Carl De Geer

7. Carl De Geer, son till D. 4, f. 9 maj 1781 i Stockholm, d 30 juli 1861 därstädes. Kornett vid livhusarregementet (från 1798 lätta livdragonregementet och från 1806 livgardet till häst) 21 juli 1794; sekundadjutant därstädes 1797; premiäradjutant 1800; löjtnant 15 febr. 1802; stabsryttmästare ,17 dec. 1804; erhöll avsked 11 okt. 1806; greve 11 maj 1818; överstekammarjunkare 31 dec. 1818; ledamot av den 21 juni 1820 tillsatta finanskommittén (bet. avg. hösten 1823); en av rikets herrar 22 dec. 1823; ledamot av serafimerordensgillet 1825—56; ordförande i unionskommittén 19 juli 1839—sept. 1841; ordförande i riddarhusdirektionen 18 nov. 1844—1851; ledamot av serafimerlasarettets direktion 6 dec. 1847— 1858. — Bevistade riksdagarna 1809—58 och var därunder bl. a. ledamot av bankoutskottet 1809—10 samt av statsutskottet 1812, 1815 och 1817—18 (ordförande 1815 och 1817—18), statsrevisor 1812, ledamot av opinionsnämnden 1815, 1817—18, 1834—35 och 1840—41, valman vid justitieombudsmansvalen 1815, 1817—18 och 1840—41 (ordförande 1840—41), ledamot av talmanskonferensen 1817—18, 1840—41, 1844—45, lantmarskalk 1823 och 1828—30, deputerad att som fadder föreställa ridderskapet och adeln vid prins Oskars dop 1829 samt ledamot av hemliga utskottet 1834—35. RNO 1818; skattmästare vid KMO 1819—23; KNO 1819; RoKavKMO-1823; hedersledamot av Svenska bibelsällskapet 1826; översteskattmästare vid KMO 1828—42; LVA 1831; vice kansler vid KMO-1842—47 och kansler därstädes 1847—56.

Gift 20 aug. 1810 i Hyltinge med friherrinnan Ulrika (Ulla) Sofia Sprengtporten, f. 20 aug. 1793 på Sparreholm, Hyltinge socken, f 22 sept. 1869 i Stockholm, dotter till generalen och ambassadören friherre Johan Vilhelm Sprengtporten och grevinnan Sofia Lovisa Mörner af Morlanda.

D: s bana präglades helt och hållet av hans börd och de yttre privilegier, som medföljde denna. Som arvtagare till Sveriges rikaste ädling kunde han helt ägna sig åt att tillfredsställa sin personliga smak; visserligen inträdde han som yngling på den militära banan, där han snabbt befordrades till ryttmjästare, men lämnade den redan vid tjugufem års ålder för att efter faderns död övertaga vården av det rika bruks- och egendomskomplex, främst. Lövsta fideikommiss, som då tillföll honom. Huvudparten av sitt intresse ägnade D. därefter åt att förvalta sin stora förmögenhet. Frånsett hovcharger, beklädde han sedermera aldrig något statsämbete, vilket i hög grad försvårar för eftervärlden att komma hans person inpå livet. D: s enda utåt synliga intresse utöver de privatekonomiska var hans sannolikt från fadern ärvda lust för det parlamentariska livet. I motsats till denne synes han emellertid icke ha ägt större intresse för det politiska livets detaljer, han föredrog i enlighet med sin aristokratiska läggning att från en filosofiskt upphöjd position betrakta partistriderna utan att själv ingripa i dem. Om D. trots detta snabbt vann ett stort anseende bland samtidens politiker, måste detta — frånsett hans lysande yttre ställning — ha berott på att han ägde högt skattade personliga egenskaper. Hans frände Louis De Geer, den blivande statsministern, var som ung extraordinarie i verken nästan daglig gäst i D: s hem. Han skildrar honom i sina »Minnen» som »en ståtlig man med ett orubbligt lugn i lynnet, tämligen ordkarg men av ett mera än vanligt sunt förstånd, som oftast träffade huvudet på. spiken», och tillägger, att hans »sätt att uttrycka en djupare sinnesrörelse endast med att flytta tobaksbussen från ena sidan i munnen till den andra har fått sin plats i historien». Av memoarlitteraturen att döma fäste sig samtiden främst vid detta hans orubbliga, kallt förnäma lugn, som lät honom i alla livets skiften bevara sinnets jämvikt, en egenskap, som kanske i någon mån också kan förklaras därigenom, att han genom börd och rikedom stod helt utanför den ävlan om inflytande och ekonomiska förmåner, som kan skönjas hos många av hans samtida. Härmed sammanhängde också hans starka objektivitet och hans förmåga att utan partibundenhet vinna förtroende hos män av motsatta ståndpunkter.

