Johannes Petri Buskagrius

Buskagrius, Johannes Petri, f. 24 aug. 1629 i Stora Tuna, d. 18 apr. 1692 i Uppsala. Föräldrar: handlanden Peter Jurgens, en tysk, som inflyttat från Rostock, och Magdalena Holgera. Student i Uppsala 1646 (inskriven i Västmanlands-Dala nation 25 sept. s. å.); disp. 3 apr. 1652 (Dissertatio brevis de Targumim; pres. J. L. Laurbergius), 12 nov. s. å. [hebreiska bokstäver] pres. J. L. Laurbergius) och 7 apr. 1655 (Tractatus philologicus, duobus aphorismis antiquitates concernentibus absolutus; pres. J. L. Laurbergius); företog en studieresa till Tyskland, Belgien och England 1655–60. E. o. professor i orientaliska språk i Uppsala 13 sept. 1660; professor i samma ämne 24 mars 1669; erhöll en del av logices & metaphysices professorslönen till förbättring i sina villkor 8 apr. 1676.

Gift 4 juli 1661 med Kristina Simonia, d. 1706, begraven 15 apr., dotter till professor skytteanus Vilhelm Simonius.

B., som vid tjugutre års ålder disputerade på hebreiska, ingav i sin ungdom stora förhoppningar. Hans insikter i syriska vitsordades av den bekante orientalisten J. H. Hottinger i Heidelberg, vilken enligt eget vittnesbörd haft mycket gagn av B:s' biträde vid kollationeringen av texten till den syriska bibelöversättningen. I Uppsala fann han en beskyddare i Olof Rudbeck d. ä., som föranledde universitetskanslern att ge honom en e. o. professur med 300 dlr i avlöning. Trots sitt låga belopp var den nya lönen besvärande för universitetets förvirrade drätsel, och då De la Gardie 21 mars 1661 sökte en annan utväg genom att åt B. anslå ett dubbelstipendium och den medicinska adjunktslönen, vartill längre fram även lades en filosofie adjunktslön, förrycktes i stället organisationen. Genom denna anordning kom den medicinska adjunkturen att stå obesatt i ej mindre än tjugusju år. Till råga på allt kom B. ej att motsvara de förväntningar, som föranlett de extraordinarie åtgärderna. Hans lynne företedde egenheter, som utvecklades till en till sinnessjukdom gränsande melankoli, efter läsåret 1670–71 föreläste han ej mer, och redan 26 sept. 1672 utnämndes Uno Terserus till professor i österländska språk för att göra slut på ett interregnum, varunder »studium Ebreæ linguæ nästan ödelades». Varken som lärare eller författare kom sålunda B. att utöva något större inflytande. Om hans personliga forskningsintressen och flit vittna emellertid ännu två digra, med synnerlig omsorg utarbetade handskriftsvolymer i Uppsala universitetsbibliotek: »Theologia Talmudica» och »Notæ in Schaar Haggemul».