Rudolf Samuel Enblom

3. Rudolf Samuel Enblom, son till E. 1, f. 25 aug. 1861 i Hilleshögs sn (Sth.), d. 27 febr. 1945 i Djursholm. Huvudsakligen enskild undervisning; elev vid det Tekniske Selskabs Skole och Kunstakademiet i Köpenhamn 1882–84; extra elev vid Tekniska högskolan 1884–86; ett stort antal studieresor i olika europeiska länder; praktiserande arkitekt i Stockholm från 1887 och sedermera i Djursholm; överlärare i byggnadsformlära och byggnadskonstruktionslära vid Tekniska skolan i Stockholm 1899–1932; föreståndare för dess byggnadsyrkesskola 1925–32; tf. professor i byggnadskonstens historia och arkitektur vid Tekniska högskolan 1901–02; speciallärare i byggnadslära där 1912–31. V. ordf. i Konstnärsklubben 1909–12 och 1918–24, ordf. 1912–13. RVO 1929. G. 14 febr. 1887 i Berlin m. Helfrid Edla Charlotta Ulrich, f. 28 mars 1863 i Bremen, Tyskland, d. 18 juli 1945 i Djursholm, dotter av professorn Axel Sigfrid Ulrich och Valborg Torsslow.

På grund av klena lungor fick Rudolf E. från tioårsåldern enskild undervisning, som avslutades med en längre vistelse i Frankrike. Då sedan hans arkitektutbildning till en början skedde i Köpenhamn och efterföljdes av många utlandsresor, fick han en även för sin generation bland arkitekterna mindre vanlig internationell orientering, vilket i förening med ett livfullt temperament, som föga tyngts av vanlig schematisk skolundervisnings tvång, gav honom något av autodidaktens levande intresse för skilda frågor.

Som självständigt verksam arkitekt hade E. särskilt i yngre år en mångsidig verksamhet. Bland hans arbeten i Stockholm märkas Kristallsalongen å Djurgården (1892), om- och tillbyggnad av Stockholms enskilda banks hus, Lilla Nygatan 27 (1893–95), Nobelstiftelsens laboratorium för fysikalisk kemi å Norra Djurgården (1909), Margaretaskolan, Bältgatan 5 (1913) och i samarbete med Ludvig Peterson Veterinärinstitutet (1906–10). Sin mest omfattande verksamhet som arkitekt hade han dock i Djursholm, där han var bosatt sedan slutet av 1890-talet och under det första kvartseklet av samhällets tillvaro utförde ritningar till närmare ett fyrtiotal villor. Han utförde även med ledning av bilder i Suecia Antiqua restaureringen av Ållonö slott i Östergötland (1906), som efter en vid ryssarnas härjningar 1719 övergången brand hade återställts i ett delvis förändrat skick.

E.s arkitektoniska arbeten ha en tämligen eklektisk karaktär och spegla skiftande förebilder. Genomgående är emellertid en strävan efter en saklig lösning av de föreliggande problemen, ej sällan med bortseende från yttre effekter. Goda och ändamålsenliga planlösningar äro i allmänhet utmärkande för av honom utförda byggnader. En belysande översikt över hans tidigare verksamhet som villaarkitekt ger hans bok »Ett hem på landet» (1908).

Som lärare under trettiotre år vid Tekniska skolans byggnadsyrkesskola kom E. att utöva ett stort inflytande på en hel generation byggnadsingenjörer. På grund av E:s medryckande entusiasm för sitt ämne och hans varma intresse för sina elever kunde han göra sin undervisning fruktbärande och uppskattad. Särskilt omtyckta voro E:s okonventionella föreläsningar, där goda och nyttiga kunskaper i fackämnet serverades omväxlande med värdefulla uppgifter i skilda ämnen ur E:s mångskiftande intressesfär, allt meddelat med en flödande vältalighet. Ej minst värdesatt av eleverna var E. som ledare av de utländska studieresor, varmed avgångsklasserna avslutade sina studier. Härvid kom E:s resvana, språkkunskaper och genom studier och tidigare resor förvärvade kännedom om Europas byggnadsverk till sin rätt. Hans sobra, godhjärtade och rättskaffens personlighet kom också att utöva stort inflytande på hans elevers karaktärsdaning.

I yngre år var E. även verksam som konstindustrien mönsterritare och konstruktör av ritbord och fotografiapparater, senare som akvarellmålare. E. var känd för sina mångahanda »knep» och hjälpmedel bl. a. för uppritande av perspektiv och vid utförande av uppmätningar, skissarbeten o. dyl. Hans arkitektoniska intressen sträckte sig även till det arkeologiska området, och han var den förste, som verkställde utgrävningar och uppmätningar vid Alvastra klosterruiner (1894). Som populärvetenskaplig föreläsare var han flitigt verksam och ägnade alltid det största intresse åt föreningslivet. Han försummade sällan ett sammanträde i fackorganisationerna, såsom arkitektföreningen och Stockholms byggnadsförening, då han också gärna uppträdde i förekommande diskussioner. Inom Konstnärsklubben beklädde han under två perioder posten som vice ordförande och var en kortare tid även ordförande.