Olof Dalin, von

von Dalin, Olof, före adlandet Dahlin, f. 29 aug. 1708 i Vinbergs prästgård, d. 12 aug. 1763 på Drottningholm. Föräldrar: kyrkoherden i Vinberg Jonas Dahlin och Margareta Brigitta Ausén. Åtnjöt undervisning av informator i hemmet; student i Lund 27 okt. 1721. Informator i Stockholm för kammarrådet K. Rålambs söner från 1727; e. o. kanslist i riksarkivet 19 nov. 1731, i kanslikollegiets expedition 23 maj 1732 och i krigsexpeditionen 1735; bibliotekarie vid K. biblioteket 10 okt. 1737; företog en utrikes resa juni 1739 (pass 1 juni)'—aug. 1740; lärare för kronprinsen 1750 (jmfr råds-prot. 29 nov.); adlad 22 nov. 1751; erhöll kansliråds titel 20 dec, 1753; rikshistoriograf 11 okt. 1755; bevistade riksdagarna 1755—56 och 1760—62; kansliråd 7 dec. 1759; ledamot av 1745 års uppfostringskommission (närvarande från 1 febr. 1760); erhöll tjänstefrihet för historiskt författarskap 10 aug. 1762 men bevistade alltjämt kanslikollegiets sammanträden; hovkansler 18 mars 1763; LVA 1742 (preses 1749); sekreterare i Vitterhetsakademien. 1753; RNO 1761. — Ogift.

D. hade gott påbrå i sina föräldrar. Fadern hade rykte som »vittert snille» och modern var en duktig kvinna. Fadern avled redan 1709, hans efterträdare i pastoratet och i äktenskapet blev adjunkten S. Bökman, som vackert vårdade sig om styvsonen. Ett epitafium i Vinbergs kyrka har en bild av familjen Dahlin-Bökman, där Olof är med såsom sjuttonårig. Ännu 1872 visades i prästgårdens trädgård »resterna av ett lusthus», som påstods förskriva sig från skaldens tid. D. fick till flerårig informator i hemmet och i Lund en instruerad man Jonas Brag, sedermera kyrkoherde i Tvååker (Hvad nytt? Hvad nytt? 1772:70). Till Lund säjdes D. blott trettonårig och blev då först omhändertagen av Kilian Stobseus för att utbildas till läkare. Våren 1722 åhörde han dennes medicinska och K. Papkes latinska föreläsningar. Hans håg vände sig emellertid till humanistiska studier, i vilka han åtnjöt ledning av Andreas Rydelius; Denne förenade som bekant karolinska traditioner i väsen och stil med ett realistiskt och fritt sinne och uppskattade den nya tidens praktiska tendenser. Lärjungen erhöll sålunda vid tidiga år intryck, som gingo utöver den. vanliga bokliga lärdomen och underlättade hans karriär. Men att han å andra sidan liksom läraren hade samband med den gångna tiden, därom vittnar, att han var intagen av Olof Rudbecks antikvariska teorier. D. hade hela år 1726 och vårterminen 1727 plats på kommunitetet, men därmed slöts hans vistelse i Lund. Rydelius ansåg, om med rätta kan ju diskuteras, honom färdig med universitetet och anbefallde honom till en informatorsplats i huvudstaden, vilken D. redan förut besökt med sin styvfar, som var riksdagsman.

Nittonårig gjorde D. sålunda sitt inträde hos kammarrådet Klas Rålamb (sedermera landshövding i Halmstad 1737 och i Nyköping 1745) såsom lärare för dennes söner. Han har tydligen omfattats med välvilja av familjen, snart funnit sig hemmastadd i den adliga miljön och njutit gott av dess förbindelser. Hans principal var besvågrad dels med sin farbror Gustav Rålamb (slutligen president), som ägde ett betydande bibliotek särskilt i historia, till vilket D. fick tillträde, dels med Konrad Ribbing, president i bergskollegium, en betydande man, som han prisat i ett gravkväde 1736 såsom »en ärlig svensk». — I kansliet vann D. anställning såsom extra ordinarie 1731.

