T G Torsten Carleman

Carleman, Tage Gillis Torsten, f. 8 juli 1892 i Visseltofta församling. Föräldrar: kantorn och folkskolläraren Karl Johan Carleman och Alma Linnea Jungbeck. Elev vid Växjö h. allmänna läroverk ht. 1905; avlade studentexamen därstädes 30 maj 1910; student i Uppsala ht. 1910; avlade filosofisk ämbetsexamen 14 dec. 1912; fil. lic. 29 maj 1915; disp. 20 jan. 1917; fil. doktor 31 maj 1917; besökte som Liljewalchs stipendiat tekniska högskolan i Zürich 1 juni 1917—31 mars 1918 samt Paris och Oxford vt. 1921. Docent i matematik vid Uppsala universitet 8 febr. 1917; föreläste över sina undersökningar om kvasi-analytiska funktioner vid College de France apr. och maj 1923; professor i matematik vid Lunds universitet 31 dec. 1923; kallad till professor i matematik vid Stockholms högskola 23 maj 1924 (K. stadfästelse 11 juli 1924); LVS 1927; erhöll av Vetenskapsakademien Wallmarkska belöningen 1927. — Ogift.

Redan C: s doktorsavhandling, »Üfber das Neumann-Poincarésche problem fur ein gebiet mit ecken» (1917), väckte berättigad uppmärksamhet, då han här lyckades lösa ett problem, som länge sysselsatt matematikerna. Ivar Fredholm hade genom sin teori för lineära integralekvationer brutit en ny väg för behandlingen av potentialteoriens randvärdeuppgifter. Om randen företer horn, erhåller man singulära integralekvationer, och den Fredholmska metoden är då ej användbar i sin ursprungliga form. C. ger nu lösningen i detta komplicerade fall. I flera mindre avhandlingar har han sedan ytterligare utvecklat integralekvationernas teori, och i sin stora monografi »Sur la theorie des équations intégrales k noyau réel et symétrique» i Uppsala universitets årsskrift 1923 har han givit en genomförd teori för en klass av singulära integralekvationer med reell symmetrisk kärna. Dessa. C:s djupgående undersökningar äga för den matematiska analysen en betydelse, som i avseende på de harmoniska funktionernas teori belysts av E. Holmgren i en uppsats i Bulletin des sciences mathématiques 1919.

Bland C: s övriga arbeten märkas hans undersökningar i de kvasi-analytiska funktionernas teori, en teori som varit föremål för behandling av många framstående mate-matici (E. Borel, J. Hada- mard, A. Denjoy). Han rönte utmärkelsen att få föreläsa över hithörande frågor vid College de France, och de finnas utförligt behandlade i hans bok »Les fonctions quasi analytiques» (Paris 1926). Ytterligare må nämnas C: s arbeten om inversion av hela funktioner (Arkiv, för matematik, Vol. 15, 1921), om Fourierska serier (Proceedings of the London mathematical society, 1923), om differentialekvationer (Acta mathematica, T. 43, 1922), samt om problem inom matematisk fysik, bland annat rörande kapacitet (Mathema-tische zeitschrift, Bd 1, 1918), hydrodynamik (La technique aéronatique) och hydrostatik (Mathematische zeitschrift, Bd 2, 1918).