Axel Emil Ebbe

Ebbe, Axel Emil, f. 27 mars 1868 i Hököpinge sn (Malm.), d. 28 sept. 1941 där. Föräldrar: lantbrukaren Anders Johan Andersson och Maria Benedikta Mathiasson. Mogenhetsex. vid Malmö h. allm. läroverk 31 maj 1888; studerade estetik och språk i Lund; erhöll samtidigt härmed undervisning i målning av Fredrik Krebs och stod i nära kontakt med ciselören Sven Bengtsson; avbröt 1891 efter ett underkännande i fil. kand.-ex. universitetsstudierna och lämnade Lund för att helt ägna sig åt konsten; elev hos Stefan Sinding i Köpenhamn 1891—92; arbetade därefter på egen hand. Skulptör, målare, etsare och diktare.

G. 1) 1892—98 i Kristiania m. bildhuggarinnan Menga Schjelderup, f. 16 jan. 1871 där, d. 8 mars 1945 där, dotter av konsul Thorleif Schjelderup och Frederikke de Caspari; 2) m. Elna Lund i h. 2. g., f. 12 jan. 1866 i Kristiania, d. 12 sept. 1913 i London, dotter av kommendören Thorvald Lund och Eilertine Eleonore (Elna) Collett; 3) 10 okt. 1916 i Göteborg m. Elin (Elna) Andrietta (Lillemor) Andersson, f. 10 okt. 1894 i Färgelanda sn (Älvsb.), dotter av distriktsveterinären August Andersson och Elin Jansson.

Axel E. målade, ritade och modellerade från tidig barndom. Hans första större verk »Atlas dotter» (1892) kom till under elevtiden i Köpenhamn. Det följdes närmast av »Solrosen» (1893), utförd i Paris och på salongen 1893 belönad med hedersomnämnande, och av »Venus Consolatrix» (1894), som kom till i Cannes. Övriga större verk från ungdomstiden voro »Martyrium Humanum» (1895) och »Mannen som bryter sig ut ur klippan», i första versionen blott kallad »Fragment» (1896), båda utförda i Hököpinge. Dessa verk voro, efter vad det framgår av deras tillkomsthistoria, naturalistiskt utförda aktstudier med löst påhängda, skenbart symboliska namn. Intet av dem existerar i den ursprungliga versionen. Nära tjugu år senare omarbetade E. dem i ändrat tekniskt utförande och försåg de nya versionerna med samma årtal som de ursprungliga verken, vilka han därefter förstörde. Jämsides med dessa större verk utförde E. ett tjugutal, delvis på liknande sätt senare omarbetade plaketter i relief, såsom »Ödet», »Våren kommer», »Trollslända», »Dolorosa», »Immaculata» m. fl. Den offentliga kritiken av dessa större och mindre ungdomsverk var icke enhetlig men i huvudsak välvillig och i enstaka fall entusiastisk. Besk kritik riktades mot den falska symbolismen i verkens namngivning.

E: s första äktenskap upplöstes de facto genom separation 1894, ehuru skilsmässan kom först något senare. Hans tidigare period av ivrigt skapande följdes av en tid av konstnärlig sterilitet under E: s andra äktenskap (förbindelsen ingicks i utlandet på okänd ort och dag), då han med den mycket förmögna makan förde ett rörligt och mondänt liv på kontinenten och ofta växlade boningsort. Hans produktion under denna tid inskränkte sig till små prydnadsföremål, som han skänkte bort. Vid sidan därav började han dock i stunder av hemlängtan skriva ned rimmade berättelser på bygdemål från den skånska hembygden. Manuskriptet förkom emellertid.

År 1909, sedan även andra äktenskapet de facto upplösts genom separation, bosatte sig E. i Hököpinge, där han åt sig uppförde en ateljévilla, som blev hans hem under resten av hans liv. Här upptog han åter sin verksamhet som konstnär. Först sysselsatte han sig med en total omarbetning av ungdomsverken »Atlas dotter», »Solrosen», »Martyrium Humanum» och »Mannen som bryter sig ut ur klippan» och gav dem, under inflytande av tidens franska stilriktning, den mera salongsmässiga gestaltning, i vilken de nu äro kända. Därefter försökte han i brist på inspirerande kvinnliga modeller arbeta efter manlig modell. Resultatet blev de föga betydande konstverken »Homo» och — med tillsats av en kvinnofigur — »Det förflutna» samt dem konstnärligt fullödigare »Ur-Makaren». År 1912 började i E: s liv som människa och konstnär en period, som kunde kallas hans guldålder. Han fann den kvinnliga modell, som han drömt om. Utan att vidare intressera sig för konstlat djupsinne eller symbolistiskt taskspeleri störtade han sig i arbete för att helt enkelt i leran återgiva hennes slanka unga kropp. I rask följd såg en rad av de gracila kvinnogestalter dagen, som kommit att anses som karakteristiska för E: s konst: »Lättare än luft», »Skogsrån», »Irrbloss», »Källnymf», en ny och definitiv »Solros», »Melodi» m. fl. När tiden icke räckte till på annat sätt, fäste han i en mängd olika poser till framtida bruk modellens linjer på fotografiplåtar. Dessa kommo väl till pass, då hon rätt snart oväntat övergav ateljén. Hellre än att arbeta med mindervärdiga modeller begagnade han dessa fotografier. Modellens inflytande varade länge. Det är omisskännligt i »Snäckan» (1920) och »Den heliga lågan» (1931) och det kan spåras även i »Majestas Dei gratia» (omkr. 1920) och i »Famntaget» (slutet av 1920-talet). Efter 1915 inträdde en kvantitativ och kvalitativ avmattning i E: s produktion. Till hans mera betydande, enbart konstnärligt inspirerade verk kunna räknas, förutom de förut nämnda, »Samvetet» (1924) och »På demantehällen» (slutet av 1920-talet). Han inriktade sig alltmer på beställningskonst med mycken hänsyn till beställarens önskningar. E. deltog, om ock med föga framgång, i tävlingar om brunnar och stöder, han utförde gravvårdar och reliefer för husfasader o. d. Som mera kända verk från denna tid må nämnas »Invalidmonumentet» (1926), »Arbetets ära» (1929), »Sjöormen» (1933), »Snapphanen» (1935), »Kyrkogrimen» (1935) och »Maclean» (1939) samt de stora relieferna »Den visa jungfrun» (1935) och »Den fåvitska jungfrun» (1935). Han utförde även ett antal mindre plaketter i relief, såsom »Crocus» (1915) och »Somt föll i god jord» (1935).