D: s parlamentariska bana tillvann honom mycket stort anseende men utmärkes ej av några i ögonen fallande episoder eller tilldragelser. Under det gustavianska enväldets sista tid mindre väl sedd som misstänkt oppositionsman, blev han 12 mars 1809 av Gustav IV Adolf befalld att träda i arrest på grund av en åktur, som väckte konungens misstankar, emedan denne just givit befallning att stänga stadens tullportar. Följande dags revolution befriade dock genast D., och det hela var sålunda en ganska betydelselös episod. Vid den samma år sammanträdande grundlagsstiftande riksdagen tog D. för första gången säte på riddarhuset och insattes genast i bankoutskottet. Vid 1812 års riksdag invaldes han i statsutskottet, där han behöll sitt säte under tre riksdagar, därav som ordförande genom bördens rätt under riksdagarna 1815 och 1817 —18. Ehuru D. ingalunda tog någon framskjuten del i dessa års riksdagsdebatter, blev hans verksamhet inom statsutskottet icke utan betydelse, helst som nyssnämnda riksmöten till mycket stor del präglades av de finansiella frågornas centrala plats. Av bevarade protokoll synes visserligen icke framgå, att D. varit den initiativtagande inom utskottet, men däremot torde man kunna tillskriva honom huvudförtjänsten av att utskottet kunde enas i positiva förslag, trots de starka motsättningar, som rådde i många frågor, exempelvis i den ytterligt partiskiljande frågan om fortsatt, understöd åt Göta kanalbolag. Även som ledamot av den 1820 tillsatta men först under år 1822 verksamma finanskommittén deltog D. i överläggningar av den största betydelse. Gentemot från olika håll framställda krav på deflation (Karl Johans program) eller fortsatt inflation hävdade kommittén enhälligt, att realisationen var den centrala uppgiften i Sveriges ekonomiska politik och att denna realisation borde verkställas till det värde, sedlarna faktiskt kunde anses äga. Betänkandet väckte ett bittert missnöje hos konungen, som betraktade varje realisation till gällande kurs såsom en bankrutt. Kommitténs väl genomtänkta utredningar blevo emellertid av den största betydelse, då de lade den principiella grunden till den 1834 genomförda realisationen.

Personligen torde D. genom sin verksamhet i riksdagens viktigaste utskott ha förvärvat en betydande parlamentarisk rutin och grundlagt sitt anseende som riksdagspolitiker. Det väckte därför allmän tillfredsställelse, då konungen 1823 kallade honom till lant- marskalk, ett uppdrag, som förnyades vid den följande, långa och viktiga riksdag, som var samlad åren 1828—30. Att närmare skildra D:s verksamhet som lantmarskalk låter sig tyvärr icke göra, då protokollen i allmänhet tiga om det visserligen tyngande men utåt föga synliga arbete, han i denna egenskap utförde vid sidan om presidiet i plena. Som ett exempel på den oväld, med vilken han förde klubban, kan dock anföras hans uppträdande vid det stormiga sammanträde 24 febr. 1823, då B. B. von Plåten som regeringspartiets talesman riktade ett berömt, synnerligen allvarligt angrepp mot den unge oppositionsledaren K. H. Anckarsvärd. Ett ingripande av lantmarskalken i regeringsvänlig anda hade då kunnat få för Anckarsvärd mycket olyckliga följder, men D. nöjde sig med att med orubbat lugn låta debatten fortgå, till dess stormen gått över; »man märkte blott», har det sagts härom, »att stora svettdroppar pärlade från hans panna och att det stycke tuggtobak, som gärna följde honom åt, bearbetades med mer än vanlig iver» (Hellstenius). Vid riksdagen 1828—30 skall emellertid D. ha intagit en något stramare hållning mot oppositionen, vilket föranlett M. J. Crusenstolpe till omdömet, att då endast en företrädare, nämligen han själv vid föregående riksdag, gjort honom första hedersrummet bland lant-marskalkarna stridigt. En insats av mycket stor betydelse gjorde D. i realisationsfrågans behandling vid riksdagarna. På initiativ av honom anordnades gemensamma överläggningar mellan stånden i form av privata sammankomster i hans trädgårdspaviljong eller på riddarhuset. Det första försöket stördes av ett häftigt utfall av Anckarsvärd mot en av konungens rådgivare, och D. tvekade därför i början av 1828 års riksdag att återupptaga sammankomsterna men synes ha övervunnit sina betänkligheter. Överläggningsämnen voro, 1823 finanskommitténs betänkande och 1828—30 realisationsfrågan. Vid den sistnämnda riksdagen samlade sig den allmänna meningen bland ständerna alltmer kring det av finanskommittén hävdade kravet på en realisation till gällande (medel)kurs, men Karl Johan ville ej gärna uppge hoppet om en successiv höjning av sedelvärdet. I detta läge ingrep D. och bidrog genom enträgna framställningar — med både »böner och tårar» — verksamt till att förmå konungen till eftergift. Tack vare sådana och andra, liknande episoder, tack vare oväld och klokt omdöme vid talmansklubbans förande vann D. alla parters förtroende. Hans verksamhet som adelns talesman har också kunnat skildras med följande ord, vilkas sanning icke blivit av någon förnekad: »Han kunde åberopas som ett ideal av lantmarskalk i värdighet och hållning, i tålamod och lugn, i rådighet och urskill-ning, i samma oväld och välvilliga bemötande mot regeringens och oppositionens organ, i handhavandet av alla riddarhusledamöternas lika rätt.» Härtill skall endast läggas det från annat håll intygade omdömet, att D, också som lantmarskalk visade prov på en mindre vanlig talegåva. Sin uppskattning av det sätt, varpå D. lett adelns förhandlingar, gav ståndet genom att 1823 över honom låta prägla en medalj-med inskriften: »Ädel, kraftfull och lugn».

