Anders Andreæ Båld

2. Anders Andreæ  Båld, den föregåendes son, f. 20 nov. 1720 i Stockholm, d. 7 juni 1780 därstädes. Erhöll enskild undervisning i hemmet; student i Uppsala 18 okt. 1729; avlade teologisk examen hösten 1741; disp. 12 juni 1742 (Specimen academicum vitam et dogmata Lucii Annæi Senecæ) leviter adumbraturum; pres. P. Ekerman); avlade examen rigorosum 1745; disp. 2 juni 1746 (Dissertatio historico philologica, Essæos Pythagorissantes leviter delineatura; pres. A. Boberg) ; fil. magister 6 juni s. å.; studerade därefter teologi. Prästvigd 28 aug. 1749; adjunkt åt domprosten 0. Celsius vid Uppsala domkyrka s. å.; utnämndes av Fredrik I till hovpredikant 1751, ehuru konungens död hindrade fullmaktens utfärdande; deltog 1752–54 på ärkebiskopens uppdrag i översättningen av G. Büchners bibelkonkordans; uppförd på förslagsrum till teologie adjunkt i Uppsala 1753; pastor vid Uppsala domkyrka 30 apr. 1755; uppförd på tredje förslagsrummet till komminister i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 8 juli 1755 och på första förslagsrummet till rektor i Klara skola våren 1756; e. o. hovpredikant 18 maj 1756; hovpredikant med säte och stämma i hovkonsistoriet 9 apr. 1759; kyrkoherde i Enköping och Vårfrukyrka 14 dec. 1762; kyrkoherde i Maria Magdalena församling i Stockholm 17 jan. 1766; vik. ledamot av direktionen över ecklesiastikverket i Lappmarken 26 febr. 1773. Ledamot av Samfundet pro fide et christianismo från dess. stiftande 1771; teol. doktor 1772 (promoverad 14 okt. 1772).

Gift 30 juni 1757 med Margareta Dorotea von Andersson, f.. 1724, d. 5 maj 1787, dotter till kaptenen Markus Fredrik von Andersson.

I B. ägde den svenska kyrkan vid övergången från pietismens till rationalismens tidevarv en av sina bästa prästmän, både genom sin bildning, sin personlighet och sitt kyrkliga nit högt aktad. Om hans lärdom bär hans arbete med Büchners »Concordans» vittne, ävensom de företal, varmed han inledde faderns av honom utgivna predikningar och varav ett par ge ett slags pastoralteologi i smått. I dem framlyser också hans allmänt teologiska ståndpunkt, som utan att dragas åt vare sig rationalism eller exklusiv pietism ungefär fullföljer den av fadern inslagna linjen. Tydlig front mot rationalismens första framträdande visar hans försvar för försoningens predikan i företalet till passionspostillan och uttalandena om den kristna moralens grundande i omvändelsen i evangeliepostillan; ofta citeras därvid Luther. I själva predikostilen, som är lättare och mera koncentrerad än faderns, visar han åter inflytande av den efterdalinska tidens större språkliga behärskning. Hans utgivna predikningar äro ej många, men åtskilliga av faderns torde han vid utgivandet ha överarbetat; en och annan egen predikan har han även medtagit i samlingarna av faderns predikningar.