Gustaf W J Düben, von

9. Gustaf Wilhelm Johan von Düben, sonsons sonson till D. 3, f. 25 maj 1822 på Vargarn i Lista sn (Söd.), d. 14 juli 1892 på sin egendom Nysund i Vårdinge sn (Sth.). Föräldrar: friherre Gustaf Henrik von Düben och Petronella Sutthoff. Student vid Lunds univ. 18 dec. 1837; filol. kand. 20 juni 1842; fil. kand. 3 juni 1844; fil. doktor 22 juni s. å.; studieresa på uppdrag av Vetenskapsakademien till England, Godahoppsudden, Indien och Kina 1844—46; bibliotekarie och sekr, vid Karol. inst. i Stockholm 1846 —55; kir. magisterex., 1:a avd., 18 april 1849; förestod adjunkturen i materia medica och historia naturalis vid ovannämnda institut 25 mars 1850—1 nov. 1851; kir. magisterex., 2:a avd., 11 jan. 1851 och 3:e avd. 26 nov. s. å.; led. av sv. läkaresällsk. s. å.; amanuens vid Serafimerlasarettets i Stockholm med. klinik 1 aug. 1852—31 maj 1855; underläkare vid nämnda lasarett 1853; 2:e läkare vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn 1 febr. 1854—55; disp. för med. doktorsgrad i Uppsala 28 april 1855; av K. M:t befriad från skyldighet att avlägga med. kand.- och med. lic.-ex., med. doktor i Uppsala 31 maj s. å.; tf. professor i patologisk anatomi vid Karol. inst. 28 maj s. å. och ord. 19 juni 1858; tjf. överläkare vid Serafimerlasarettet aug.—dec. 1858, maj—sept. 1859; sekr. hos sv. läkaresällsk. 1858—60, ordf. 1861—62; huvudredaktör för tidskriften Hygiea 1859—61; tf. professor i anatomi och fysiologi vid Karol. inst. april 1860, ord. 30 aug. 1861 samt professor i anatomi där 1874—23 sept. 1887; led. av direktionen för Stockholms hospital för sinnessjuka 1860—71; tillfällig lärare i anatomi vid Akademien för de fria konsterna 1860, professor i målareanatomien där 14 sept. 1861—28 nov. 1868; lärare i fysiologi och hälsolära vid Högre lärarinneseminariet 1861—75; intendent vid Medevi hälsobrunn 1862—66; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1847—48, 1850—51, 1853—54, 1856—58, 1859—60, 1862—63 och 1865—66 (led. av bankoutskottet 1862—63); stadsfullmäktig i Stockholm 1863—74; led. av fattigvårdsnämnden där s. å.; studieresa till Tyskland, Frankrike, England, Irland, Belgien och Holland aug. 1864—juli 1865; led. av styr. för Stockholms sjukhem 1867—87; ordf. i styr. för Livförsäkrings-a.-b. Nordstjärnan 1871; led. av Stockholms högskolas styr. 1871—87. LVA1860 (preses 1882—83); led. av Société danthropologie de Paris 1862; RNO s. å.; led. av The Anthropological Inst. of Great Britain and Ireland 1868.

G. 29 dec. 1857 i Stockholm m. Carolina Charlotta Mariana von Bahr, f. 23 nov. 1828 på Söderby i Näs sn (Upps.), d. 25 dec. 1915 på Nysund, dotter av majoren Robert Ulrik Henrik von Bahr och friherrinnan Eva Carolina Aimée Constance Åkerhielm af Margretelund.

Gustaf von D., som tidigt blev faderlös, omhändertogs av sin farbror U. W. von Düben på Södra Lindved (jfr släktart.) och uppväxte där tillsammans med sina kusiner, bl. a. M. W. von D. (D. 10). Den unge Gustaf hade en utpräglad studiebegåvning. Endast 15 år gammal blev han student och vid 22 års ålder promoverades han. De förhoppningar man ställde på den unge vetenskapsidkaren framgå tydligt av, att Vetenskapsakademien redan s. å. erbjöd honom att medfölja barkskeppet Prins Carl på en naturvetenskaplig resa till England, Godahoppsudden, Indien och Kina. Denna tvååriga resa blev av mycket stor betydelse för D: s fortsatta vetenskapliga produktion. Sina mest vägande vetenskapliga insatser gjorde nämligen D. på de antropologiska och etnografiska områdena, Efter återkomsten från resan påbörjade D. 1846 sina medicinska studier vid Karolinska institutet, där han även avslutade dem 1851. Han försvarade 1855 i Uppsala en medicinsk doktorsavhandling: »Öfversigt af de bidrag mikroskopet lemnat till den medicinska diagnostiken», på vilken han erhöll betyget cum laude. Redan under sina medicinska studier innehade D. olika förordnanden vid flera kliniker, och man kan med fog säga, att D. hade synnerligen grundlig medicinsk utbildning.

