Jean Martin De Ron

De Ron, Jean Martin, f. 13 nov. 1789 i Stockholm, d. 20 febr. 1817 i Lissabon. Föräldrar: grosshandlaren Jacob de Ron (från Frankfurt am Main) och Maria Charlotta von Breda. 

D:s fader, av fransk hugenottsläkt från Nederländerna, lämnade redan som ung sin faders affärsrörelse för att gå i krigstjänst men ägnade sig efter freden 1763 helt åt affärslivet och verkade som köpman i flera av Europas huvudstäder. Efter att även ha varit verksam i Marocko som dansk konsul slog han sig ned i Stockholm och grundade där en speditionsfirma. Inom Stockholms reformerta församling förvärvade han stort anseende och anförtroddes från 1791 förvaltningen av kyrkans gods.

Martin D. erhöll tidigt en omfattande musikalisk uppfostran. Han utbildades på flera instrument, bl. a. klarinett och fagott. Vem som var hans lärare har ej kunnat konstateras, men vissa omständigheter tyda på, att det kan ha varit den berömde klarinettvirtuosen och tonsättaren Bernhard Crusell. Det är ej heller otroligt, att han i komposition kan ha åtnjutit abbé Voglers undervisning — åtminstone visar den i D: s kammarmusikverk påtagligt avancerade harmoniken på denne i romantisk riktning experimenterande musiker, vilken för övrigt även var lärare åt flera av den tidigare romantikens märkligaste tonsättare, bl. a. åt C. M. von Weber, G. Meyerbeer och den märklige svenske förromantikern Gustaf Fredrici.

D. ägnade sig aldrig åt musiken som yrke utan valde liksom sin fader köpmannabanan och bereste, tydligen som representant för faderns firma, stora delar av Europa. Hans första stråkkvartett, som är daterad 1811, är enligt anteckning på manuskriptet komponerad i Amsterdam, och en annan av hans stråkkvartetter (c-moll, daterad juni 1816) bär en anteckning, som antyder, att den skulle vara komponerad under en resa från Lissabon till Dublin. I Portugal synes han för övrigt ha varit bosatt en längre tid. Här har han också funnit tid att intränga i landets folkmusik och behandlade denna, liksom musiklivet i Lissabon och Oporto, i en serie uppsatser i Leipziger Allgemeine Musikzeitung. Hans intressen inskränkte sig emellertid ej till musiken i de länder där han uppehöll sig, utan han förvärvade även ingående kunskaper i olika länders språk och allmänna kultur. Dessutom verkade han på olika platser som organisatör av kammarmusikföreningar, särskilt med avsikt att popularisera Haydns och Mozarts kammarmusikverk.

Som tonsättare ägnade sig D. huvudsakligen åt kammarmusikaliska former. Utom tre fullbordade och två ofullbordade stråkkvartetter (därav en i f-moll utgiven av Svenska samfundet för musikforskning 1940) har han skrivit för olika besättningar med blåsare, däribland en Trio F-dur för piano, klarinett och fagott (även i manuskript, daterad Lissabon mars 1816) samt en Kvintett för piano, flöjt, klarinett och horn (utgiven som opus 1 hos Breitkopf und Härtel, Leipzig). Av konsertanta orkesterverk äro en variationssats för klarinett och orkester samt en Polonäs för fagott och orkester utgivna i tryck (på samma förlag). I manuskript föreligga utom de ovan nämnda stråkkvartetterna en stor obetitlad sångscen för tenor och orkester, en samling sånger med svensk och tysk text för en röst och piano, en samling »Canzonette» med italiensk text för en röst och piano samt en samling »Cancions Espanholes» med spansk text för en röst med piano eller gitarr. De båda sistnämnda samlingarna torde dock ej vara originalkompositioner utan snarare bearbetningar av italienska och spanska folkvisor.

D: s verk, som hittills varit fullständigt obeaktade av vår tids musiker och musikhistoriker, åtnjöto tydligen ett rätt avsevärt anseende under hans egen tid. Därom vittnar bl. a. den omständigheten, att han kunnat få ett flertal arbeten publicerade på ett så ansett förlag som Breitkopf und Härtel samt att flera av 1800-talets lexikografer ägnat honom en uppmärksamhet, som har kommit få svenska musiker till del. Trots en påtaglig påverkan av Mozart och förromantisk fransk och italiensk musik utmärkas hans verk av en starkt personlig egenart, en anmärkningsvärt avancerad harmonik och en satsteknisk skicklighet, som minst av allt antyda dilettanten.