D. hade tidigt börjat rimma, men av allt som han före Stockholmstiden skrev har, frånsett några latinska lyckönskningsverser i dispu-tationer, blott bevarats en 'insinuationsskrift' från Lundatiden, i vilken han sökte imitera I. Holmströms maner. Försvunna äro ock »åtskilliga små satyrer under form av avisor», som han författat för att roa familjen och dess umgänge. Från 1729 ha vi en »prästsatir», tillkommen på Ribbings 'anmodan', vilken blev spridd och på sina håll väckte häftigt ogillande, och »Tankar om Guds försyn», som gå i Runius' stil. Denna märkes också uti den förra diktens form, rimmad hexameter, ett versmått, som går igen i Then swänska Argus i ett par dikter, vilka rimligtvis äro av något äldre datum.

Efter dylika lärospån trodde sig D. beredd att giva sig i kast med en stor uppgift och började anonymt utgiva den nyssnämnda veckoskriften Then swänska Argus, som uppnådde två årgångar, 1733—34. Hans beskyddare voro nog invigda i hemligheten, men den egentlige förtrogne var vännen Karl Carleson (se denne), som själv kort förut prövat ett liknande företag. Han blev mellanhand med boktryckaren, hittade på titeln och torde ha i begynnelsen lämnat ett par bidrag. Snart var D. i stånd att själv sörja för praktiskt taget hela texten. Hans ämnen blevo de för genren vanliga och omfattade sålunda allehanda motiv från det samhälleliga och enskilda livet. Upplysningens anda präglar för första gången hos oss ett litterärt verk, och från Argus räknas därför också en ny period i vår litteraturhistoria. Negativt förnams denna anda uti satiriska angrepp på präster och pedanter, positivt bl. a. uti yrkanden på att uppfostran borde läggas om efter de moderna grundsatser, som Locke framställt och som bl. a. Holberg kämpade för. Tidens på samma gång kritiska och utilistiska riktning gjorde sig gällande, och Argus blev en banbrytare, som på sina håll ansågs djärv. T. o. m. på ett strängt förbjudet område vågade han sig in; den aktuella politikens. Den begynnande oppositionen mot Arvid Horn vid 1734 års riksdag hade sina ledare i den krets, där D. kommit in, och han blev deras talesman, visserligen blott genom antydningar. Censorn strök en del, men ej allt, och kanslikollegiet blev en gång betänkt på att inställa utgivningen; det avstod av hänsyn till den popularitet, Argus vunnit.

En moralist tar gärna flärd och ytlighet till föremål för satir och förmaningar. Då D. hånade och förlöjligade den á-la-modiske petit-maitren och den koketta världsdamen, men lovsjöng den fäderneärvda enkelheten och förnöjsamheten, så var detta icke blott ett konventionellt grepp, han kände verkligen varmt för den gamla karolinska duktigheten. D. hade iakttagit livet omkring sig, men stor erfarenhet kunde han med sina fyra och tjugu år icke äga, och han måste för att få uppslag flitigt använda sina utländska källor, Steeles och Addisons Tatler och Spectator, hela genrens upphov, van Effens imitation Le Misanthrope, franska fabelförfattare som La Fontaine och La Mötte och flera andra. Boksynta samtida märkte dessa lån, och de ha i detalj uppvisats av den nyare forskningen. Men förunderligt är, huru snabbt D. lärde sig att sätta sin egen prägel på detta främmande gods, att i en helt svensk form omstöpa det lånade. Den novellistiska ram, han efter Spectators förebild försökte ge Argus, förmådde han visserligen icke genomföra; människoskildrare blev han aldrig, och han avskedade vid första årgångens slut sina fem 'auktorer', som skulle föra ordet för olika samhällselement. Hade någon av dem stått honom nära, var det nog snarare hovbussen Ehrenmenuet än den lärde Hiernbrott.

