Carl Axel Brolén

Brolén, Carl Axel, f. 14 juni 1845 i Sala. Föräldrar: v. pastorn i Sala, komministern i Kila, sedermera kyrkoherden i Gagnef, prosten Nils Brolén och Kristina Ulrika Norberg. Elev vid Sala läroverk 1853–56 och vid Västerås h. elementarläroverk ht. 1856–ht. 1862; student i Uppsala 1 dec. 1862; fil. kand. 31 maj 1870; disp. 22 maj 1872; fil. doktor 31 maj s. å. Genomgick provar vid Uppsala h. elementarläroverk 1870–71; vik. adjunkt därstädes ht. 1871; docent vid Uppsala universitet 12 juni 1872; kollega vid Ladugårdslands 1. elementarläroverk i Stockholm 10 maj s. å.; lärare för kronprinsen Gustav 1872–76 och för arvfurstarna 1872–80; åtnjöt tjänstledighet från sin befattning som kollega 1876–80; lektor i grekiska och latin vid Gävle h. allmänna läroverk 1 dec. 1880; lärare i modersmålet vid elementarläroverket för flickor i Gävle vt. 1881–vt. 1883; rektor vid Västerås h. allmänna läroverk 8 juni 1883 och vid Uppsala h. allmänna läroverk 26 maj 1899; lärare i latin och grekiska vid Fjellstedtska skolan i Uppsala ht. 1911–vt. 1925; erhöll avsked från rektorsbefattningen och lektoratet 22 sept. 1911 med utgången av sept. månad. Kanslist vid KMO 1879; RNO 1890; OII:sJmt 1897; OII:s Gbmt 1907; fil. jubeldoktor 31 maj 1922; innehar även utländsk orden.

Gift 6 nov. 1887 med Elma Maria Charlotta Öberg, f. 10 maj 1860, d. 19 apr. 1908, dotter till brukspatronen Johan Alexander Viktor Öberg.

Under en nära trettioårig verksamhet som rektor, dels i Västerås, dels i Uppsala, kom B. att åt sig förvärva och befästa anseendet som en av sin tids mest framstående skolchefer i vårt land. Några pedagogiska eller organisatoriska reformer och uppslag knyta sig icke till hans namn, men hans anseende vilade på de personliga egenskaper, som kommo till synes i hans dagliga gärning. B. var den borne chefen, utrustad med kraft, pondus, härskar- förmåga och härskarlater. Han var en fordrande rektor gentemot både lärare och lärjungar, men mest fordrade han av sig själv, och i plikttrohet, ordningssinne och hängivenhet för kallet var han ett föredöme för alla. Om han någon gång av sitt impulsiva och snabbt skiftande lynne kunde förledas till ett överilat steg, så var han aldrig sen att högsinnat räcka handen till försoning och göra allt gott igen. B. var en varm vän av de unga, och han kände och intresserade sig för envar av dem personligen. Hans skarpa blick för det personliga och individuella kom honom väl till pass även vid den handledning av lärarkandidater, som han under sin rektorstid i Uppsala utövade och som präglades av vidsynt, humant och rättvist bedömande och förmåga att giva fruktbärande impulser. Sitt största inflytande har B. emellertid otvivelaktigt utövat som undervisare. De klassiska språken voro hans ämnen, och det klassiska bildningsidealet hade i honom en riddare, som aldrig gav vika en tum för kraven på dess åsidosättande. Hans undervisning i de klassiska språken icke blott röjde djupa kunskaper och en högt kultiverad litterär smak, utan den drevs också med en fart och energi, en lust och glädje, som gjorde lektionerna till högtidsstunder och ej kunde undgå att giva glänsande resultat. Undervisningen var B: s liv, och sedan han vid uppnådd pensionsålder måst lämna sitt arbete i statens tjänst, fortsatte han ända in i höga ålderdomen med obrutna krafter sin undervisningsverksamhet vid Fjellstedtska skolan i Uppsala. Hans krafter ha även räckt till för ett mångårigt frivilligt arbete i Uppsala universitets arkiv och i universitetsbibliotekets handskriftssamlingar, varav jämväl en av trycket utgiven redogörelse för den Alströmerska brevsamlingen är en frukt. — Av hans övriga skrifter må nämnas hans översättning av Senecas skrifter (1883) ävensom några mindre avhandlingar rörande Västerås läro- verks historia (1893, 1896, 1922). B. är en. djupt musikalisk, natur och har spelat en ledande roll inom musikaliska kretsar på de platser, där han verkat; han har även framträtt som kompositör, bl. a. av en ofta sjungen melodi till Karl Snoilskys »Vackra sky». Såsom mångårig stormästare i det »lysande, samfundet S. H. T.» har B. haft tillfälle att i hela dess glans utveckla sin klassiskt formade vältalighet, sin förmåga av grandezza och sin färgrika, storstilade personlighet, och han har i denna egenskap förvärvat sig en osedvanligt stor och hängiven vänkrets.