Beata Charlotte Ekerman

3. Beata Charlotte Ekerman, f. 7 juni 1758, d. 16 jan. 1790 i Stockholm. Föräldrar: ryttmästaren Bengt Edvard Eckerman och Catharina Ahlgren. Anställd vid Stenborgs teatertrupp sommaren 1774; aktris vid K; teatern 1776–81.

Charlotte E. och hennes syster Julie (se släktart.) tillhörde den gustavianska tidens lätta garde men till skillnad från andra dylika samtida voro de »mamseller av bättre sorten», d. v. s. utgångna från bildad familj och miljö: fadern husarofficer, modern häradshövdingdotter från Östergötland och kammarfru hos Lovisa Ulrika. Hemmet var emellertid olyckligt. Fadern förde ett vidlyftigt levnadssätt, modern var egen, ekonomin dålig och småningom skildes föräldrarna, varpå båda gifte om sig. Modern synes emellertid ha haft viss begåvning, var vitter och utgav bl. a. »Brefvexling emellan tvänne fruntimmer, den ena i Stockholm och den andra på landet. I åtskillige blandade ämnen», ett slags tidskrift som 1772–73 utkom med tre nummer i veckan. Mellan styvmodern och systrarna Charlotte och Julie synes förhållandet ej ha varit gott, ty flera år före faderns död 1785 flyttade mamsellerna hemifrån och bodde 1780 i hörnhuset mellan Lilla Vattugatan och Drottninggatan. Ehuru helt unga hade de enligt mantalslängden redan var sin son och synas alltså snabbt ha beträtt de vägar, från vilka ingen av dem sedermera kunde komma helt bort. För Charlotte, som redan förut blivit aktris, var den dåtida teaterbanan särskilt ägnad att föra en ovanligt skön flicka in också i erotiska äventyr. Charlotte började vid Stenborgs trupp, försökte sig först som dansös, men misslyckades, samt övergick, trots minimal sångröst, till kören. Hon hade emellertid dramatisk begåvning, »stark i affekt och gester», och beordrades sommaren 1774 till Gripsholm, då endast sextonårig. Man skulle repetera Gyllenborgs »Birger jarl» och när fru Olin sagt nej till rollen som drottning Mechtild, uppdrogs den åt mamsell E., till den övriga personalens tydliga missnöje. Charlotte debuterade i rollen 1 dec. 1774 i Bollhuset och spelade känsligt och intelligent, trots att stämman var späd. Som aktris och sångerska vid operan 1776–81 blev hon värderad. Hennes rykte som lättfånget byte i kärlekshandel lockade hertig Karl och i sept. 1779 omtalar J. G. Ehrensvärd henne som hertigens mätress, men i mars 1780 bröts förbindelsen, som väckt allmän förargelse. En ny liaison dem emellan omtalas på sommaren s. å., men upplöstes åter i augusti 1781. Gustav III var nu starkt missnöjd med mamsell E., hon ströks ur listan på operans körpersonal och förvisades från Drottningholm. Konungen ville t. o. m. låta inspärra henne på spinnhuset, men överståthållaren frih. Carl Sparre, som var systern Julies intime »beskyddare» (se släktart.), saboterade saken, och Charlotte E. förblev fri. Hon vistades en tid i Paris och tycks ha funnit nåd för Gustav III vid hans besök där 1784. Armfelt föll för hennes charm och efter vistelse i Italien fick mamsell E. återvända till Stockholm, med honom och överståthållaren som protektörer. Märkligt är att hon, såsom den välunderrättade Hochschild uppger, nu användes som politisk spion på de utländska diplomaterna med årligt underhåll från polismedlen av 666 riksdaler. Hochschild skriver vid hennes död 1790, att hon senast varit mätress åt holländske ministern. Trots sin oroliga och äventyrliga bana var hon intellektuellt intresserad, varom vittnar ett i bouppteckningen angivet bibliotek med engelska arbeten i historia och dramatik samt fransk litteratur i teaterhistoria, dramatik och biografi.