Petrus Carstenius

2. Petrus Carstenius, den föregåendes son, f. 1646 eller 1647, troligen i Borgå, d. 14 maj 1710 i Viborg (begraven där 19 apr. 1712). Student i Åbo 14 jan. 1665; disp. febr. 1668 (Disputatio philosophiæ primæ seu metaphysicæ proëmium exhibens; pres. Jac. Flachsenius); student i Uppsala 8 nov. 1668 och i Rostock okt. 1672; fil. magister i Rostock 12 nov. 1674. Logices och physices lektor vid gymnasiet i Viborg 1672 (rekommenderad av K. M: t 27 juni); rektor vid trivialskolan därstädes 1673; lektor i hebreiska och grekiska vid gymnasiet 3 maj 1675; riksdagsman 1675; kyrkoherde i Nyenskans 1676; domprost och kyrkoherde i Viborg samt förste teol. lektor vid gymnasiet 21 mars 1683; gymnasiets rektor 1685, 1690, 1696, 1704; suspenderad för olaga vigsel 18 nov. 1708.

Gift med Katarina Thauvonia, dotter till biskopen i Viborg Abraham Thauvonius.

C. synes ha varit en envis och för sin egen fördel och framgång nitisk person, som för sina befordringar i hög grad hade att tacka de förbindelser, han hade dels bland högt uppsatta ämbetsmän (han synes ha varit informator för Klas Fleming, son till generalguvernören i Finland Herman Fleming), dels bland det inflytelserika borgerskapet i Viborg. Sitt första lektorat i Viborg tillskansade han sig till stor förtrytelse för biskop Petrus Brommius bakom dennes rygg, medan han enligt stiftschefens omdöme ännu var »en ung student», som själv behövde fortsätta att studera — vilket han för övrigt gjorde, i det han efter utnämningen förvärvade magistergraden genom tvååriga studier i Rostock. Med biskop Petrus Bång stod C. under hela dennes episkopat på spänd fot, och Bång sökte, ehuru utan framgång, avstyra hans utnämning till domprost. Sedan han väl fått ämbetet, uteblevo ej tvister med domkapitlet och andra präster, särskilt av ekonomisk art (jmfr K. resolution 3 maj 1701). Mindre allvarlig var åtminstone ur en senare tids synpunkt den »obetänksamhet», vartill C. gjorde sig skyldig, då han i en lysningssedel gav en skarprättare äretitlarna »K. troman» och »manhaftig» (se K. M:ts dom 18 juni 1700). Det egentliga målet för C:s  ärelystnad var det biskopsämbete, hans fader beklätt, men ehuru stiftets prästerskap två gånger gav honom högsta röstetalet, uppförde domkapitlet honom ej på förslag (1696 och 1705). Även på högsta ort började man nu få klart för sig, att C. var en stridig och besvärlig person. Då han några år efter jubelfesten över Uppsala möte i samband med biskopstillsättandet efter Bångs död hos K. M:t 22 jan. 1697 gjorde anspråk på teologie doktorsvärdigheten utan att underkasta sig de vanliga akademiska proven, resolverade Karl XI helt kort (26 febr. 1697), att C. i så fall finge vänta till nästa jubelfest — d. v. s. nära hundra år — och då han efter Karl XI:s död i mycket devota ordalag återkom med sin begäran, upprepades svaret i än skarpare form (14 jan. 1698). Att C. trots energiska ansträngningar vid 1705 års val ej lyckades uppnå den efterlängtade biskopsvärdigheten, berodde nog ej endast på konsistoriets ovilja — vilken tog sig uttryck i en hemställan, att K. M:t hellre ville utnämna en man, som sökte »Guds ära och de... ruinerade församlingars välfärd» (21 apr. 1705) — utan även på att klagomål försports över av honom förrättade olaga vigslar. Följande år ledde hans egenmäktighet i detta avseende till formligt åtal. Konsistoriet ville i början (12 dec. 1706) jäva sig såsom domstol, emedan C. beskyllde dess ledamöter för att vara hans »mäktiga hatare» och »fiskaler», vilka även av enskilt ekonomiskt intresse förföljde honom, men jävet lämnades av K. M:t 12 sept. 1707 utan avseende och C. dömdes 18 nov. 1708 till suspension, en dom, som genast verkställdes, ehuru den samtidigt för C:s höga ålders skull underställdes K. M:t. Även C. drog genom täta klagomål sin sak inför högsta instans, men döden nådde honom, innan det slutliga avgörandet hunnit falla.

I den svenska litteraturhistorien har C. fått en plats genom sitt skådespel »Thet himmelske consistorium», som under hans rektorstid av elever vid Viborgs skola uppfördes på Viborgs slott 19 febr. 1674. Skådespelet, som samma år trycktes i Stockholm, är numera känt endast genom ett referat i Åbo tidningar 1792. Det var till största delen författat på prosa och skildrar en diskussion i himmeln mellan allegoriska gestalter, representerande Guds olika egenskaper, och Lucifer om huruvida människan efter Adams och Evas syndafall är hemfallen till evig fördömelse; det utgör sålunda en sista ättelägg av medeltidens moraliteter. Någon poetisk begåvning synes där icke ha framträtt. Som mellanspel har C. använt partier ur Stiernhielms »Den fångne Cupido», och efter sista akten har han inlagt en scen, där tvenne herdar och några nymfer besjunga Astrild. Skådespelet visar sålunda, hur i skoldramat kvarlevande gamla traditioner förenas med modernare poetiska strävanden.