Brunkow, släkt

Brunkow, en i Altmark under medeltiden mötande ridderlig släkt, av vilken ett par medlemmar nämnas i brandenburgska markgrevars diplom, Fredericus år 1280 som en av de sista i en uppräkning av markgrevarnas vasaller, Albernus 1298 och 1300 som sista, resp. näst sista brevvittne. Släkten synes alltså icke ha varit synnerligen förnäm eller blomstrande i sitt hemland mot slutet av 1200-talet. Samtidigt och något senare levde i Sverige personer med samma tillnamn, vilka troligen voro medlemmar av släkten i fråga och i varje fall tillhörde den klass av hel-eller halvtyska riddare, vilka under Folkungatiden uppträdde i konungens följe såsom hans tjänare och gunstlingar. En Verner B. förekommer bland Magnus Ladulås' män 1286–90 och namnes som medlem av rådet men försvinner efter konungens död ur diplomen, tills han år 1300 själv omtalas såsom avliden. Huruvida släkten först med denne Verner kommit till Sverige är ovisst. Han synes i varje fall ha varit bofast här. Redan i ett diplom av 1279 omtalas, att han till biskop Anund i Strängnäs sålt jord i Ekeby. Troligen avses Ekeby på Fogdön utanför Strängnäs; jmfr nedan. Enligt det brev, där Verner omtalas som död, har Närkes lagman Sune med begivande av biskop Ysar i Strängnäs samt den avlidnes (icke namngivna) söner till underhåll för dennes dotter Cecilia, som blivit nunna i Riseberga, till klostret jämte fyrtio marker penningar överlämnat en gård, curiam dictam almo, vilken identifierats som Alm i Stora Mellösa socken eller Alm i Hallsbergs socken i Närke. De icke namngivna sönerna äro säkerligen den nedan nämnde Johan B. och hans bror Elof, vilka omtalas i två diplom år 1312. Det ena är utfärdat av en Holmger Magnusson, som där talar om sin käre släkting (cognatum) Johan B. och dennes broder Elof. Av andra diplom framgår, att denne Holmger Magnusson, senare nämnd som riddare, hade sitt hemvist i Småland. Han förde en kluven sköld, i högra fältet ett lejon, det vänstra sju gånger styckat. Johan B. och hans far ha sålunda haft svenska släktförbindelser (tydligen genom gifte i en eller flera generationer) samt jordbesittningar i Södermanland och Närke. I betraktande härav bör säkerligen med Johan B. identifieras den Jon Brunco, som biskop Ysar i Strängnäs år 1300 nämner bland fastarna vid ett jordebyte. — Släktnamnets stavning varierar i de svenska källorna starkt, men något tvivel om identifikationen föreligger ej. Någon avbildning av de tyska släktmedlemmarnas vapen har ej stått till förfogande. Verner B:s sigill visa dels en sköld med en bjälke, dels en delad sköld, sonen Johans den förra av dessa former.