Ernst Didring

Didring, Ernst, f. 18 okt. 1868 i Stockholm (Hed v. EL), d. 13 okt. 1931 där. Föräldrar: litografen Anders Gustaf Andersson och Juliana Maria Hellberg, vilkas söner togo namnet Didring. Gick i folkskola, Ladugårdslands allm. läroverk och h. latinläroverket å Norrmalm i Stockholm; e. o. kontors skrivare vid Statens järnvägar 1884; kontorsskrivare 1 jan. 1890; bokhållare 1 okt. 1903; 1:e bokhållare 1 mars 1908; avsked på egen begäran 1 april 19,14; fullmäktig i Statens järnvägstrafiks pensionsinrättning 1904—10; led. av direktionen för samma kassa 1910; led. av direktionen för Statens järnvägars änke- och pupillkassa 1911—1 april 1914; led. av och sekr. i pensionsfullmäktiges arbetsutskott 1906, ordf. 1908; bitr. sekr. i järnvägstaxekommittén 1909; ordf. i Sveriges författareförening 1915—20 och 1923—29; ordf. i och ledare av kulturella ungdomsrörelsen i Stockholm 1908—09; led. av Svenska röda korsets hjälpkommitté för krigsfångar 1915—20, v. ordf. 1920; teateranmälare i Dagen 1913—14, i Aftonbladet 1914—18. RVO 1920.

G. 11 april 1899 i Köpenhamn m. målarinnan Marie Henriette Johanne (Jeanne) Rye, f. 5 febr. 1851 i Middelfart, d. 29 juli 1938 i Stockholm, dotter av fotografen Carl Edvard Emil Rye och Adel-gunde Amalie Stricker, samt förut g. m. direktör Niels Ludvig Martin Smith (skilsm. 1895).

Det hem, vari D. växte upp som den yngste av tre begåvade bröder, befann sig i små omständigheter. Hemmet var för övrigt harmoniskt och gav rik näring åt ideella intressen, framför allt musik; själv hade D. en god tenor. D. var tidigt fanatiskt intresserad av vers och böcker, teater och målning, men var också idrottsman och fick pris i florettfäktning och guldmärke i skytte. I Norra latinläroverket gick D. endast ett år. Han tyckte sig skyldig att lätta faderns ekonomiska bekymmer och tog plats i en tegelaffär, ett skumt företag, som han snart lämnade för att bli extraordinarie i Järnvägsstyrelsen. D. sökte ta studentexamen som privatist och sprängläste ett halvår, kuggades, men fick tillräckliga betyg för att bli ordinarie tjänsteman. Den unge bokhållarens mål var att få en så pass god ställning, att han kunde ägna all ledig tid åt författarskap. Men något helt oväntat ryckte honom ännu en gång ifrån det litterära arbetet. Ett kommittéförslag till omreglering av pensionsväsendet vid Statens järnvägar hade väckt starkt missnöje hos de sämst avlönade, som där belastades med jämförelsevis stora avgifter men avspisades med låga pensioner. D. åtog sig frivilligt att hjälpa de klagande med det vidlyftiga utredningsarbetet, agitation, föredrag och skriverier. Under de två år han sysslade med järnvägsmännens krav, offrade han. i regel större delen av hattens vila. Ett rättvisare reglemente antogs. »Jag gjorde mig omöjlig bland de högsta», sade D., men banvakter och stationskarlar dyrkade honom.

