Johan Derenthal

Derenthal, Johan, f. 17 sept. 1575 i Minden, Westfalen, d. 25 juni 1630 i Reval. Föräldrar: rådsförvanten i Minden Meinolff Derenthal och Mechtild Spanman. D. gick i skola i Lemgo och Dortmund och utbildades två år hos jesuitenia i Minister; student vid Rostocks univ. maj 1595, vid Leipzigs univ. sommarsemestern 1597 och höll där juridiska privatföreläsningar; besökte sedan univ. i Jena, Wittenberg, Marburg, Würzburg och Ingolstadt; tjänstgjorde vid kavalleriet under greve von Schwarzburg under fälttåget mot turkarna i Ungern; åter student i Leipzig och Rostock, sedan i Leipzig, Jena, Marburg, Köln och Speyer för att fullborda sitt »studium juridicum et politicum»; juridisk anställning i Rostock 1604; syndicus i Reval 14 okt. 1606; tillika borgmästare där 4 dec. 1608. Var från 1607 nio gånger ett av Revals sändebud till svenska hovet; en av Sveriges kommissarier vid förhandlingarna med Polen 1621 och 1623—24 (utsedd 10 sept. 1623); två gånger sändebud för Reval i Tyskland; mottog fullmakt som assessor i hovrätten i Dorpat 9 febr. 1630. Förlänades av K. M:t 5 maj 1629 med godset Wiems (krets Harrien, S: t Jürgens sn, Estland) under adlig frihet.