D: s förnämsta studieintresse var som nämnts riktat åt det antropologiskt-etnografiska hållet, inom vilket område han var en av våra förnämsta representanter. Han har bl. a. gjort en undersökning över scaphocephala kranier, som är ett av de första bidragen till denna kranieforms kasuistik och av betydande intresse. D:s avsikt var att bearbeta de i Karolinska institutets anatomiska museum då befintliga rikliga samlingarna av antropologiskt viktiga skelett och kranier, men genom en eldsvåda, som förstörde det oersättliga materialet, omintetgjordes den redan påbörjade undersökningen. Endast en mindre, redan färdig del av D: s undersökningar, »Crania Lapponica», utgavs postumt 1910. Från det döda materialet sökte sig D. till det levande, nämligen till lapparna. Han företog jämte sin maka, som var en utmärkt amatörfotograf, forskningsresor 1868 till fjällapparna i Lule lappmark, 1871 till de stora skogslanden i Sorsele, Lule och Pite lappmarker. Dylika sommarfärder voro då ännu vidlyftiga företag. Makarna D. levde tillsammans med nomaderna, och D. fick bl. a. ovärderliga meddelanden av den lappfödde gamle kyrkoherden i Sorsele Anders Fjellner. Resultatet blev D:s etnografiska standardarbete »Om Lappland och lapparne» (1873), som alltjämt är oumbärligt på sitt område. Som antropolog samarbetade D. även med den arkeologiska forskningen, särskilt med riksantikvarierna B. E. och Hans Hildebrand (stenåldersundersökningar i Västergötland på 1860-talet).

Det kanske kan tyckas egendomligt, att en man med D: s stora begåvning och breda vetenskapliga grund ej producerade flera mer vägande undersökningar inom sitt ämnesfack, än han gjorde. Detta finner emellertid sin förklaring i D: s mångsidighet, som tog hans tid i anspråk för vitt skilda värv. Under hela sin studietid vid Karolinska institutet var han dess bibliotekarie och sekreterare, och sedermera var han under mer än tio år institutets inspektor. Det var under en för Karolinska institutet mycket betydelsefull tid som dess närmaste ledning låg i D: s hand. I hård strid med särskilt medicinska, fakulteten i Uppsala lyckades institutet tillkämpa sig examensrätt till med. kand. och sedermera även rätten att anställa disputation för med. doktorsgrad. På initiativ av D. erhöll Karolinska institutet även en välbehövlig nybyggnad för de anatomiska, fysiologiska, histologiska och hygieniska institutionerna. Även. i Svenska läkaresällskapet spelade D. en framträdande roll, dels som redaktör för tidskriften Hygiea, dels som sekreterare och slutligen som ordförande. Särskilt under sin redaktionstid var-han en flitig referent och recensent i Hygiea. D. var även en kvick polemisk författare. Som sådan gjorde han bl. a. ett angrepp på Gymnastiska centralinstitutets ledning.

En viktig insats gjorde D. som lärare vid Högre lärarinneseminariet. Hans »Kurs i anatomi, fysiologi, helsolära och fysisk uppfostran» (1864) vittnar om hans sunda åsikter och klara, träffande, drastiska uttryckssätt. Användandet av t. ex. oriktigt formade skodon kallade D. för »dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen». Han drog också i härnad mot den som klädesplagg så olämpliga och ohygieniska krinolinen. D. gillade dansen som »god och glad motion» men fördömde de »långt förut förberedda balerna». Han gav även råd rörande födoämnen och spädbarnsvård. D. hade också tid och krafter över för den allmänna förvaltningen. Sålunda var han en tid ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, och under många riksdagar representerade han sin ätt på Riddarhuset.

D. var en gedigen och fin personlighet, anspråkslös men samtidigt medveten om sitt värde, vänfast och klok. När han ansåg det behövas, var han ganska stridbar och kunde vara vass i repliken, men. i grunden var han godmodigt, humoristisk och välvillig. Hans mångsidiga intressen, ovanliga umgängesgåvor och kvicka infall gjorde honom till en omtyckt sällskapsmänniska, liksom han var en högt uppskattad lärare. D:s senare år förbittrades av ett svårt hiärtlidande, som lade honom i graven 1892.