Frånsett dessa nu skildrade uppdrag vägrade emellertid D. i regel konsekvent att låta betunga sig med offentliga värv av någon art. Sålunda avböjde han att inträda som ordförande i 1827 års statsrevision, som kunde förväntas få ett stormigt förlopp, och avsade sig likaså uppdraget att representera konungen vid drottning Viktorias kröning i London 1838. Vid 1840 års riksdag kom han emellertid ännu en gång att stå i händelsernas centrum. Då regeringen under denna riksdag skulle ombildas, önskade man placera den fungerande lantmarskalken på en av de' lediga taburetterna, och D. var då designerad att för tredje gången föra lantmarskalksstaven, trots att han nu ansågs ha närmat sig oppositionen. Principiellt hade han också samtyckt härtill, men hela frågan förföll, då han på förhand krävde konungens löfte att icke i förväg upplösa. riksdagen, vilket denne vägrade att avgiva (Ulf-sparre). Vid samma riksdag utsågs D. enhälligt till ordförande bland de elektorer, som skulle välja justitieombudsman; däremot vägrade han att framträda på annat sätt vid riksdagen, vilket utgjorde en svår besvikelse för dem, som hoppats, att D. skulle samla riddar-husets moderatare element till ett medlande parti (Leijonhufvud).

År 1839 hade D. nödgats åtaga sig ett uppdrag, för vilket hans beprövade oväld och lugn borde ha varit förutsättningar av största värde, nämligen ordförandeskapet iden första stora unionskommittén. Han synes emellertid ha saknat allt positivt intresse för det honom ålagda värvet, det var honom blott en odräglig börda, som han snarast möjligt önskade bli kvitt. Därtill kom, att han trots ett personligen angenämt intryck av sina norska medkom-mitterade ansåg sig böra i det längsta misstro deras avsikter. Detta åter ledde till. en viss benägenhet för köpslagan: även medgivanden, som syntes vara möjliga, uppskötos i avvaktan på kompenserande norska eftergifter. I det hela såg D. för övrigt pessimistiskt på utredningens öde. Utom i frågan om det gemensamma försvaret, där en saklig utredning (verkliga »kalkyler») kan äga rum, är det »endast opinionen, som gör beslutet, och jag förmodar, att där bliva vi 4 mot 4». Hans viktigaste ingrepp i de sakliga förhandlingarna gällde formerna för de diplomatiska ärendenas handläggning. Med bestämdhet avvisade han här de norska kraven på en djupgående reform och betecknade som den enda ytterligare garanti, vilken kunde medgivas Norge, att de norska rådgivarna i diplomatiska mål finge underkastas ansvar inför stortinget. Efter långvariga förhandlingar måste norrmännen, om än ej med lätt hjärta, åtnöja sig härmed. Då förhandlingarna drogo ut på tiden, blev D. otålig och ville söka orsaken härtill i avsiktliga norska förhalnings-försök. Till slut gjorde annalkandet av riksdagen 1840 det nödvändigt att ajournera kommitténs sammanträden. Även om ett delvis värdefullt utredningsarbete, särskilt i försvarsfrågan, hade åstadkommits, hade inga positiva resultat uppnåtts. De svårigheter, som framträtt, varslade även om nödvändigheten att upptaga spörsmålet om en allmän unionsrevision. Dylika ovissa och vittutseende framtidsutsikter stadgade D: s beslut att draga sig tillbaka. Då kommittén efter riksdagens slut 1841 inkallades till fortsatta överläggningar, erhöll han det efterlängtade entledigandet.