D. hade tidigt börjat författa men framträdde jämförelsevis sent. Det första skådespel han fullbordade, »Ahasverus», blev färdigt 1889 och var på blankvers; det trycktes ej. Om sin övriga tidiga produktion talade han med ringaktning. När han debuterade med »Midnattssol» 1897 röjdes dock ingen osäkerhet, och han hade tillfredsställelsen att göra lycka hos publik och kritik. Skådespelet var friskt och osentimentalt. Nytt och originellt var motivet: lapparnas kamp mot lömska fiender, både bofasta och »strykare», som bränna skogen och skjuta renarna. Det är säkerligen det första, kanske det enda svenska skådespelet om lapparna. Ännu större framgång hade dramat »Stigare-Mats» (1900), med ett lika klart socialt motiv, en konflikt mellan arbetare och arbetsgivare. Tor Hedberg kallade det »fullt av allvar, kraft och lidelse». Han framhöll också den symbolism, som genomgår dramat och »gör det till ett stycke av ett diktverk». Sverige hade fått en ny dramatiker. Folkskådespelet »Två konungar» (Bellman och Gustav III) gjorde enastående lycka, och hans nya psykologiska drama »Högt spel» blev också en betydande seger. Jämte Tor Hedberg var han under mer än halvtannat årtionde vår alstringsrikaste och mest spelade dramatiske författare. I högre grad än denne ägde D. kraft och lidelse i sin dramatiska stil och var väl också djärvare. Skådespelets erforderliga spänning finns som regel i hans dramer; den växer fram ur kompositionen utan stor apparat—erinras må om »Stigare-Mats», »Högt spel» och »Elna Hall». Den nordiska dramatiken stod i starkt beroende av Ibsen under 1880-och 90-talen. Moralismen, de stränga kraven på individen och reformation av samhället, var huvudtemat. Man sökte också tillägna sig hans teknik, dialogens fyndspråk och ordknapphet, stilbrytningarna mellan vardagstal och sentenser. D. påverkades naturligtvis också. I »Midnattssol» märks inflytandet mindre: det är byggt på personlig iakttagelse, färska, starka intryck av natur och människor, »Ingjald Illråde» däremot, som antogs till uppförande på Svenska teatern 1901 men aldrig uppfördes, är Ibsenättling i första led. Den väsentliga förebilden är »Kongsemnerne», men D: s drama kan ingalunda kallas efterbildning. Det finns åtskilliga starka scener och goda uppslag; D. »ägde både vilja och kraft att sträcka sig efter det stora» (C. G. Laurin). Men D. behärskade då ännu ej kompositionen av ett så stort skådespel och tog med för mycket, så att sammanhanget slappnade mot styckets slut. Även den tendentiösa karaktären framträdde starkare mot dramats slut och bidrog kanske till, att det aldrig spelades. När hans tidigare pjäser kommo på tal, klagade han. alltid över, att hans nära vän, hjälpare och lärare, Harald Molander, ryckts bort så tidigt. Ännu ett av D: s skådespel har hämtat motiv från fornsagan, »Jefta». D. har diktat om sägnen från Domareboken om skökosonen Jefta, som blev utstött från sin stam men vann rykte som krigare och kallades till israeliternas hövding, när ammoniterna började krig. Han gav det dåraktiga löftet, att om han segrande och välbehållen återkom, skulle han offra vad helst, som ur dörrarna till hans hus gick ut emot honom. Det var hans enda barn, Naemi. Enligt sägnen höll han sitt löfte. I dra- mat får hon veta faderns löfte och bespar honom den förtvivlade gärningen genom att själv stöta dolken i sitt hjärta. Vad D. ville som dramatiker var att för människorna predika nödvändigheten av och storheten i att offra sig för något större än sitt eget jag. I skådespelet »En moder» är scenen förlagd till Finland under Bobrikovtiden — namnen äro naturligtvis inte utsatta. Magnus Sibell änkegeneralskans enda barn, har blivit landsförvisad men återvänder trotsigt och uppträder öppet som aktivistisk agitator. Spioner följa honom till hans hem, en herrgård utanför staden. Förgäves besvär hans mor honom att fly. Då dödar hon honom, av kärlek, för att han inte skall falla i händerna på de ryska bödlarna. Av allas offer är hennes det tyngsta.

Offermotivet uppmärksammades allra minst i »Högt spel»; där D. likväl skickligast gjort bruk av det. Åtskillig kritik var gnatig, men dramat gick sin segergång över Europa och nådde ett internationellt rykte som få svenska pjäser. Ännu ett av D: s skådespel hade stor framgång och erkändes verkligen som ett vankfritt och betydande verk: »Elna Hall». »Dialogen är mästerlig, full av kraft och karaktär, stycket är kemiskt rent från banalitet... pjäsen är koncentrerad som ett sprängämne, och upplösningen verkar som en psykisk explosion av rent förfärande effekt» (C. G. Laurin). Naturligtvis hördes påståenden om, att det var en Strindbergsimitation, men det var mest yttre likheter med »Dödsdansen» man kom med. »Elna Hall» är ett gripande karaktärsdrama, enkelt och klart, där alla känsloskiftningar och viljesträvanden ligga nakna i dagen, ett sorgespel om två olyckliga människor, två omaka, som fåfängt söka bli ett helt. Här, liksom oftast hos D., är det kvinnan, som offrar sin kärlek och sin lycka. Av D: s övriga skådespel är det väl intet mera, som har litterär betydelse. Men det vore orätt att inte erkänna förtjänsterna även i de arbeten, där han inte lyckades helt. Det är alltid märg och halt i dem. Han kan bli för resonerande och verklighetsfrämmande som i »Örnarna», men det är stora linjer där. »Segergudinnan», en »dramatisk fantasi», har både poesi och stämning i sin tidlösa idealitet. »Arvtagarna» är en appell att älska och bruka den svenska jorden, med radikalt jorddelningsprogram och en bitter teckning av storgodsägaren. Samma motiv och tendens återfinnas i romanen »Sigrid Persdotter Bjurcrona», där de tyckas göra starkare intryck. Till Lappland återvände D. i sitt sista skådespel, »Vilddjuret». Det är mättat av lidelse, starkt av verklighet och ger en hänsynslöst sann Norrlandsskildring.

