Agnes M M Branting

5. Agnes Margareta Matilda Branting, f. 27 febr. 1862 i Nysunds församling. Föräldrar: apotekaren Karl Johan Branting och Maria Karolina Lundh. Genomgick flickskolan i Skara; idkade privatstudier; elev vid tekniska skolan i Stockholm 1880−84; har företagit ett flertal studieresor i utlandet. Mönsterriterska hos Handarbetets vänner 1887; direktris därstädes 1891; juryledamot vid utställningen i Stockholm 1897; startade tillsammans med fru M. Börjeson år 1904 textilateljén Licium, vilken hon sedan år 1918 ensam »innehar; deltog i stiftandet av föreningen Pietas 1908 och har sedan dess tjänstgjort som dess sekreterare och arbetsföreståndarinna; har ordnat klädkammaren i Uppsala domkyrka (öppnad 1908); har föreläst konsthistoria och textillära vid Hulda Lundins slöjdseminarium 1911−12, givit en kurs i kännedom om textilteknik vid Stockholms högskola febr. 1918 samt föreläst vid Konsthögskolan våren 1924. Erhöll medaljen Litteris et artibus 1896; KorrespLVVA 1919; är dessutom officier de l'Académie sedan 1900.

Under sina första år som mönsterriterska hos Handarbetets vänner i Stockholm, från 1887, kom A. B. i nära förbindelse med entusiasterna för den svenska textilkonstens uppryckning i s. k. fornnordisk stil. Sedan hon 1891 blivit direktris i Handarbetets vänner, leddes emellertid föreningens verksamhet i andra banor. Äldre tiders kyrkoprydnadskonst togs till förebild såväl för det religiösa, symboliska innehållet och »stilsammanhanget mellan det som skall prydas och det som pryder» som ock för den textila, tekniken. Värdet av det traditionella i den svenska husfliten betonades, de svenska landskapens rikedom på ärvda mönsterarter borde mer än förr beaktas. Det blev på det kyrkliga textilområdet, som föreningen under A. B:s trettonåriga direktristid nådde längst som konstanstalt. I en ny textilateljé, Licium, som A. B. 1904 grundade i Stockholm jämte fru Mimmi Börjeson, ha hennes intentioner och kunskaper kommit fullt till sin rätt i samarbete med olika förmågor för komposition och utförande (altarskrudar till Gustav Vasakyrkan, Stockholm, 1905, och Uppenbarelsekyrkan, Saltsjöbaden, 1913, m. fl.). Samtidigt sysslade A. B. med metoderna för tillvaratagandet av skadade äldre textilföremål. I Uppsala domkyrkas klädkammare, som hon ordnade på uppdrag av domkapitlet, fick hon tillfälle att i större skala tillämpa sitt sätt att konservera ömtåliga textilier (1907−08). Främst på hennes initiativ bildades 1908 föreningen Pietas, en konserveringsanstalt som med A. B. som sekreterare och arbetsföreståndarinna utfört ett synnerligen viktigt räddningsarbete i våra kyrkors och museers bestånd av i många fall oersättliga vävnader och sömnader (medeltida kyrkotextilier i Linköpings och Strängnäs domkyrkor, Vadstena klosterkyrka m. fl., tvenne tronhimlar från renässansen tillhörande K. husgerådskammaren osv.). Genom utställningar, så i Västerås 1911 och av föreningen Pietas s. å., tidnings- och tidskriftsuppsatser (i Svenska slöjdföreningens tidskrift, Fornvännen m. fl.) samt förteckningar över Uppsala klädkammares och Storkyrkans skrud- och silverkammares samlingar (1908 och 1916, den sistnämnda tills. med G. Upmark och J. Roosval) har A. B. verkat för bättre kännedom om våra textila skatter och för höjandet av den nutida kyrkliga textilkonsten. Därjämte har hon i bokform givit en översikt över »Textil skrud i svenska kyrkor från äldre tid till 1900» (1920) i anslutning till utlandets ledande arbeten på området. Ett sedan flera år (tills. med A. Lindblom) med statsbidrag förberett större arbete om de medeltida textilierna i Sverige är i det närmaste färdigt för publicering.