D. brukade genrens gängse former: betraktelser, övergående till följetonger, brev, dagböcker, »karaktärer» osv. Uti allt röjdes ett gott och friskt kynne, men bäst lyckades han i den allegoriska sagan, som Swift från versens retorik flyttat ned till prosans vardagsspråk och gett liv genom realistisk iakttagelse. I sådana »äventyr» nådde D. högt också tack vare den bekantskap han gjort med isländsk saga; den skänkte stilen ett tillskott av nordisk kärnfullhet och folklig must. Sitt mästerverk skrev D. sedan med »Sagan om hästen», den ännu allbekanta berättelsen om huru det gick Gråilen under hans olika ryttare, en oförliknelig skildring av Sveriges öden alltifrån Gustav Vasa. Uppslaget, men icke mera, är hämtat från Addison. Men redan i Argus finnas flera ypperliga ting, så samtalet mellan Baltzar lakej och Elsa frustupiga, »ett erkänt mästerstycke i fraseologiskt hänseende och även fonetiskt högst naturtroget» (Hesselman). D. hade ett utomordentligt öra för stilen, han rörde sig med en fyndighet i uppfinning och en säkerhet i formgivning, som äro underbara, och så skapade han blott tjugufemårig den nya svenska prosan och gav den »en egendomlig påtaglig svenskhet, knappt överträffad av någon i vår litteratur utom Strindberg». Flera uttalanden betyga D: s entusiasm för själva den konstnärliga behandlingen av språket. Han ville ha fram svenskans »egen gamla art», fri från »tyska sammanhang» och »latinska ordningar».

Argus' framgång var stor; veckoskriften fick över 500 prenumeranter, en för den tiden hög siffra, men många ark utkommo i nya upplagor och i eftertryck. Den blev grundvalen för D: s karriär. Hos adeln väcktes (dec. 1734) förslag om en belöning, men ständerna stannade vid att betyga sitt nöje över skriften. I förtröstan på verkan därav avböjde D. ett anbud om en antikvarisk anställning i Petersburg och sökte en assessorsplats i antikvitetskollegium; den fick han icke, men blev efter någon väntan utnämnd till K. bibliotekarie, tills vidare dock utan lön. Sådan erhöll han genom adelns ingripande vid nästa riksdag.

D: s adliga förbindelser gjorde sitt till. Genom Rålamb blev han upptagen uti en 'riddarorden', den första i sitt slag hos oss, i vilken greve K. Fr. Piper var »mästare», och bland vars medlemmar var K. G. Tessin. D., den ende ofrälse, hade att sörja för det vittra inslaget, och det var av dubbel art. Till valspråk hade orden »Tro och redlighet», men dess namn Avazu och Wallasis, två förvridna finska ord som betyda »häll i» och »drick ur», antyda, att skämt och gamman ingalunda voro uteslutna. Så skrev D. här dels patriotiska hyllningar till Karl XII:s-minnet, dels dryckesvisor och dylikt. Visan är jämte »äventyret» D:s rätta element; han fortsatte linjen från Erik Lindschöld, Runius och de andra, och den franska chansonen bragtes i hans bästa stycken till en fulländning, som knappt överträffats utom av Bellman. Det är D: s förnämsta poetiska insats; sångerna om Celadon och om Philemon och Camilla äro ännu kända. Den pastorala dräkten bar han med behag. D:s erotik har dömts såsom ett blott ytligt galanteri, men det torde vara en förhastad slutsats. Hans reserverade väsen har även i detta fall och även i ungdomen präglat diktningen. Om en bekännelse undsluppit honom, bröt han av med en ironisk vändning. Satiriker var D. av naturen, hans lyriska ådra var icke stark, men den var äkta. — Sina visor skrev han ofta efter franska uppslag, men visste att i dem liksom i »äventyren» sätta sin prägel på lånen. Hans naturskildring är impressionistiskt livlig och förnekar icke det realistiska draget. Och i rytmen är han en av våra allra yppersta; versen icke bara följer melodien, nr denna hämtar D. fram en egenartad rytmisk typ, som han mästerligt utpräglar och genomför.

