Magnus Eidem

Magnus Eidem (Eidem-Andersson), f. 16 aug. 1866 i Göteborg, d. 18 jan. 1930 i Stockholm. Föräldrar: grosshandlaren Anders Magnus Andersson och Pauline Rosine Eidem. Studerade; i Schillerska privatskolan samt sedan vid Göteborgs realläroverk 1880–82; elev vid Göteborgs handelsinstitut 1882–84; anställd i faderns affär 1885; verkst. direktör för Örnberg & Anderssons a.-b. 1891, tillika disponent 1896; avgick som verkst. direktör 15 maj 1929; led. av styrelsen för Göteborgs köpmansförening 1902–06; ordf. i Svenska hushållsglasfabrikantemas förening 1912–22, i Svenska flaskfabrikanternas förening 1913–22. RVO 1916. – Ogift.

E. – som först hette Eidem-Andersson, vilket namn han i officiella handlingar använde livet ut – blev efter faderns frånfälle 1891 och sedan firman ombildats till Örnberg & Andersson a.-b., dess verkst. direktör. Han övertog i samband härmed skötseln av Fåglaviks glasbruk, som ägdes av familjebolaget. Under åren 1912–18 sysselsattes på bruket omkr. 280 personer och i affären 30, men arbetsstyrkan nedgick väsentligt under depressionsåren, då det dittills mycket goda resultatet av verksamheten också betydligt försämrades. E. skötte med outtröttlig energi och stor framgång sina affärer. Tilltagande sjukdom nedsatte emellertid till slut hans krafter och samma år, som han avgick från sin chefspost (1929), såldes fastigheten (se släktart.) i Göteborg och engrosaffären. Örnberg & Andersson a.-b:s firmanamn ändrades i samband med försäljningen till a.-b. Fåglaviks glasbruk, fortfarande familjebolag med E:s syskon och syskons barn såsom ägare. E. gjorde genom sina kunskaper och sin stora arbetsförmåga en insats för glasindustrien också i yrkessammanslutnirigar, såsom Svenska hushållsglasfabrikanternas förening och Svenska glasfabrikanternas förening.

Uppvuxen i ett så konservativt yrke som glasblåsningens förblev E. en konservativ natur i ordets bästa mening. Han bebodde så gott som hela sitt liv sina föräldrars våning i S: t Eriksgatan 3, Göteborg, och uppehöll, så länge det gick, den patriarkaliska andan i förhållandet mellan ledning och arbetarstam ute på glasbruket. Vid sidan av sin merkantila verksamhet var emellertid E. varmt intresserad också för glastillverkningens historia och teknik. Ju mer han isolerades genom sjuklighet och tilltagande lomhördhet, desto mer fördjupade han sig i de tre intressen, som lågo honom närmast om hjärtat. Det var forskning, även genom analys och experiment, rörande glasblåsningens första uppkomst, teknik och verktyg, vidare samlande av antika glasföremål från de första århundradena e.Kr. samt inköp av litteratur, ej minst den äldre, beträffande glas och glastillverkning. Den tyvärr enda produkten av hans insiktsfulla undersökningar, för vilka han utnyttjade även förbindelser utomlands, blev hans »Berättelser ur den äldre glasindustriens historia» (1912), ett pionjärarbete. Sin samling av glas – 67 st., alla av den romerskt-syriska typen och av största värde för belysning av glaskonstens historiska utveckling – samt sitt dyrbara glasbibliotek (567 nr) testamenterade han 16 nov. 1927 till Röhss'ska konstslöjdmuseet i sin födelsestad. Över glasbiblioteket lät han trycka en bibliografiskt värdefull förteckning 1919 (151 nr) och en tillökad sådan 1923 (449 nr). Vid upprepade besök i Nordiska museet framhöll E. önskvärdheten av, att där i dess avdelning för arbetets historia borde uppföras åtminstone en verkstad för att visa blåsningens teknik. Han skänkte i detta syfte äldre verktyg dit. Uppslaget realiserades först senare och i annan form, men E. fick ej uppleva, då det den 27 juli 1936 första gången blåstes i glashyttan på Skansen. Genom sina glashistoriska och glastekniska studier hade E. nått en kunnighet, som tillät honom att skämtsamt säga, att han, om han velat, skulle kunnat turnera Stockholms alla antikaffärer med »antika» glas, ritade och blåsta i Fåglavik. Personligen var E. en sällsynt fin och rättrådig man.