Axel K A Brusewitz

4. Axel Karl Adolf Brusewitz, den föregåendes kusins, son, f. 9 juni 1881 i Vichtis församling i Finland. Föräldrar: föreståndaren för gas- och vattenverket i Eslöv Adolf Elias Brusewitz och Sigrid Johanna Lovisa Jönsson. Elev vid Hörs privata läroverk ht. 1891–vt. 1894 och vid Uppsala h. allmänna läroverk från ht. 1894; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 29 maj 1900; student vid Uppsala universitet 18 sept. s. å.; fil. kand. 15 sept. 1903; fil. lic. 16 sept. 1909; disp. 27 maj 1913; fil. doktor 31 maj s. å.; har företagit studieresor till Tyskland och Österrike aug.–sept. s. å. E. o. amanuens vid Uppsala landsarkiv 17 dec. 1906–1920 och var därunder upprepade gånger tf. landsarkivarie men åtnjöt från 1912 i växande utsträckning tjänstefrihet; vik. lektor vid K. sjökrigsskolan vt. 1910; sekreterare hos kronolägenhetskommissionen 31 jan. 1913–31 dec. 1914; docent i statskunskap vid Uppsala universitet 17 juni 1913; sekreterare i andra kammarens andra tillfälliga utskott 1914 B–1922; lärare i stats-och samhällslära vid K. krigsskolans officerskurser 23 maj 1914; genomgick provar vid Uppsala h. allmänna läroverk 1917–18; uppförd å tredje förslagsrummet till professuren i statskunskap med statistik vid Göteborgs högskola 27 okt. 1917; lektor i historia och modersmålet vid folkskoleseminariet i Uppsala 31 dec. 1918; sekreterare i kommittén för samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter 31 dec. 1918–15 mars 1919; ledamot av och sekreterare i folkomröstningskommittén 24 aug. 1920–28 febr. 1923; skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet 1 juni 1923; ledamot av kommittén för utarbetande av en plan till den svenska riksdagens historia 26 juni 1925–15 jan. 1926; sakkunnig rörande riksdagens medverkan vid avgörandet av utrikespolitiska angelägenheter 6 nov. 1925; ledamot av redaktionskommittén för riksdagens historia 15 apr. 1926. LSkS 1916; LHVS 1924.

Gift 29 jan. 1916 med Sara Maria Ihrán, f. 12 jan. 1885, dotter till skräddarmästaren Erik Ihrán i Uppsala.

Som vetenskaplig forskare har B. sträckt sin verksamhet över vitt skilda områden av statskunskapen och har bakom sig en mångsidig och omfattande litterär produktion. Främst är B. en framgångsrik författningshistoriker med speciell auktoritet i frågor, som röra konceptionen av 1809–10 års grundlagsstiftning. Hans båda huvudarbeten på detta område — »Representationsfrågan vid 1809–10 års riksdag. En inledning till representationsreformens historia» (gradual-avh. 1913) och »Studier över 1809 års författningskris. Den idépolitiska motsättningen» (1917) — ha i hög grad stimulerat diskussionen om vår författnings genesis och även betecknats såsom i vissa hänseenden av epokgörande betydelse; efter dessa arbetens framkomst torde i alla händelser den traditionella bilden av relativ harmoni bland grundlagsfäderna angående de konstitutionella syftemålen — till synes intygad av grundlagarnas till form och innehåll nationellt historiska karaktär — få vika för bilden av en djup divergens, vilken under situationens tryck visserligen bringas att försvinna i en ovanligt enhetlig kompromiss, men som omedelbart därefter öppnar sig ånyo och nu vidgar sig till den breda klyftan mellan de kontrarevolutionäras planer och de konstitutionella radikalernas i konstitutionsutskottets slutbetänkande över representationsfrågan av 24 mars 1810 utformade program. B: s engagemang inom det publika utredningsväsendet har satt frukt i en rikhaltig vetenskaplig produktion berörande olika aktuella problem inom svensk eller utländsk statsrätt, författningspolitik, parlamentarisk praxis m. m. Främsta rummet i denna produktion intages av hans båda för folkomröstningskommittén utarbetade större arbeten över referendum: »Det konsultativa referendum. En jämförande politiskt statsrättslig undersökning» (1921) och »Folkomröstningsinstitutet i den schweiziska demokratien. Dess förut sättningar, former och funktioner» (1923). De utgöra, likasom ett par mindre utredningar i ämnet samt hans »Översikt över frågan om utrikespolitiska ärendens handläggning i vissa främmande stater» (1919), synnerligen värdefulla tillskott till vår statsvetenskapliga litteratur. Såsom deltagare i emigrationsutredningen och i kronolägenhetskommissionens arbete har B. publicerat flera självständiga undersökningar av statistiskt och socialpolitiskt intresse. Sina studier och iakttagelser från svenskt och utländskt författningsliv har B. i övrigt nedlagt i ett stort antal tidskriftsuppsatser, bland vilka här endast må omnämnas hans studie över »Den svenska utrikes-nämndens norska och danska paralleller» (Statsvetenskaplig tidskr., 1924 och 1925). I samband med framgångsrikt bedrivna källforskningar i svensk författningshistoria har B. även framträtt som urkundsutgivare. Bl. a. har han publicerat en serie handlingar rörande riksdagarna 1809–1815 (1916) samt på uppdrag av riksarkivet en förträfflig edition av frihetstidens grundlagar och konstitutionella stadgar (1917). B: s författarskap utmärker sig genom betydande förtjänster även i formellt hänseende.