Tillbaka

August Hjalmar Edgren

Start

August Hjalmar Edgren

Poet, Språkforskare

2. August Hjalmar Edgren, den föregåendes broder, f. 18 okt. 1840 på Östanå bruk, Älvsbacka sn (Värml.), d. 9 dec. 1903 i Djursholm. Studerade i Karlstads elementarskola 1849–51 och vid Stockholms lyceum 1854–57; studentex. i Uppsala 22 maj 1858; student vid Uppsala univ. 29 maj s. å.; volontär vid Värmlands reg. 27 juli s. å.; furir där 27 aug. s. å.; officersex. 2 mars 1860; avsked från reg. 25 juli 1861; reste till U. S. A. för tjänstgöring i Nordstaternas armé under inbördeskriget 1861; ingick s. å. vid 99:e reg., New York Infantry; 2:e löjtnant där 17 jan. 1862; 1:e löjtnant 11 juni 1863; tjänstgjorde från 9 juli s. å. på stabskåren; avsked ur nordamerikansk krigstjänst 18 okt. s. å.; underlöjtnant vid Värmlands reg. 9 febr. 1864; lärare i tyska och engelska vid Pension Brunois i S:t Quentin, Frankrike, läsåret 1867–68; 2:e regementsadjutant 6 juli 1869; avsked ur reg. och ur krigstjänst 10 sept. 1870; student vid Cornell univ., Ithaca, New York, sept. s. å.; bachelor of philosophy där 22 juni 1871; språklärare vid Riverview-on-the-Hudson, Military academy, Poughkeeps, U. S. A., 1871–72; inskriven vid Yale univ., New Haven, Connecticut, ht. 1872; lärare vid Sheffield scientific school 1873–80; instruktör i moderna språk vid Yale univ. 1873; docent i franska där 20 jah. 1874; doctor of philosophy där 25 juni s. å.; förestod professur i sanskrit och lingvistik där en del av ht. 1876 och läsåret 1878–79; docent i sanskrit vid Lunds univ. 1 juni 1880; lärare vid realskolan i Lund 1881–85; professor i sanskrit och moderna språk vid Nebraska statsuniv., Lincoln, U. S. A., 19 dec. 1884; föreläste i sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning vid Chautauqua-univ. somrarna 1886–88; professor i nyeuropeisk lingvistik vid Göteborgs högskola 28 nov. 1890; rektor där 13 juli 1891–31 aug. 1893; professor i romanska språk vid Nebraska statsuniv. 20 maj 1893; dekanus för graduatavd. där s. å.; professor i lingvistik och sanskrit där 15 juni 1899; jur. hedersdoktor där 15 juli s. å; medlem av Svenska akademiens Nobelinstitut i Stockholm för engelsk och nederländsk vitterhet 4 okt. 1900. – Led. av American Oriental Society 1876, av American Philological Association 1880; hedersled, av Phi Beta Kappa Society vid Cornell univ. 1884; led. av American Modern Language Association 1886; LVVS 1891, dess ordf. 1893; korresp. hedersled, av Brooklyn Ethical Society 1892; RNO 1902.

G. 12 okt. 1880 i Köpenhamn (Vor Frue) m. Anna Marianne Steendorff, f. 3 sept. 1853 där, d. 7 april 1941 i Lincoln, Nebraska, U. S. A., dotter av målaren Christian Steendorff och Anna Öhrström.

Hjalmar E. var en mångsidigt begåvad man, på en gång idealist och sund, praktisk handlingsmänniska. Uppfödd i en naturskön Värmlandsbygd nära Arvika behöll han livet ut ett fint natursinne och poetiskt svärmeri. Samtidigt hade han som många sina landsmän vandrings- och emigrationslust. Hans ovanliga karriär från aktiv militär till lärd sanskritist och med pendlande mellan Sverige och Nordamerika har även andra förklaringar. Han hade ett starkt frihetsbegär och var tillika känslig för bemötande från andras sida. Själv utsökt hänsynsfull och älskvärd fordrade han detsamma tillbaka. Stöttes han av andra eller blev obehagligt berörd av förhållanden, bytte han gärna helt miljö. När det nordamerikanska inbördeskriget bröt ut, drog E. entusiastiskt åstad för att kämpa för frihet mot slaveri. Han ledde befästningsarbeten vid York-Town samt blev från ett fort på stranden av floden Potomac vittne till Monitors världsberömda strid 1862 med Merrimac, som han livligt skildrat. Vid det regemente, där han ingått, befordrades han 1863 för förtjänstfullt uppförande vid Suffolks belägring. Då kriget drog ut och leddes illa, tröttnade E., återvände hem och ingick vid Värmlands regemente. Snart övergav han dock militäryrket för alltid 1870 och ägnade sig åt språkstudier. Efter tidigare resor (1867–68) i Tyskland och Frankrike överflyttade han för längre tid till Nordamerika 1870, fullbordade sin utbildning vid Yaleuniversitetet, där han tog sin grad 1874 och undervisade i franska och sanskrit. Ett år förestod han den berömde W. D. Whitneys professur i sanskrit och lingvistik där och samarbetade med honom i lexikografi. Efter några år som docent i sanskrit i Lund 1880–85 återvände han till Amerika, nu som professor vid Nebraska statsuniversitet från 1885. E. företog språkstudier i Mexiko sommaren 1889. Han gjorde där strapatsrika resor, skildrade i en artikelserie i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1890, vilken serie sedan utgavs i samlat skick under titeln »Sommarferier i Montezumas land» (1898), en av hans talrika amerikanska reseskildringar.