G. 20 aug. 1604 i Rostock m. Anna Dobbin, dotter av rådsförvanten där Stephan Dobbin; hon levde änka sept. 1630.

D:s fader (d. 1596) tillhörde enligt uppgift av D:s son (se nedan) en av kejsar Fredrik I adlad släkt. D. väckte redan under sin skoltid uppseende på grund av sin färdighet »in disciplinislogicis et stylo». Juridisk undervisning anges han ha meddelat ej blott i Leipzig utan även vid andra universitet. Efter deltagandet i fälttåget mot turkarna var D. en tid vid kejserliga hovlägret i Wien och Prag, innan han återvände till Rostock, där han förlovade sig. Vid svärfaderns död 1604 bosatte han sig åter där. Sedan han kallats till Reval, slog han snart rot i sin nya hemort och blev från 1608 som en av dess borgmästare i stor utsträckning en stadens ledande man till sin död. Åren 1607—29 var D. den främste representanten för Revals strävan att hålla staden relativt självständig gentemot svenska kronan och för dess krav på respekt för gamla privilegier, frihet från rikssvenska utlagor, o. s. v. Som D. var en lärd man, mycket latinkunnig och utbildad i romersk rätt, erfaren, slagfärdig och formsaker, var han en betydande tillgång som talesman för den gamla hansestadens självmedvetna borgerskap. Redan före sin utnämning till borgmästare var D. medlem av den delegation, som i anledning av Karl IX :s kröning utsågs i maj 1607 och ankom till Stockholm 23 maj. Vid audiens 2 juni överräckte man stadens gåvor och begärde bekräftelse på dess privilegier. Förhandlingarna blevo segslitna, ty Karl önskade insätta en burggreve, vilket delegationen bestämt avslog, samt fordrade ny trohetsed. D. lyckades dock efter skickligt parlamenterande erhålla konungens bekräftelse på stadens privilegier. Först 24 aug. 1607 återkommo de delegerade på ett svenskt örlogsfartyg till hemstaden. Då Karl IX 1609 sände Axel Oxenstierna och Nils Chesnecopherus till Reval för att bryta motståndet, kom det till nya förhandlingar och strider från slutet av juli. Magistraten och borgargillena slöto upp kring D., som nu var borgmästare, och gjorde det mest beslutsamma motstånd. Den svenska delegationen misslyckades och avreste i okt. s. å. efter att blott ha utverkat löfte om en revalsk beskickning till Sverige följande år, vilken dock ej synes ha kommit till stånd. D. opponerade icke mot det svenska överväldet som sådant men ville förbehålla Reval största möjliga friheter. Under Jacob De la Gardie var D. med i delegationen, som förhandlade med polackerna 1621. Under nya förhandlingar med polackerna 1623—24 fick D. som den mest latinkunnige föra svenskarnas talan; polackerna hånade dock delegationen för detta baltiska inslag, och även De la Gardie, som var en av Sveriges sju kommissarier, var missbelåten över, att ej på rikssvenskt håll hade uppbringats en tillräckligt latin-kunnig diplomat samt ansåg D. »likväl uti sådane saker litet excer-ceret». När Gustav II Adolf med större kraft än fadern efter segern vid Wallhof 7 jan. 1626 upptog dennes reformkrav på Reval, började åter strid. Konungen önskade ny trohetsed i formulering efter Norrköpingsbeslutet 1604 samt medel till Estlands försvar, bl. a. genom införande av lilla tullen. D. intog genast en avvisande hållning, och konflikten mellan konungen och honom blev skarp. Slutligen antogs tullen, dock med vissa villkor. D. sökte 1627 få de svenska kommissarierna Ph. von Scheiding, Pehr Sparre och Henric Fleming att avstå från tullen mot att eden gicks, vilket orsakade nya häftiga underhandlingar. Småningom godtog Revals råd en kompromiss om eden, som avlades 9 okt. s. å.; D. besvärade sig mot Fleming och Erik Andersson Trana. I tullfrågan segrade D. i huvudsak och förhandlingarna avslutades 2 jan. 1628; den svenska kommissionen hade mestadels misslyckats. D. hindrade även den vid J. Rudbeckius' visitation önskade kyrkoförbättringen i Reval. Kommissarierna ansågo, att D. ville imponera på borgerskapet och stå som försvarare av Revals privilegier samt misstänkte, att han kanske ginge hansestädernas eller kejsarens ärenden. När Gustav Adolf sommaren 1628 införde en annan tull, licenter, i Reval, sände staden 1629 en ny beskickning om fyra personer med D. som ledare. Man reste landvägen över Torneå och ankom 19 jan. s. å. till Stockholm, där delegationen tog in hos engelsmannen Thomas Parker vid Österlånggatan. Till svenska förhandlare utsagos Johan Skytte och Pehr Baner. De revalska sändebuden utverkade vissa lättnader, men detta uppvägdes av, att svenska regeringen lyckades göra D. till sin anhängare genom en stor iörläning, som därför också uppväckte misstankar hos meddelegaierna. Från nu var D. svenska kronans handgångne man och blev frivilligt Skyttes bundsförvant vid dennes reformsträvanden i öster; mot den estländska adeln stod D. kritisk. Även i de ekonomiska krav, som ställdes på Reval, stödde D. och den andre borgmästaren, Wangersen, troget Skytte. På grund av D: s hållning utverkade Skytte, att D. blev assessor i den nystiftade hovrätten i Dorpat. D. önskade där arbeta för en privilegieutjämning, men hans tid blev ej lång. När Skytte 23 juni 1630 kom till Reval, fann han D. på dödsbädden. De konfererade dock, och D. klagade över, att staden syntes ha fallit i onåd hos konungen; det gällde spannmålsfrågor. Två dagar senare gick D. hädan. D:s son, ryttmästaren Hans Derenthal, erhöll 29 juli 1646 svenskt adelskap men ätten introducerades ej; g. m. friherrinnan Margaretha Christina Wachtmeister, dotter av lantrådet friherre Clas W-achtmeister och Elisabeth Wrangel. Möjligen härstammar från dem karolinen kapten Carl August Derenthal (f. 1683, d.1760). Ätten torde längesedan vara utdöd i Sverige; en tysk gren fick renoverat adelskap 1703 och blev senare friherrlig.