Magnus Dalsjö

Dalsjö, Magnus, före 1857 Andersson, f. 15 juni 1839 i Dalstorps församling, d. 19 apr. 1907 i Landskrona. Föräldrar: arrendatorn och torparen Andreas Andersson och Katarina Persdotter. Elev vid Göteborgs h. elementarläroverk 1854; student i Uppsala 21 maj 1862; fil. kand. 14 dec. 1865; disp. 9 maj 1866; fil. doktor 31 maj 1866; företog med statsanslag (K. brev 19 nov. 1886) en studieresa till Tyskland 1887 och en arkeologisk studieresa till Grekland, Egypten och Italien läsåret 1891—92 (K. brev 29 maj 1891). Vik. lektor vid Uppsala h. elementarläroverk ht. 1866 och vid Gävle h. elementarläroverk vt. 1867—ht. 1868; lektor i latin och grekiska samt filosofisk propedevtik vid sistnämnda läroverk 10 juni 1868 (fullmakt 18 nov. enligt K. utslag 6 nov. 1868); erhöll dispens från lektorsprov 4 okt. 1872; lektor i grekiska och latin vid Kristianstads h. elementarläroverk 12 mars 1873 (fullmakt 23 juli enligt K. utslag 4 juli 1873); ledamot av Svenska läraresällskapets styrelse från dess stiftande 1884; ledamot av stadsfullmäktige i Kristianstad 1887-^—90; erhöll avsked från lektoratet 17 febr. 1905 med pension. Erhöll av Vetenskapsakademien Letterstedtska priset för översättningar 1873; RNO 1886.

Gift 8 jan. 1869 med Helena Charlotta Roberta (Berta) Sandberg, f. 7 juni 1845, dotter till förste stads- och lasarettsläkaren Olof Robert Sandberg i Gävle och Matilda Sofia Fredrika Benckert.

Det fanns en stark vetenskaplig åder hos D. Han disputerade i Uppsala 1866 på en avhandling av den art, som var övlig på den tiden (»Theocriti primum idyllium, latino carmine redditum com-mentariis explicatum») och utgav i Gävle 1868 en avhandling för lektorat med ämne från latinet (»Quæstiunculæ Propertianæ»). Hans samma år utkomna bearbetning av ett av den en tid tongivande berömde språk- och religionsforskaren Max Müllers tidigare arbeten (»Mythologi och religion eller om den grekiska mythologiens ursprung och betydelse») visar, att han uppmärksammade och stod i beröring med tidens vetenskapliga strömningar. Detsamma torde kunna sägas om hans uppsatser i Pedagogisk och Svensk tidskrift om svensk versbyggnad; ty impulsen härstammar säkerligen från den Westphalska systembyggnaden av den grekiska metriken, vars betydelse icke får misskännas, därför att andra uppfattningar numera äro härskande. Samtidigt torde han ha börjat det stora arbete, som blev hans livsverk, översättningen av Platons skrifter; första delen utkom 1870, den sjätte och sista 1886; två av delarna ha utgått i nya upplagor. En senare tid, som har större anspråk på läsbarheten av en översättning än på den filologiska troheten, finner nog D: s översättning tung; stilkänslan har också ändrat sig sedan dess, men rättvisan kräver, att D. bedömes från sin tids förutsättningar, och då måste det erkännas, att D: s översättning var ett verk äv betydande förtjänst. Den filologiska grundvalen är solid, vilande på en genomarbetning av de textkritiska problemen. Redan utgivandet av en fullständig Platonöversättning var ett stort och förtjänstfullt företag vilket också erkändes genom tilldelningen av Letterstedtska priset för andra delen (Staten, 1872) och understöd av Letterstedtska föreningen för utgivandet av den följande delen. Det är icke osannolikt, att D: s översättningar bidragit till den renässans, som Platons tankevärld upplevt i vårt land i början av detta århundrade. Detta livsverk upptog honom jämte hans dagliga gärning så, att han senare blott fann tid för ett par mindre skrifter, en populärvetenskaplig skildring av Homeros (1883) och en avhandling om kejsar Augustus' sekularfest i Kristianstads högre allmänna läroverks program 1893, en frukt av hans föregående år företagna studieresa till södern (Italien, Grekland och Egypten), i vilken han visade sig väl orienterad över den viktiga inskriften rörande sekularfesten och de med den förenade problemen samt ådagalägger ett självständigt omdöme.

D: s livsgärning blev skolmannens, och han hade stort intresse även för skolorganisatoriska uppgifter. Han utgav en översikt över den svenska skollagstiftningens historia (1871) och var medlem av Svenska läraresällskapets styrelse från dess stiftande 1884. Våren 1887 företog han en resa i Tyskland för inhämtande av kännedom om den vetenskapligt-teoretiska utbildningen av gymnasielärare därstädes och utgav däröver en berättelse (1888). Undervisningen i grekiska främjade han genom en rad av förtjänstfulla kommenterade skolupplagor av grekiska författare, Demosthenes' tal mot Filip (på latin, 1868), av de sex första sångerna av Iliadén; och av Odysseen samt av Xenofons »Anabasis»; de senare ha utkommit i flera upplagor, och den sistnämnda är ännu i bruk. D. undervisade företrädesvis i grekiska och dessutom i svenska, åtminstone, på senare tid icke i latin, ehuru detta ämne ingick i hans lektorat. Hans undervisning var icke lenhänt, vilket mot slutet av hans bana ådrog honom mindre behagliga konsekvenser, men något av hans vetenskapliga intresse framkom i den, och han hade den stora förtjänsten att taga intresserade lärjungar om hand och införa dem; djupare i den grekiska litteraturens skatter.