När Göteborgs högskola kommit till stånd, och lärarstaben började tillsättas, mottog E. hösten 1890 professuren i germanska språk. Följande år skulle verksamheten börja, och E. blev då även rektor 1891–93 under denna för högskolan så viktiga organisationsperiod. Hans syftemål var, att där skulle bedrivas icke blott lärd forskning och utbildning av vetenskapsmän utan också fostran av för samhället nödiga lärarämnen i vidsträcktare mening. Han arbetade därför särskilt på att skaffa högskolan examensrätt. Samtidigt önskade han och lyckades också att bringa högskolan i livlig kontakt med Göteborgs stad. Utomordentligt arbetsam och plikttrogen blev han ett gott föredöme och gjorde sig även allmänt avhållen. Han var tillika en verksam medarbetare i Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället, där han valdes till ordförande jan. 1893. Förgäves sökte man emellertid hålla honom kvar i Sverige. Än en gång flyttade han över Atlanten med hem och familj tillbaka till Nebraskauniversitetet s. å., nu som professor i romanska språk, senare i lingvistik och sanskrit. Som språkman utövade E. ett vidlyftigt författarskap. Hans undervisning, böcker och avhandlingar »avsågo snarare en nyttig framställning av fakta än teoretiserande» (J. Vising), bl. a. hans engelska, franska, spanska, tyska och italienska grammatikor och lexikaliska arbeten. Viktigast äro hans »Sanskritspråkets formlära» (1883; engelsk uppl. 1885), redig och nyttig (H. Smith) samt hittills den enda svenska handboken rörande sanskrit, och den 1895 utkomna första och enda delen av »Jämförande grammatik» (sanskrit, grekiska, latin och gotiska), som omfattar ljudlära och nominal stambildningslära. E. gjorde emellertid även flera självständiga vetenskapliga undersökningar, särskilt på den indiska filologiens områden (Vising).

E:s skönlitterära produktion består dels av sparsam originaldiktning med starkt idealistisk prägel – »Dikter» (1884), »Blåklint» (1894) samt »Brustna återljud» (postumt 1904) – dels av översättningar. Han har sålunda till svenska översatt en rad fornindiska dikter – Schakuntala (1875), Meghadûta eller Molnbudet (1875), Mâlavikâ (1877) och Nala-sagan (1880) – men även nordamerikansk lyrik, bl. a. i urvalet »Ur Amerikas skönlitteratur» (1878), där Lowell, Washington Irving, Emerson och framför allt Longfellow äro representerade. Över den sistnämnde skrev E. även en biografi (Ny sv. tidskr. 1882). Också den engelska lyriken intresserade E., och hans tolkning av dikter i urval av Tennyson 1902 belönades med Letterstedtska översättningspriset.

Än en gång blev E. återbördad till fosterjorden. När Svenska akademien år 1900 skulle förbereda sin första Nobelprisutdelning och organisera sitt Nobelinstitut, beslöt man tillgodogöra sig E:s kunskaper på området engelsk, amerikansk och annan germansk litteratur. Vid akademiens sammanträde 28 nov. anmäldes, att E. åtagit sig uppdraget. Från 1901 var E. därför ånyo i Sverige och tycktes trivas i den villa han skaffat sig i Djursholm. Han dog där; stoftet vilar å Arvika kyrkogård.

E. var en ärlig, redbar karaktär, en dugande och kraftfull personlighet. Hans trygga yttre dolde i förstone hans livliga, oroliga temperament, en blandning av vankelmod och ihärdighet. Flärdfri, rättfram och trofast vann han talrika vänner både i Amerika och i Sverige.

Bengt Hildebrand.


Svenskt biografiskt lexikon