Agda Anna Maria Enwall (f. Mayer)

2. Agda Anna Maria Enwall, född Mayer, f. 23 dec. 1860 i Söderköping, d. 17 juni 1942 i Stockholm (Engelbr.). Föräldrar: skådespelaren Charles May och skådespelerskan Augusta Mitander. Anställd vid Knut Tivanders sällskap 1872, hos Thérèse Elfforss 1875–77, 1878–82 och 1887–88, vid Nya, senare Stora, teatern i Göteborg 1877–78 och 1883–85, hos Albert Ranft 1885–86 och 1892–98, vid Svenska teatern i Helsingfors 1886–87, hos William Engelbrecht 1888–89, hos Axel Collin 1889–90, hos Hjalmar Selander 1890–92.

G. 14 juni 1898 i Stockholm (Hedv. El.) m. Frans Gustaf Enwall (E. 1).

Som tolvåring började Agda Mayer, skådespelarbarn som hon sin teaterbana vid Knut Tivanders sällskap. Uppmärksammad för sina dramatiska anlag redan vid debuten uppträdde hon de första åren i småroller i operett- och lustspelsrepertoaren och spelade bl. a. våren 1878 på Nya Teatern i Göteborg Fanny Wilmers i F. Hedbergs »Advokaten Kniving». Från hennes år vid fru Elfforss' sällskap märkas särskilt Sigrid Stålarm i J. Wecksells »Daniel Hjort», en verklighetstrogen bild av en högättad dam från 1500-talet, Dagny i Ibsens »Härmännen på Helgeland», Denise i Dumas fils' likabenämnda skådespel, Sigrid i F. Hedbergs »Bröllopet på Ulfåsa», en behagfull och intagande gestalt, Abigaél i Molbechs »Ambrosius», Ofelia i »Hamlet» och Perdita i »En vintersaga». I de båda sistnämnda Shakespearerollerna kunde man konstatera hennes strävan till ett självständigt rollgrepp efter eget lynne och temperament, medan hon som Ibsens hjältinna knappast nådde upp till en stilriktig tolkning. Lyckligt tecknade trofasta och uppoffrande kvinnogestalter utformade hon som Dora i Sardous likabenämnda skådespel, Malin Sture i P. Hedbergs »Kung Martha», Anna Hjelm i Heibergs »Kung Midas» och Desdemona i Shakespeares »Othello». En särplats i raden av dessa fint modellerade scengestalter intar hennes Cordelia i Shakespeares »Kung Lear», som hon spelade mot den berömde italienske skådespelaren Ernesto Rossi under dennes svenska turné våren 1886.

Vid Axel Collins sällskap (1889—90) skapade Agda M. några av sina mest markanta scengestalter från en senare period, nämligen Messalina i Wilbrandts skådespel »Arria och Messalina», Henriette av Frankrike i dramatiseringen efter Dumas' »De tre musketörerna» och Thérèse Raquin i Zolas skådespel med samma namn. I de båda förstnämnda rollerna förstod hon att forma sin apparition på ett ovanligt illusoriskt sätt; i synnerhet var hennes drottning Henriette ett renässansporträtt, som stigit ur ramen. I den påfrestande rollen Thérèse Raquin höll E. sig fjärran från överdrifter och divalater. Stark inlevelse och framför allt naturlighet behärskade helt hennes framställning.

När Albert Ranft gjorde sin märkliga debutsäsong i Stockholm sommaren 1892 på Djurgårdsteatern, var Agda M. bland de främsta krafterna på spinnsidan. Under de sex år hon sedan tillhörde Ranfts olika teaterföretag fick hon försöka sig på åtskilliga krävande uppgifter inom det äldre karaktärsfacket, såsom fru Inger Trolle i det romantiska sagospelet »Ljungby horn» och fru Wolff i K. Michaelsons »Ett ungkarlshem». – Efter sitt giftermål 1898 med Frans Enwall (E. 1) drog hon sig tillbaka till privatlivet. Agda M. har ofta, kanske med en viss överdrift, kallats vår sista romantiska skådespelerska.