Christian Cavallin

3. Christian Cavallin, den föregåendes broder, f. 3 sept. 1831 i Borrlunda, d. 10 okt. 1890 i Lund. Genomgick Lunds katedralskola; student i Lund 20 nov. 1847; disp. 3 maj 1848 (Staten, dialog af Platon, p. 6; pres. S. Cavallin); fil. kand. 11 juni 1853; disp. 13 juni 1853 (Computatio observationum eclipsis solis quae erat die XXVIII julii MDCCCLI, p. 2; pres. J. M. Agardh); fil. doktor (ultimus) 23 juni 1853; företog såsom innehavare av riksstatens mindre resestipendium en studieresa till Bonn, Neapel och Rom juni- 1861—mars 1862. Vik. lärare i latin vid elementarläroverket i Kristianstad läsåret 1855—56; e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket i Lund 12 sept. 1856—29 okt. 1859; docent i romersk vältalighet och poesi vid Lunds universitet 20 aug. 1857; vik. lärare i grekiska vid Lunds katedralskola från 7 nov. 1857 till höstterminens slut; filosofiska fakultetens notarie 30 juli 1859—1 juni 1861 och 1 jan.' 1867—31 dec. 1875; kurator för Götiska nationen ht. 1859—vt. 1861; uppfördes i andra rummet å förslag till förste amänuensbefattningén vid universitetsbiblioteket 19 okt. 1861; kurator för Skånska nationen 30 mars 1863—30 juni 1869; vik. lektor i latin vid Lunds katedralskola 30 okt. 1863—vt. 1864; uppfördes å andra förslagsrummet till professuren i romersk vältalighet och poesi vid Lunds universitet 9 dec. 1863; adjunkt i latinsk språkkunskap och litteratur (s. k. rörlig adjunktur) vid Lunds universitet 22 juni 1864; lärare vid Lunds privata elementarläroverk vt. 1865— ht. 1868; adjunkt i romersk vältalighet och poesi 17 apr. 1866; examinator i medico-filosofisk examen maj 1867—ht. 1868 och ht. 1869—1873 och i juridico-filosofisk examen maj 1867—ht. 1868 och ht. 1869—1875; tf. professor i grekiska vt.—ht. 1871 och ht. 1874—ht. 1875; förestod filologiska seminariets latinska avdelning 1 sept. 1873—15 dec. 1874; professor i grekiska språket och litteraturen 31 dec. 1875; inspektor för Lunds privata elementarläroverk 10 maj 1876; censor vid mogenhetsexamina 1877; ledamot av kommittén för utredning angående undervisnings-, examens- och studieväsendet inom de filosofiska fakulteterna 18 juni 1888—2 juli 1889; proinspektor för Skånska nationen 8 febr. 1889 och efter dennas delning inspektor för Lunds nation. Hedersledamot av Skånska nationen 1871; LFS 1878; ledamot av Filologiska sällskapet i Lund från dess stiftande 1881 (ordförande 1881—82); LVA 1881; RNO 1884; LVVS 1887; ledamot av utländska lärda sällskap.

Gift 7 dec. 1864 med Alma Betty Maria Isberg, f. 11 sept. 1840 i Lund, d. 14 dec. 1881 därstädes, dotter till handlanden i Lund Paul Kristian Isberg.

Yngst inom en framstående syskonkrets, röjde C. redan tidigt drag, som syntes göra honom förutbestämd att en gång bekläda en akademisk lärares plats. Ett minne, som pålitligt bevarade även den minsta detalj, och ett skarpt förstånd, som hastigt trängde till sakens kärna, förenade sig hos honom med en ovanlig lätthet att ständigt, till synes utan ansträngning och utan att tröttas, ägna sig åt sitt arbete. En sällsynt stark pliktkänsla gjorde, att hans karaktär lätt bragte i tankarna det bästa i romerskt medborgarsinne; redan hans yttre anletsdrag hade en ädel form, som påminde om Rom. I viss motsats häremot stodo hans klena, något klagande stämma i diskantläge och hans stora blyghet och försagdhet i framträdandet. I förening med en viss redan tidigt skönjbar kroppslig svaghet på tuberkulos grund bidrogo dessa egenskaper otvivelaktigt till att han oaktat sin lysande andliga utrustning först relativt sent nådde målet på den akademiska banan. En ödmjukhet, som fostrats i det gammaldags kristliga hemmet, och den stränga kritik, icke minst självkritik, som J. N. Madvigs skola bibragt honom, medverkade väl också till att hans livsverk kom att ligga på lexikografiens nyttiga, men tillika mödosamma och föga lysande område.

