lenah E. i romanserien »Den kloka Elsa» (1928–32). O. E. flyttade vid 1890-talets slut själv till Braås som chef för skogsdriften, men lämnade 1900 sin post. Han slog sig ner i Örebro, där han startade en byggnadsfirma, Örebro ingenjörs- och affärsbyrå, vilken sedan överflyttades till Stockholm. Firman, nu förlagd till Härnösand, övertogs 1912 av sonen ingenjören Jöns Owe E. (f. 1889), men Olof E. fortfor länge att medarbeta där. Andra barn till O. E. äro konstnären och författaren Ossian Josef David E. (f. 1883), särskilt känd som Lapplands- och Grönlandsskildrare i ord och bild, f. n. bosatt i Båstad, samt författarinnan Anna Helena (Anna Lenah) Maria E.-Collijn (f. 1884), som skrivit ett stort antal novellsamlingar samt romaner och även gjort insatser inom kvinno- och fredsrörelsen och på det humanitära området (»Rädda barnen»); hon är sedan 1912 g. m. teaterchefen G. A. G. Collijn (se bd 8, s. 715 f.).