O Gottfrid H Carlsson

Carlsson, Oscar Gottfrid Henrik, f. 18 dec. 1887 i Burseryd. Föräldrar: kyrkoherden Karl Oskar Carlsson och Ulrika Natalia Rosengren. Åtnjöt privatundervisning i hemmet; elev vid Växjö h. allmänna läroverk jan. 1905; avlade mogenhetsexamen därstädes 3 juni 1905; student i Uppsala 15 sept. 1905; fil. mag. 3 nov. 1909; fil. lic. 30 maj 1913; disp. 27 maj 1915; fil. doktor 31 maj 1915; har under åren 1913, 1914 och 1916 företagit utrikes studieresor under sammanlagt omkring aderton månader, huvudsakligen till Tyskland och Danmark, delvis med stipendieunderstöd. Docent i historia vid Uppsala universitet 18 juni 1915; lärare vid Uppsala privatgymnasium läsåren 1917—20, därav läsåret 1917—18 med full tjänstgöring; förestod professuren i historia vid Göteborgs högskola 12 mars—31 maj 1917; tf. professor i historia vid Uppsala universitet 21 mars—10 maj 1918 och sedermera utan avbrott från 1 sept. 1918; enhälligt uppförd på andra förslagsrummet till professor i historia i Uppsala 17 mars 1923; professor i historia vid Lunds universitet 27 nov. 1925. LSkS 1921; ledamot av Vetenskaps-societeten i Lund 1925.

Gift 16 maj 1916 med fil. magister Lizzie Steffenburg, f. 24 sept. 1892, dotter till borgmästaren i Varberg Emil Swenson.

C: s vetenskapliga produktion tillhör huvudsakligen övergångsperioden mellan medeltid och nyare tid. I tiden först komma åtskilliga studier till Sturetidens historia: gra-dualavhandlingen »Hemming Gadh, en statsman och prelat från Sturetiden» (1915) och de densamma kompletterande tidskriftsuppsatserna »Drottning Dorotheas svenska morgongåva» (1911) och »Sverige och Lybeck år 1509» (1914). C. har här underkastat en del av vår ännu ofullständigt kända senare medeltidshistoria en djupgående och omsorgsfull granskning. Det har också lyckats honom att avvinna det mycket svåröverskådliga och svårarbetade källmaterialet en mångfald nya och delvis högst betydelsefulla resultat, vilka utan tvivel för den kommande forskningen skola bliva av bestående värde. Samma omdöme gäller C:s intressanta diskussion av »Stockholms blodbad» (1921) med delvis nya och förut tämligen obeaktade synpunkter. Till den äldre Vasatidens historia har C. lämnat uppmärksammade bidrag. På grund av ett lyckligt biblioteksfynd har han kunnat rekonstruera den långvariga tvisten mellan Gustav Vasa och den utländske äventyraren Berend von Melen i dess huvudsakliga detaljer och fastställa tvistens verkliga, icke oväsentliga utrikespolitiska räckvidd (»En stridsskrift af Berend von Melen mot Gustaf Vasa», 1918, och »Efterskrift» till »Berend von Melens smädeskrift mot Gustaf Vasa af år 1528», 19.20). I den skarpsinniga uppsatsen »Johannes Magnus och Gustaf Vasas polska frieri» (1922) har C. klarlagt en förut tämligen förbisedd men i realiteten mycket betydelsefull episod i Gustav Vasas tidigare utrikespolitik, i vilket sammanhang han fått anledning göra gällande en modifierad uppfattning av Gustav Vasas ställning till den katolska kyrkan och dennas främste representant i Sverige, Johannes Magnus. För Gustav Vasas tidigare utrikespolitik i hög grad upplysande är C:s på vidlyftiga arkivstudier byggda studie över »Wulf Gyler i Gustaf Vasas tjänst» (1922—24). — Till sist skall påpekas, att C. ägnat ett speciellt intresse åt den av honom behandlade epokens lärdoms-, kultur- och personhistoria. En mångfald artiklar på detta område av hans hand återfinnas i vårt lands olika lärda tidskrifter.