Frånsett några kortare förordnanden vid skånska läroverk och en stipendieresa till Italien, varunder han på vägen i Bonn lärde personligen känna den framstående filologen och universitetsläraren F. W. Ritschl, ägnade C. hela sin mannaålders trägna arbete åt det sydsvenska universitetet. Under sin notarie tid grundlade han en enastående kännedom om akademisk lagstiftning och administrativ- praxis, som gjorde honom till ett orakel vid alla tvistigare ärendens handläggning. Hans lärarverk-samhet blev av största betydelse. Ehuru icke någon lysande föreläsare kunde han redan såsom ung docent och adjunkt fängsla en talrik åhörarskara. Då han blivit professor, gjorde han sig även känd för den grundlighet, varmed han skötte examinationen. I hög grad betydelsefull och utvecklingsduglig visade sig den undervisningsreform, som han var med om att genomföra. Våren 1864 uppsatte han en »plan till fackförening för latinsk filologi», varigenom han tillsammans med övriga lärare i klassiska språk verksamt förberedde upprättandet av det filologiska seminariet, som våren 1866 kunde aktivt börja sitt arbete. Som lärare visade sig C. enligt en lärjunges vittnesbörd aldrig större än i seminarieövningarna. Varsamt men säkert, höll han diskussionen inom ämnets gränser utan att binda den genom sin lärarpondus. Först och sist strävade han att uppfostra deltagarna .till sträng kritik och frihet från auktoritetstro. C. tog även initiativet till stiftande av Filologiska sällskapet i Lund.

Under 1880-talet blev frågan om den akademiska undervisningens reformerande aktuell. Några i Ny svensk tidskrift 1886 införda genmälen mot Oskar Swahns »Våra öfverliggare» visa C: s förtrogenhet med lundensiska universitetsinteriörer och ge prov på hans polemiska skärpa, men ha annars mest värde som vittnesbörd om hans pietet mot den akademi han tjänade. Som ledamot i 1888 års universitétskommitté nedlade han ett betydande arbete på förberedandet av den nya examensstadgan, som utkom 1891. De klassiska språken förlorade nu fullständigt sin dominerande plats inom undervisningen, redan förut rubbad genom 1870-talets lagstiftning. Med vilka blickar C. betraktade denna utveckling, kan man läsa sig till i hans minnesrunor över Madvig och Lysander. Fullt medveten om att latinherraväldets dagar voro, och borde vara, räknade, beklagade han dock, att de som på allvar skulle ägna sig åt de döda språkens studium icke längre kunde få den långvariga och intensiva träning, utan vilken han icke ansåg en full och levande förtrogenhet med dem möjlig.

Vilken ställning C. själv intog som klassisk filolog, har en av hans mest framstående lärjungar, professor J. Paulson, visat i en utförlig teckning av hans personlighet och gärning. Bland dem, som inverkat på hans vetenskapliga utveckling, bör jämte Ritschl och J. G. Ek i främsta rummet nämnas J. N. Madvig, vilken enligt Paulsons mening betytt mer för honom än någon annan vetenskapsman, oaktat C. aldrig varit Madvigs personliga lärjunge. I ovanlig grad behärskande både den grekiska och latinska litteraturen, såg C. i likhet med en äldre från F. A. Wolf utgående skola den klassiska filologiens uppgift i att med stöd av en språkligt stilistisk insikt i de klassiska språken lära känna den antika andan i alla dess. yttringar. Hans essayer om Runeberg och Sofokles samt Antonius och Kleopatra visa bl. a., hur han förenade intimt och förtroget inlevande i antikens mästerverk med vidsträckt kännedom om modern litteratur. Men han hade även tillägnat sig de synpunkter, som med den jämförande språkforskningens snabba framsteg började tilllämpas inom studiet av de klassiska språken, och hans storhet som filolog vilade till väsentlig del därpå, »att han självständigt behärskade även det område, där lingvistik och klassisk filologi beröra varandra». Det var sålunda med ovanliga förutsättningar, C. gick till det arbete, som blev hans livs litterära storverk, hans berömda latinska lexikon. C. inleddes på detta område genom ett uppdrag att överse Håkan Sjögrens »Lexicon manuale latino-suecanum», men i stället för en reviderad upplaga skänkte han till slut den svenska kulturen »en i hög grad självständig bearbetning av det latinska språkmaterialet». Från föregångaren övertog han endast den etymo-logiska anordningen av artiklarna — tyvärr, kan det nog sägas. Den samtida kritiken fann väl, att ingen annan anordning var lika tjänlig som den etymologiska »till att både hos nybörjaren och den något försigkomne underlätta minnets arbete vid inhämtandet av kunskapen om ordens betydelser och till att göra denna kunskap klar för förståndets uppfattning och tillägnelse». Men i själva verket torde den etymologiska uppställningen ej endast ha gjort lexikonet onödigt svårtillgängligt utan även på grund av vetenskapens snabba framsteg på just detta område låtit det framstå som i viss mån föråldrat, långt innan detta kan sägas ha varit motiverat av dess väsentliga innehåll. C: s osedvanliga herravälde över hela . den klassiska litteraturen, hans sällsynt starka minne och hans fina känsla för stilens och betydelsens nyanser ha nämligen tillfört hans lexikon en ovanligt rik skatt av väl valda och ofta för den dåtida lexikaliska framställningen nya exempel, även i den sammanhängande satsens form. Författat av en man, som själv behärskade latin-talandet och latinskrivandet som levande konst, berömdes C: s lexikon icke utan skäl för stor brukbarhet vid stilskrivningen, medan samtidigt en nogräknad omsorg om svenska språkets fraseologi gör det till en säker vägledare i fråga om val av ord och uttryck vid översättning till svenska. Supplerad av en »Svensk-latinsk ordbok», som C. utgav 1875—76, och ett mera kortfattat »Latinskt skol-lexikon» med alfabetisk uppställning, vars första upplaga trycktes 1885, har C: s ordbok otvivelaktigt ägt en mycket stor betydelse såsom förmedlare av arvet från den gamla latinitetens förnämliga tradition till yngre generationer.