D. skrev också romaner och noveller. På detta område var han i början mera beroende av förebilder. Den mästare han följde var naturligtvis Strindberg. Frans Hedbergs berättelser från Stockholms skärgård hade han väl också läst. D: s första lilla novellsamling bjöd på en skärgårdsberättelse, en historia om en stockholmsk kolsjåare, som dränkte sig, en halvromantisk bit om Strömkarlen, alltsammans vanligt gods, och »Vilse». Det var en Lapplandsskildring, stark och åskådlig, väl jämförlig med Pelle Molins. Novellsamlingarna »Trälar» (1904) och »Kronans kaka» (1906) äro båda typisk 80-talslitteratur i Strindbergs stil. Delvis följde han förebilden alldeles slaviskt, som i »Vänta bara», en hånfull teckning av en före detta radikal, som avfallit och blivit en inbiten reaktionär, eller i »Himmelriket», en satir över »förrådsförvaltaren vid kungliga hysk-och hakverket», Josef Öhman, då han första gången inbjudits till slottet på kungabal. »Hund och katt» ansluter sig till »Giftas» och angreppen på kvinnan som konkurrent. Men det finns också självständigare saker, och icke så få noveller äro väl berättade, låt vara att själva arten ej bjuder något nytt. Allra mest sig själv är han i »Sista resan», en strålande skildring av ett lokomotiv, som utan förare och eldare rusar i väg för full maskin och krossas mot en bergvägg. Den påminner om en liknande historia av Kipling men är autentisk. Det dröjde till 1914 innan D. grep sig an med det stora prosaepos, »Malm», som blev hans mästerverk som romanförfattare, boken om malmbanans tillkomst och de första åren av arbetslivet i Kiruna. Det är i sitt slag enastående i vår vitterhet. Där skildras sanningsenligt men i romanens fria form ett av våra största och viktigaste industriella företag. Genom sin förtrogenhet med allt dit-hörande och sin popularitet bland järnvägsmännen, sina studier på ort och ställe, behärskade han ett förstahandsmaterial utan like. Första delen, »Männen som gjorde det», berättar det väldiga arbetets saga, skiftande från vild grotesk till stor lyrik, en historia om arbetarnas och arbetsledarnas hårda kamp mot den ändlösa vildmarken. Humor och tragik, uppslitande arbete och vilda suporgier, lidande och lättsinne, oberäkneliga svårigheter inte minst för arbetscheferna, ett liv av våldsamma motsatser och ideliga krav på gränslös uthållighet, villighet och kraft rymdes här. D. moraliserade inte, han förstod människorna. Det heroiska i vad de genomförde kommer till sin rätt. Oförgätliga äro några kapitel: historien om de fem hästarna, som fröso ihjäl vid sina lass, medan skjutsbönderna sovo ruset av sig i en jordkoja, ingenjör Gerells ofrivilliga dråp på rallaren, scenerna i sjukstugan, när syster Ida tar hand om rallaren Sköld, som fått tyfus. Andra delen, »Bergets sång», har inte samma dramatiska form men är lika gedigen. Dess betydelse ligger i den kärvt sanningsenliga skildringen av arbetarna, några lata och gnatande som Lang, andra ärliga och viljestarka som Sköld, en präktig figur. Tredje delen,. »Spelarna», är beklämmande, och det första varslet om, att D:s optimism börjat skönja. Börsspelet med aktier — skulle det bli resultatet av arbetet på malmbanan och Kirunamalmens nyttiggörande? D. föraktade börsjobbarna, hjältedyrkare och idealist som han var. Våren 1914 tog D. avsked för att få »vinna den saliga friheten». Hans stora dramatiska framgångar ingåvo honom förhoppningen, att han skulle kunna leva på sin penna. Men läget förändrades snabbt, och med galghumor skrev han: och så ställer man till världskrig, för att jag slutar! Hans »lediga tid» blev snart ännu kortare än förut. I stället för en broder trädde D. 1915 in i Röda korsets hjälpkommitté och åtog sig samtidigt den besvärliga platsen som ordförande i Sveriges författareförening. Om hans sällsynta arbetsförmåga och varma hjärta, organisatoriska skicklighet, fina taktkänsla och osvikliga beredvillighet på dessa båda platser rådde bara en mening. Han avfattade också den utmärkta redogörelsen »Sveriges hjälp till krigsfångarna». I författareföreningens historia bildade hans ordförandeskap epok; man kan säga att han skapade.och till betydenhet utvecklade dess under- stöds- och pensionskassa Hans Röda-korsarbete ha vi att tacka för den högtstående samlingen »Bakom ärans fält»; berättelser som »Spökvagnen», »Den stora tävlingslagen» och »Fasans tåg» stå i höjd med »Männen som gjorde det».

Hösten 1920 reste D. och hans hustru till södern för att vila ut. Han såg mörkt på framtiden, både sin egen och Europas: »Min livstro på människorna har fått sig en svår knäck.» Han fick manuskript refuserade. Han visste på förhand, att han stod illa till boks hos en stor del av kritik- och författarkotteriema. Den vemodiga skildringen av världskrigsflyktingarna i skådespelet »Pension Bellevue» var också djupt olik hans tidigare dramatik. Något författar -anslag beskärdes honom inte. Några nya romaner kommo dock ut. Bäst är trilogin »Stormens öar», »Mästerlotsen» och »Dyningar», i vilka han återvände till scenen för sin allra första novellistik, Gil-öga, i »Brudkransen». Det är vederhäftig realism med enstaka briljanta partier, men tonen är missmodig. »Håll ut! Gör Din plikt! Huvudsaken är att man orkar arbeta.» Det är slutorden.