Otvivelaktigt har D. med sitt sociala anseende, sin praktiska klokhet och sin förmögenhet spelat en roll i den humanitära verksamheten. Särskilt intygas, att han för de fattiga i Jakobs och Johannes församling »länge, ja, under största delen av sin levnad» på mångfaldiga sätt varit en verksam och ädelmodig välgörare. Under koleraepidemien lät han inreda sjukhus i de församlingar i Stockholm, där han var husägare, liksom även i Uppsala. Måhända kan man se en antydan om ett personligt intresse däri, att han ända från 1826 utan ersättning upplät paviljongen i den De Geerska trädgården vid Västra Trädgårdsgatan åt den berömde predikanten Joseph R. Stephens, en broder till den ännu mer kände arkeologen George Stephens. Den sålunda tillkomna predikolokalen var Sveriges första metodistkapell. Som en brist hos D. har det anmärkts, att han saknade sinne för vetenskap och skön konst.

D: s bouppteckning slutar på 9,700,000 rdr i tillgångar och inemot 800,000 rdr i skulder och andra förpliktelser. Alla egendomar voro fria från inteckningar. Utom de vidsträckta fideikommissbesittningarna i Uppland och betydande fastigheter i Stockholm ägde D. vid sin död bl. a. godsen Stora Sundby och Yxtaholm i Södermanland, Kulla-Gunnarstorp i Skåne och Utansjö bruk i Västernorrlands län, samtliga förvärvade av honom själv. I sitt testamente har D. antytt ett par av sina ekonomiska principer. Sålunda föreskriver han, att egendomarna ej skulle få belastas med gäld »utan i verkligt nödfall (såsom i följd av betydligare brandskada eller dylikt olycksfall)». Och vidare uttalar han en bestämd önskan, »att ej något av den förmögenhet, jag efterlämnar, användes till inköp av aktier uti Motala verkstad» — en klausul, som tydligen föranletts av hans måg B. von Plåtens ärvda kanalintressen — och fortsätter med att avråda från »att deltaga uti alla bolag, som uti ekonomisk väg äro så litet lönande». Själv innehade D. endast obetydliga aktieposter till ett sammanlagt värde understigande 50,000 rdr, däribland 30 aktier i Stockholms gaslysnings-a.-b., 28 i Höganäs stenkols-a.-b. samt 150 stycken i Göta kanalbolag. En mycket betydande del av hans förmögenhet, över 3,000,000 rdr, var utlånad dels till närstående personer, dels, ofta till höga belopp, mot inteckningar i egendomar. De anförda fakta torde få anses tala för, att D. eftersträvat en tryggad, från spekulativa risker fri placering av sina tillgångar och främst koncentrerat sina intressen på sin stora bruksdomän. I dennas historia betecknar dock icke hans förvaltning något nydanarskede, ty han synes med sin utpräglade försiktighet i ekonomiska ting ha inskränkt kapitalinvesteringen i anläggningarna så mycket som möjligt. Väldiga kostnader nedlade han däremot på ombyggnaden av Stora Sundby, som han köpte 1827 och inredde till änkesäte åt sin maka. Kulla-Gunnarstorp förvärvade han 1834 av greve Jakob De la Gardie och övertog kort därpå även greve G. A. Sparres där förvarade berömda konstsamlingar, vilka tillfallit De la Gardie, Sparres måg.

