Laurentius Brodzenius

Brodzenius, Laurentius, f. omkr. 1660, d. efter dec. 1728 å.Karlstens fästning, Marstrand. Var med all sannolikhet son till kollegan vid Helsingfors trivialskola Martinus Matthiee Brodzenius och Johanna... Student, i Åbo 1684; disp. 7 juni 1689 (Dissertationum academicarum VI adhnc exempla quaedam Episto-larum adducens; pres. D. Achrelius). Sakförare i Nyen; benämnes notarie 1691 och lagläsare 1693; erhöll anställning vid armén 1700; fältauditör och sekreterare vid generalmajoren friherre A. Cronhjorts armé i Finland 9 jan. 1701; förvaltare för fältmarskalken friherre Bengt Horns änka Margareta Bielkes gods i Jaakimvaara socken, Kexholms län, 1701–09; överflyttade till Sverige 1709; verkade som sekreterare i Stockholm från 1715; arresterad 17 juni 1723; dömdes av riksens ständers kommission 1 aug. s. å. att mista liv, ära och gods, vilken dom dock av ständerna ändrades till fjorton dagars fängelse på vatten och bröd samt fängelse å Karlstens fästning till behaglig tid utan arbete.

Gift 1701 med Brita Elisabet Custor (eller Köster), d. före juni 1720, änka efter arrendatorn Jakob Hoppenstång.

Redan under studietiden i Åbo gjorde B. bekantskap med rättvisan. Han stod nämligen då anklagad för delaktighet i dråp på en akademivaktmästare men frikändes (1687–88) och ägnade sig sedermera åt juridisk verksamhet. Längre fram (1701) övertog han förvaltningen av ett adelsgods i Kexholms län med huvudgården Segelax (Sieklahti) i Joakimvaara socken. Godset tillhörde Bengt Horns änka Margareta Bielke, men hon bebodde givetvis ej själv sin avlägsna besittning utan uppbar blott inkomsterna därav. Som gårdsförvaltare synes B. ofta i tingsrättens protokoll. Godsens förvaltning beredde honom åtskilliga svårigheter, men han var enligt allmogens vittnesbörd till häradsrättens protokoll (7 nov. 1704) ingen bondeplågare; fastmer hade man »större orsak berömma honom för hans stora godhet, han dem i synnerhet denne krigstiden bevist, det han med svensk mått och vikt emottagit kontingenten, som de till den här i landet inkvarterade milisens underhåll bort erlägga och städse för varjehanda av krigsfolket tenterade våldsamheter efter högsta möjeligheten sökt till deras konservation försvara.» Om redan de svenska truppernas närvaro var betungande, stundade dock värre tider. Den 29 jan. 1705 plundrade och brände ryssarna Segelax och tretton underlydande gårdar. Även personligen led B. därvid förluster, och då han därjämte gjort kronan flera förskott, fann han sig snart mycket »av sig kommen». Kammarkollegiet upplät åt honom Räisälä gård i avräkning på hans fordringar, men sedan han hållit ut i Kexholms län till vintern 1709, begav han sig till Stockholm för att få slutlig uppgörelse. Hustrun stannade under tiden kvar i Finland, och där tillstötte nya svårigheter: mycken egendom gick förlorad genom härjningar, och betalningen för leveranser till kronan lät vänta på sig. Härigenom undergrävdes familjens ekonomiska ställning ytterligare, och till råga på olyckan drog likviden i Stockholm som vanligt ut på tiden. B. utarmades genom den långa vistelsen borta från hemmet, han levde i misär och flackade land och rike ikring.

Mestadels uppehöll sig B. särskilt från 1715 i huvudstaden där han även hade ett par processer att sköta. År 1722 inträdde emellertid en vändning i hans förhållanden. Han blev nämligen då i maj efter ett par månaders privata uppdrag av Fredrik I:s gunstling generallöjtnanten Gustaf Fredrik Lewenhaupt varmt rekommenderad hos konungen och visade sig snart vara ett användbart och villigt redskap i arbetet för konungamaktens utvidgning. Vid 1723 års riksdag gick han sålunda de konungskt sinnade bönderna till hända med råd och skrifters uppsättande. Bondeståndets rojalism uppväckte emellertid en häftig förbittring inom de tre övriga stånden. Man insåg, att bönderna hade hemliga rådgivare utanför ståndet, och i slutet av april 1723 anträffades också hos en notarie i ständemas kontor Abraham Dahléen två förgripliga av denne egenhändigt uppsatta koncept till skrivelser i bondeståndets namn. Det uppseendeväckande målet överlämnades åt en kommission, som snart utrönte B:s delaktighet i stämplingarna, varför denne omedelbart arresterades. Kommissionen trodde sig finna, att B. var själen i försöken att uppegga bönderna. Enligt en talare på riddarhuset hade han »gjort allt sitt till att uppvigla allmogen» och t. o. m. ivrigt eftersträvat att bliva »en slags premierminister hos konungen samt sökt övertala Hans Maj: t att uppsäga och bryta dess ed och försäkring». Han befanns hava sammankallat missnöjda riksdagsbönder och därvid, förmodligen accepterande ett skämt med sitt eget yttre — det förklarades vid förhöret, att namnet passat honom, efter han var en »liten tjocker gubbe» — tecknat sig »Hobergsgubben» för att låta förstå, att han i likhet med sin gotländske namne kunde framlocka »skövlar av silverpenningar». Att B. i dessa saker varit ett verktyg åt Fredrik I, lärer icke kunna betvivlas, även om konungen förstod att hålla sig tillbaka och, då han ansåg saken förlorad, offentligen förklarade, att ryktet om hans strävanden efter ökad makt var smädelse mot hans person, samt ivrigt försäkrade, att han ej närde någon tanke på ändring av regeringsformen. B. förklarade inför kommissionen, att han blivit tubbad av Lewenhaupt, men då denne redan vid riksdagens början avlidit, är det omöjligt att avgöra, huru mycken sanning kan hava legat i denna tillvitelse. Både B. och Dahléen befunnos såsom »från fäderneslandet avsöndrade ledamöter och riksens förrädare» hava förverkat liv, ära och gods, men de ofrälse stånden läto dem trots adelns harm över deras »obehöriga» mildhet undslippa med vatten och bröd i fjorton dagar och fängelse »på behaglig tid» på Karlstens fästning i Marstrand. Där förde B. »ett stilla leverne», och vid följande riksdag (1726–27) ansågo sig ständerna kunna hänskjuta både hans och Dahléens sak till K. M:t. Han dog emellertid någon tid därefter på Karlstens fästning.