Rokokon utplånade blott långsamt D: s karolinska drag. Då han efter franska mönster skrev sina verssatirer i Argus, avfattade han dem på rimmad hexameter, blott dröjande gick han över till alexandrin, och då han bearbetade Voltaire's Le Mondain till »April-wärk om wår herrliga tid» (1737), omsatte han den uti Hildebrand-strofens gamla visform. Också innebörden förändrade han helt; Voltaire's lovtal över lyxen kastades om till ett hån; D. var ännu som moralist av gamla skolan. Kärleken till det nedärvda och folkliga satt fast, i »Skatan sitter på kyrkotak» attrapperade han med utomordentlig säkerhet den gamla ens trofingen, och under hela sitt liv brukade han gärna kämpavisaris form och rytm. Det skedde visserligen mestadels på ett godmodigt parodiskt sätt, såsom ett sällskapligt skämt, men i »Engsövisan» kom en varm ton. Det var en hyllning till beskyddaren och vännen Piper och hans grevinna, f. Mörner, hos vilka D. mycket vistades. Värdfolket å sin sida samlade alla poetens dikter och rimmerier.

Han lockades att pröva även de förnäma arterna. Upprättandet av svenska skådeplatsen 1737 framkallade en mängd dramatiska försök, bland vilka D: s tragedi »Brynilda» tog priset. Att ämnet var fornnordiskt, var ett avsteg från den franska regeln, som hade flera exempel hos oss. Kraftiga sentenser formade D. icke illa, och det var väl dessa, som främst väckte samtidens beundran. Att sätta in Völsungasagans gestalter i delikata erotiska situationer efter Racine's Andromaque var däremot en olöslig uppgift. Här slog D:s stilistiska förmåga slint. Lättare tycker man det borde varit honom att finna tonen i komedien »Den afwundsiuke», men det lyckades honom icke. Figuren blev en torr och abstrakt typ. I vers följde D. franska mönster, liksom han i sin prosa utnyttjade de engelska, dessa visserligen också i franska översättningar, men i de högre stilarterna förmådde han icke uppnå de förra. »Ode öfwor slaktningen wid Wilmanstrand» har en trohjärtad ton, i släkt med psalmens snarare än med den klassicerade franska, och »Swenska friheten» var såsom epos skäligen gammalmodigt. Skrivet efter drottning Ulrika Eleonoras död, har det tydligen Gunno Dahlstiernas »Kunga skald» till förebild i sin byggnad med allegoriska figurer och betraktelser. Att D. använt Voltaire's Henriad gjorde icke själva typen modern, men samtiden var full av beundran för denna patriotiska dikt, där D. talade fosterlandets sak emot partierna. Ur samma syfte har den satiriska »Kämpavisan» sitt upphov, också den med Dahlstierna till förebild, en allegorisk ballad om hattarnas ryska krig och striderna om tronföljarevalet.

Genom ett understöd av Klas Grill fick D. tillfälle att följa sin lärjunge Hans Gustav på en resa till Paris (juni 1739—aug. 1740), men det nya han såg väckte mestadels hans satir. Brev och verser intyga, att D. icke ägde den rätta resenärens kynne; han var bunden vid sin vanda omgivning. Genom Tessin, som just tillträdde beskickningen i Paris, fick D. se den stora världen, men han trivdes än bättre tyckes det i den lärda, dit han ock erhöll fördelaktig introduktion. »Så mycket jag har varit frisk, har jag övermåttan roat mig. De stora glittrande nöjen vill jag intet omtala, därvid kan man ledsna, men bekantskapen med en hop förnuftigt och lärt folk är födande. Några lärda abbéer, m:r de Ramsay, men besynnerligen m:r Rollin komma mig att lämna Paris med saknad.» Påfallande är, att D. icke nämner en enda skönlitterär författare; hans intresse för nya ting var i detta hänseende ej längre levande. En episod från Paris var hans tvist med K. G. Cederhielm (se denne), som förde en epikureisk tillvaro såsom bysatt på Chåtelet, en intelligent man, vars radikala åsikter i moralen D. ogillade. En ordväxling slöt med att Cederhielm utmanade D. på duell, men denne avböjde.

I flera hänseenden undergick D: s åskådning efter hand en modernisering, han blev alltmer en upplysningens man. Det framgår av bl. a. hans presidietal i Vetenskapsakademien, där han antydde klimatläran, utvecklade hurusom överflöd blott är ett relativt begrepp, och framhöll, att den gamla ofruktbara lärdomen fått vika för den anda, som arbetat sig fram sedan renässansen, och att i de lärdas republik nu endast dugligheten var gällande. Mot Rousseau förkunnelse ställde han sig sedermera bestämt avvisande; han kände sig som målsman för den moderna kulturen.