De notiser, som i det föregående kunnat sammanställas om D: s offentliga och enskilda verksamhet, ge knappast någon adekvat, föreställning om den roll, han otvivelaktigt spelade i samtidens liv. Måhända skall denna med tiden få en rikare belysning genom privatarkiven, som säkerligen gömma vittnesbörd både om hans framgångsrika förvaltning av den stora förmögenheten och om hans ingripanden i de offentliga ärendena. Redan nu kan man emellertid tydligt skönja den berömda De Geerska salongens stora betydelse. Vid denna tid dominerades den aristokratiska Västra Trädgårdsgatans norra del av den De Geerska familjen. Den 23 apr. 1698 hade sedermera titulärlandshövdingen Charles De Geer (f 1730) inköpt den betydande fastigheten med nuv. adressnummer 15—17, vilken sålunda kom att tillhöra det fideikommiss, han stiftade för sin lika-nämnde brorson (se ovan 2). Det gamla huset brann 1728. I dess ställe uppförde den yngre Charles tvenne byggnader, av vilka den större (n:o 15 B) blev Lövstafamiljens Stockholmsresidens. Den angränsande fastigheten, n:o 17, tillföll genom mödernearv D. och upplåts av honom åt hans dotter och måg Baltzar von Plåten. Fastigheten på andra sidan av fideikommisshusen, n: o 13, hade — i olika köp — på 1720-talet förvärvats av landshövding Charles De Geer men sedermera gått ur släktens ägo. Den återförvärvades emellertid 1841 av D. och övergick efter dennes död enligt en arvförening av 26 maj 1862 till hans änka. Tomten — men ej åbyggnaden — hade ingått i landshövding De Geers fideikommissstiftelse, men fideikommissnaturen hade sedermera genom byte övergått till fastigheten n:o 6, den berömda De Geerska trädgården, belägen gent emot familjeresidenset n:o 15 B. De De Geerska husen och angränsande fastigheter beboddes av en exklusiv krets till stor del nära befryndade familjer ur den högsta societeten.

En målande skildring av den De Geerska salongen har givits av Louis De Geer. Huset var ställt på större fot än något annat i Stockholm. I vardagslag, då . ej middagar eller någon gång baler gåvos, voro salongerna alla aftnar öppna för mottagning. Där möttes hovet, corps diplomatique, högre ämbetsmän, politiska personer, med ett ord hela den s. k. societeten. De som ville stannade till supén, som alltid serverades på slaget halv tio.

Före supén var sällskapet vanligen delat i två grupper. I en yttre salong samlades en krets herrar kring excellensen. Här dominerade politiken. D: s svåger, den bekante oppositionsledaren överståthållaren J. V. Sprengtporten, och hans måg von Plåten »förde vanligen liberalismens talan, stundom med mycken iver. Den alltid stridfärdige Anton Gyldenstolpe, biträdd av än en, än en annan, stod dem emot; och värden, som mest satt tyst och hörde på, skipade någon gång rättvisa med ett kort inlägg i striden.» Icke alltid hade emellertid debatterna denna akademiska karaktär. Enligt K. O.Palm-stierna skall Oskar I vid riksdagen 1847 sökt leda utskottsvalen på riddarhuset i regeringsvänlig (liberal) riktning genom en nitisk riksdagstaktiker, som fick i uppdrag att söka samla adeln i de De.Geerska salongerna. — Från slutet av D:s levnad har en personlig minnesbild av honom bevarats åt eftervärlden. Enligt F. U. Wrangel, som växte upp i Västra Trädgårdsgatans. miljö, var han »en ståtlig gammal herre med en hög, förnämlig gestalt och ett utseende, som skulle passat för en prelat, en kardinal». Då han promenerade »i Torget» (Kungsträdgården), gladde det honom att visa de där lekande barnen från grann- och vänkretsen en liten vänlighet. Hans sista år fördystrades av senila idéer; han, Sveriges rikaste man, plågade sig med ängslan att behöva dö utfattig. Ett eko av den sällsporda aktning, D. ända till sin senaste ålder åtnjöt, för-spörjes ännu i strödda uttalanden av M. J. Crusenstolpe (1858—64).

Mänskligt varmare och mera omedelbart vinnande än den svåråtkomlige gemålen framträder D:s maka Ulrika (Ulla) Sofia Sprengtporten, enda systern till den ovannämnde överståthållaren. Som ung flicka hade hon skänkt sitt hjärta åt en son till riksmarskalken H. H. von Essen, sedermera översten och överhov- jägmästaren Karl Fredrik Reinhold von Essen, känd som »en av sin tids elegantaste kavaljerer». Av sin moder lät hon det oaktat övertala sig att bryta med von Essen och antaga D::s frieri. Bröl-loppet firades på hennes sjuttonårsdag. Vad som för hennes närmaste säkerligen tett sig endast som ett flyktigt, snart förbleknande svärmeri visade sig dock vara en djupare känsla. Grusandet av hennes kärleksdröm försänkte henne i ett flerårigt bittert, ibland apatiskt svårmod, som skärande kontrasterar mot den unga, varmt kännande flickans friska levnadsglädje.