Tekniskt-stilistiskt hör E. som skulptör hemma hos det franska bildhuggeriet kring sekelskiftet. Andligen var han mycket mottaglig för inflytande utifrån, och han tog impulser från skilda håll. Han var en stor beundrare av Max Klinger, vars verk han direkt efterbildat i ett par fall, av Arnold Böcklin och av Sascha Schneider. Andra uppslag har han hämtat från äldre franskt måleri, gamla bokillustrationer o. s. v. Själv ville han anses som originell mer än alla andra och oberoende av allt och alla, men det är anspråk, som icke stå sig vid en kritisk granskning. Den sakkunniga kritiken, som gärna i honom velat se en misslyckad symboliker, har dock bedömt hans livsgärning med en stränghet och hårdhet, som den icke: förtjänat.

E. var icke blott skulptör utan även målare, diktare och etsare. På 1920-talet grep han efter nära trettio års uppehåll åter till penseln och paletten, men hans föga intressanta produktion som målare, bakom vilken torde ha legat en förhoppning om att göra sig namn och inkomst som porträttör, tilldrog sig ringa uppmärksamhet. Däremot väcktes i hembygden ett visst intresse, då han, liksom tidigare under landsflykten, försökte i rimmad form på landsmål berätta om livet på Söderslätt och dess bebyggares och odlares övertro. Det språk han använde var Hököpingemålet (Oxie-Skytts härad), vilket under inflytande av hans liv i norsk och dansk omgivning i hans mun fick en individuell prägel. På sina ämnen såg han med satir och humor, och han berättade med friskt humör och ofta på ett roande sätt. Hans långa berättande dikter tyngas dock av longörer och sakna konstnärlig uppbyggnad och jämvikt. I mindre utsträckning diktade han även på högsvenska, men dessa dikter utmana mera till kritik än de, som äro skyddade av landsmålets förklädande bondkomik. Den första diktsamlingen, i vilken han även fann plats för en del ofta alldeles förträffliga teckningar, utkom under titeln »Rijm å rodevelske» (1913 och 1928). Under titeln »Heterogenesis» (1922) utgav han ett illustrerat praktverk, i vilket han inrymde reproduktioner av ett antal skulpturverk, målningar och teckningar samt av teckningar beledsagande längre och kortare landsmålsdikter och kortare dikter på högsvenska. Böckerna hade en viss framgång men råkade snart i glömska.

Efter att under en vistelse i Paris under andra äktenskapet ha studerat etsning hos en fransk konstnär ägnade sig E. på ålderns dagar i stor utsträckning däråt. Han kan helt visst icke räknas till konstartens mästare, men hans etsningar röja manuell skicklighet och mycket ofta en fin och förstående humor. Bland de bästa må nämnas: »När kärleken dör», »Gamle Eros», »Tant Skadeglädje» och »Mäcenaten». De voro lättare att sälja än skulpturverk och målningar, och de bidrogo på ett praktiskt sätt till att göra konstnärens namn bekant utanför hembygden.

Några år före sin död skänkte E. sin konstnärliga kvarlåtenskap (de flesta av hans större verk och ett antal statyetter, reliefer, tavlor och etsningar) till Trälleborgs stad, som därefter hedrade honom genom att uppföra en byggnad till bestående förvaringsrum för gåvan och ett minnesmärke över hans konst.

Som människa var E. en stolt och obändig natur, och han gjorde ofta själv sin väg onödigt svår. Han både gjorde och sade det som föll honom in. Sin personliga uppfattning om konsten har han i skrift formulerat så, att den inte skall vädja till intellektet eller ge någonting att grubbla på utan allenast tala till känslan genom något, som smeker ögat. Kritiken har ofta med orätt velat inlägga djupsinne i hans verk. Andlig lek av sådant slag som symbolik föll honom in, först då han skulle söka ett namn åt ett färdigt eller halvfärdigt verk. Han ville konst för skönhetens skull, han älskade sköna linjer och i konsten okända eller sällsynta sköna poser mer än de tankar, som ledde till namngivning av hans verk, och hans skickliga händer strävade efter intet annat än att avbilda den skönhet han såg med sina skönhetsälskande ögon. Framför allt var han en lovprisare av kvinnokroppens skönhet.