D. hade vänt sig till vetenskapen; såsom sin huvuduppgift satte han nu att skriva »Svea rikes historia», ett arbete, för vilket han erhållit en anbefallning av ständerna 1743 och som sedan belönades med anslag av dem. I fyra band förde han berättelsen fram till Gustav Adolfs tid. — I sin ungdom hade D. varit begiven på rudbeckianism, men den svagheten övervanns snart. Såsom rätt upplysningsman gycklade han med pedanterna överhuvud, och till de värst åtgångna hörde rudbeckianen E. J. Biörner, förlöjligad i Arngrim Berserk. I sitt stora verk avsade sig D. all gemenskap med denna riktnings fantasterier och sökte i stället betecknande nog en naturvetenskaplig grund för vår äldsta historia, i det han upptog den då gängse teorien om »vattuminskningen», dvs. landets höjning, som man felaktigt uttydde på detta sätt. Helt frigöra sig från traditionen kunde D. icke, och det fick sin betydelse. Han stödde sig på isländarna, och även vad som på andra håll berättades om »de sälla skyter» upptog han som historiskt. Så blev hans verk trots polemiken mot Rudbeck en grundval för göticismen, och ännu P. D. A. Atterbom och andra romantiker använde det som källa. Detaljanmärkningar mot verket framställdes av Anders Botin o. a. — D: s kritik var ju icke den strängt vetenskapliga utan helt enkelt sunda förnuftets. Upplysningens rationalistiska anda och ton präglar verket till ondo och till godo. Han har dess brist på verkligt historisk syn och dess stolthet över de moderna framstegen, hans antiklerikala tänkesätt präglar hans skildringar av religiösa förhållanden i både heden och kristen tid. Han strävar emellertid att vara pragmatisk, att ge icke blott en krönika utan få fram händelsernas verkliga orsaker och att bedöma dem ur »det allmännas», dvs. ur samhällets synpunkt. Uti de senare banden har han av Voltaire lärt att uppmärksamma det kulturhistoriska. Att han gör generella reflexioner och drar ut moraliska lärdomar, det var något som tiden ansåg höra till en historisk framställning för de bildade. Sitt mönster hade D. i Rollin, som han träffat i Paris, och vars arbete om den gamla världen åtnjöt stort rykte. Men sin styrka hade D. uti sin egen förmåga att berätta livligt, toner från Argus' »äventyr» återfinnas också här. Både fackmän och vittert folk stötte sig härpå, men K. Kr. Gjörwell skrev (1797): »Historiens genius har tillskapat D. för att trösta och försona oss med alla de mörka och svårlästa verk, som allt från Verelius ända ned till Wildc- lågo på vårt stackars minne såsom tunga kvarnstenar. Han samlade med lycklig hand spridda ljus, utbredde en ny dag över vårt historiska fält och gav oss en rikshistoria uti skönaste styl.»