När vi i memoarer och brev möta Ulrika De Geer som värdinna i Stockholms förnämsta salonger, lågo dock dessa tider långt borta. Ett eko av hennes ungdoms sorger nådde väl ännu den yngsta, generationen. F. U. Wrangel hörde i sin barndom berättas, att hon efter von Essens förtidiga död (1820) alltid skulle ha burit sorgdräkt. Kanske var det också en återglans av hennes ungdoms stora sorg, som lät Louis De Geer ana »någonting svärmiskt» i hennes natur. Men tiden hade dock nu utfört sitt läkande värv. Redan hennes enda dotters födelse (1813) hade åter bundit henne starkare vid livet. Om hennes kärlek till barnet än ej kom henne att glömma sin sorg, skänkte dess joller henne dock tröst däri. Allteftersom åren gingo, framväxte även ett innerligt förhållande till maken, åt vilket hon givit personligt kända uttryck i sina formlösa testa-mentariska förordnanden. Hennes natur tog åter ut sin rätt, hon var, då Louis De Geer åtnjöt förmånen av hennes vänskap och beskydd, »ett livligt och kvickt fruntimmer, som till och med ibland kunde vara litet skarp, ehuru hon hade ett mycket gott hjärta». Stockholmslivet tilltalade ej odelat grevinnan. »Hon var ganska korpulent men frisk och sade sig endast hava två sjukdomar, den ena var 'hänsjuka' eller längtan från Stockholm och den andra 'ditsjuka' eller längtan till hennes favoritställe Kulla-Gunnarstorp, där hon kände sig som en ny människa och gjorde långa promenader, under det hon i Stockholm ytterst sällan gick över golvet.» Som värdinna och medelpunkt i gästernas krets vid mottagningarna trivdes hon dock också. I en inre salong brukade hon kring sig samla damerna och deras riddare; här avhandlades alla dagens samtalsämnen, även politiken, i vilken grevinnan kunde yttra sig ganska fritt. Givetvis var det broderns och magens åsikter, som här spelade in. Mot denna bakgrund bör man otvivelaktigt också se hennes makes redan berörda närmande till oppositionen 1840. Till habituéerna i grevinnan De Geers salong hörde K. G. von Brinkman, vars vänskap som vanligt avsatte också epistolära frukter. Av hans brev, en åtta band stark samling (1822—47), som förvaras på Stora Sundby, har ett urval tryckts i Autografsällskapets tidskrift (2, s. 225 o. följ.). De däri avhandlade ämnena ge en föreställning om vidden och mångsidigheten av de vittra och intellektuella intressen, som hade hemortsrätt i denna krets.

Sedan D. avlidit 1861, överflyttade hans änka till det henne tillfallande huset Västra Trädgårdsgatan n:o 13. Om somrarna vistades hon någon tid på Stora Sundby, som jämte Yxtaholm och Kulla-Gunnarstorp testamenterats till henne. Sin Stockholmsbostad och Stora Sundby smyckade hon med förnämliga gamla möbler och husgeråd, till en del ärvda klenoder men också egna förvärv, vittnande om en säker och fin smak, oberörd av tidens likgiltighet för dylika ting. Hemies förmögenhet uppgick enligt bouppteckningen till c: a 1,700,000 rdr. Hon kunde alltså fortsätta sitt vanliga liv. Vid hemies mottagningar, som fortgingo som förut, syntes numera mest damer och barn inom släkten, men även de gamla herrarna från fordom gjorde gärna sin uppvaktning. I denna krets såg henne F. U. Wrangel, hennes brorsdotters son, ofta under sin barndom. Han har med stark sympati och känsla för personlighetens och hemmets stil tecknat henne som Sveriges sista »grande dame». Med åren präglades hennes väsen och åskådning alltmer av en varm religiositet, som åtminstone för de unga tedde sig som pietistisk fromhet. Ett uttryck fick denna hennes sinnesriktning i frikostiga gåvor till Blasieholmskyrkan, vars skapare Emanuel Beskow stod henne nära och ofta gästade henne på Stora Sundby.