Med 1750-talet inträdde för D. en ny epok. Av Tessin hade han 1744 blivit föreställd för kronprinsparet och blev genast helt förtjust i Lovisa Ulrikas »manér». Genom samme beskyddare blev han så anställd såsom lärare för prins Gustav. Det heter, att han till en början icke varit väl sedd av drottningen, men han vann snart hennes gunst och sin lärjunges tillgivenhet. Lovisa Ulrika fann, att hon uti informatorn fått en man av högsta värde för sitt hov. På en större scen utvecklade D. nu samma egenskaper, som gjort honom uppskattad och avhållen i de adliga kretsarna. Han blev en hovpoet av sällsynt skicklighet, med outtömlig fyndighet i att formulera galanterier och uppvaktningar, att skriva lustiga visor och lagom spetsiga epigram Beryktade blevo hans inför hovkretsen hållna »kalottpredikningar», i vilka upplysningens antiklerikala tendens framträdde i parodier på gudstjänsten, ett skämt i ordensstil, som kanske icke var så illa menat, som det lät. — Belöningarna kommo i snabb följd, han erhöll adelskap och kansliråds titel, blev sekreterare i Lovisa Ulrikas vitterhetsakademi och rikshistoriograf. Förtroendet medförde farliga uppdrag. D. användes 1754 vid ett försök att anknyta en hemlig underhandling med Frankrike, han misstänktes vara författare till konungens anföranden i rådet, och han var sannolikt inblandad i förberedelserna till drottningens revolutionsförsök 1756. Då detta upptäckts, hotade honom undergången, och att den avvändes, berodde säkerligen blott på de beskyddare, framför allt A. J. von Höpken, vilka hans vittra och lärda förtjänster förvärvat honom. Han blev anklagad, men endast för några pennans försyndelser: för »kalottpredikningarna», vilka redan 1751 varit föremål för skarpa klagomål i prästeståndet, för en andra upplaga av Svenska friheten, som tryckts utan de av censor påyrkade ändringarna, och för ett »Herdaspel», som innehöll satir mot ständernas regemente. Straffet blev överraskande lindrigt: böter, en skrapa och förvisning från hovet. Genom Höpkens förmedling kunde han i början av dec. 1760 åter göra sitt inträde där. Redan ett år förut hade han blivit befordrad till verkligt kansliråd, 1762 erhöll han såsom kronprinsens lärare en pension av 1,000 dir smt, och slutligen blev han hovkansler. Den förnyade uppvaktningen vid hovet blev ansträngande i förening med ämbets-göromålen, hans klena hälsa tålde icke detta liv. Den 12 aug. 1763 avled han och begrovs på Lovö kyrkogård, där sedermera hans efterträdare som prins Gustavs lärare matematikern Samuel Klingen-stierna jordades vid hans sida. Över dem båda lät Lovisa Ulrika uppföra en minnesvård, å vilken det om D. säges: »Sic illi sit terra levis, ut sale et liberale joco regias curas levavit» — en formulering, som blivit föremål för anmärkningar. Vid vårdens högtidliga avtäckning 1769 framträdde drottningen, »fällde ymniga tårar, tog sin bröstbukett och beströdde med rosor desse förtjänte mäns kistor». Av D. finnes ett porträtt på Gripsholm, där han ter sig något ansträngt förnäm, och en byst av Larchevesque, som förefaller vara bättre lyckad. Olof Celsius säger, att hans »anlete utmärkte något besynnerligt. Han hade en hög tillbakaliggande panna, något upphöjd över ögonen, som voro kvicka; näsan stor och aquilinsk; hans anletsfärg var blek, tungan mindre färdig till tal, än hjärnan till tankar och handen till skrivning; rösten mera låg än hög, kroppen mera lång än kort; men hela dess ställning mager, och utvisade, att den sinnrike själen bodde i ett svagt hus. Hela utseendet fromt och menlöst, men djupsinnigt och allvarsamt.» Lilliestråle tillfogar, att »som han var rätt närsynt, förekom han alltid tankfull», och att »mycket bullersamma nöjen voro icke i hans smak; men ett glatt, otvunget och muntert umgänge älskade han ganska mycket; skämtade ock gärna, dock aldrig att någon därav kunde stötas.» Tessin åter säger, att han »var i sällskap torr och tyst. Han log gärna själv åt det föga han sade, och hans skratt hade det besynnerliga, att det knappast hördes, men märkligen syntes på skuldrornas häftiga rörelse. Uti ärbara seder var han, efter utvärtes anseende, oförvitelig, hövlig i ord och åthävor, men efter mångens tanka ej alltid uppriktig. Han förstod flera språk, men var ej mäktig att med färdighet tala något utom svenskan. Hans sinne var glättigt, och han skydde intet arbete. Fel i uppfostran gjorde hans åtbörder tvungna. Herr D. har varit vår Voltaire i insikter och lätthet: någon apologi torde de bägga behöva i anseende till deras lynnen; den förre var lyckligare däruti att han sluppit pennekrig. Ingen jämförelse är dem imellan i förmögenhet. Herr D. var ej sniken efter penningar.»

Sina litterära åsikter vid mogna år framlade D. uti »Korta påminnelser vid svenska skalde-konsten», tryckta i Vitterhetsakademiens Handlingar 1755. Hans grundsatser äro desamma som Boileau's i L'art poetique, utvecklingen av dem skäligen kortfattad. »Grannlagenheten», korrektheten i stilen, hade nu blivit hans rättesnöre. Han fördömde licentia poetica i språk och vers, och han företog i nya upplagor av Argus och Svenska friheten en del rättelser i denna anda. Fantasiens frihet inskränktes till den han själv och den pseudoklassiska smaken godkände, till uppfinning av allegorier och fabler. Originalitet bestod, såsom för klassikerna överhuvud, blott i förmågan att formulera det allmängiltiga. »Den angelägnaste egenskapen för en poet är att tänka»; det var rationalismens åsikt. Det var en utvecklingsgång, som stämde med tiden, ehuru icke med D: s egen natur, men på grund av denna kunde Bergklint fastslå, att genom hans och hans lärjungars insatser »uppkom äntligen den rena klarhet, som utmärker vårt tidevarv bland sekler och vår smak bland vittra folkslag».

Hos fru Nordenflycht och kanske i viss mån hos hennes omgivning stod D. ej väl till boks. Han beskylldes för att ha undanskaffat en hennes tävlingsdikt i Vitterhetsakademien. Motsatsen mellan de två litterära släktleden var ganska naturlig, men D: s anseende såsom den nya svenska skaldekonstens fader bevittnas därav, att Utile Dulci, det vittra sällskap, som stiftades 1766, helgades åt hans minne. Samtidigt utkom den stora men tarvligt utstyrda upplagan av hans »Witterhets-arbeten», i vilken hans halv- bror arkiatern I. K. Bökman samvetsgrant infört allt, han kommit över, även rena obetydligheter, utan att dock lyckas göra samlingen fullständig. Det var i alla fall för mycket för D:s rykte enligt de samtidas vittnesbörd. Förnämare i yttTe och inre hänseende var det urval, som P. Rudin utgav; han hade haft förbindelse med D. själv under dennes senare år. Men vid den tiden var hans anseende statt i nedgång. Gyllenborg och Creutz, som vida strängare än D. iakttagit fordringarna på korrekthet och som givit uttryck åt mera moderna åsikter, firades såsom de verkliga skaldefäderna av gusta-vianerna; för dem var D. en föråldrad poet. Leopold skänkte honom något högdraget sitt erkännande, men anmärkte t. ex. beträffande »Sagan om hästen» »låghet i allegorien». Romantikerna voro honom icke mera benägna, och först i »Siare och skalder» skänkte Atterbom honom en varm hyllning.

Moderna litteraturhistoriker hava insatt D. i hans historiska .ställning och uppskattat hans insatser; så först Karl Warburg. Oskar Levertin åter i en kort skiss framhöll det mångskiftande i hans företeelse och svårigheten att få fast uti hans väsendes kärna, en synpunkt som understrukits av Lamm och av Schück. Hovets rimmare har ställt skalden i skuggan. D:s brev, synnerligen obetydliga till innehållet, gåvo stöd åt denna uppfattning. Man har så kommit till att D. trots sina betydande förtjänster varit en »ytlig och servil» streber. Omdömet är säkerligen minst sagt ensidigt och förhastat. Undantagas prästerna, som måste vara honom avoga, och några lärde, som påvisat fel i hans historia, äro de samtida mycket uppskattande. Tessin, som under senare år var D. mindre bevågen, hade, som vi sett, intet värre att säga om honom, än att han icke alltid var »uppriktig», dvs. var sluten, vilket är obestridligt, och  att hans »åtbörder voro tvungna». Dessa sista ord innebära uppenbarligen en bestämd vederläggning av svartmålningarna av D: s personlighet. Skulle han icke med sitt goda huvud, av ingen förnekat, kunnat förvärva goda maner på slotten, om det varit hans syfte främst att ställa sig in? Den riktiga hovmannen-strebern kan det: se Leopold! D. var en uppkomling men utan en sådans vanliga fel. Även i hovkretsarna bevarade han sitt väsens natur och vann därmed ej blott beskyddare utan vänner. Hans visor och sagor hava behållit sin friskhet, och han har anspråk på vår tacksamhet som en kulturbärare av rang.