Charles Boit

Boit, Charles, dp 10 aug 1662 i Stockholm (Ty.), d 6 febr. 1727 i Paris, son till köpmannen Charles Boit. Åtnjöt troligen undervisning av emaljmålaren Pierre Signac, med vilken hans fader stod i förbindelse. Verkade som emaljmålare utomlands, huvudsakligen i England, Österrike och Frankrike.

B. reste liksom flera andra svenska konstnärer vid denna tid till England, enligt Hultmark redan 1687. Bland bevarade tidiga arbeten finnes ett 1697 signerat engelskt dubbelporträtt i emalj, som förekom på utställningen i South Kensington museum 1865. 1698 utförde han flera porträtt i emalj av tsar Peter under dennes vistelse i London, och ännu 1717 synes han ha arbetat för tsaren i Paris. Hans hastiga framgång i London torde kunna tillskrivas Mikael Dahls protektion. Han synes dock ha varit en obotlig äventyrare, och då han en gång arbetade som teckningslärare i landsorten, skall han enligt Horace Walpole ha sökt locka en omyndig elev till äktenskap, vilket ådrog honom fängelsestraff. Emellertid blev han protegerad av prins Georg och blev efter Petitot Europas mest celebre emaljmålare. År 1700 arbetade han hos kurfursten av Pfaltz, därefter i Wien, där han fick i uppdrag att måla ett porträtt av kejsar Leopold I och hans familj av en uppseendeväckande storlek, 38x46 cm. Detta verk fullbordades 1703 och betalades med 20,000 fl. Det finns bevarat i Wien men illa spräckt, ty då det var färdigt, råkade en av de kejserliga prinsarna att sätta sig på mästerverket. Efter slaget vid Höchstädt, 1704, återvände B. till England, och här föreslog han sin protektor prins Georg att få utföra en ännu större emalj, 22—24 tum hög och 16—18 tum bred, som skulle föreställa drottningen omgiven av hovet, medan segergudinnan förde fram till henne de båda fältherrarna hertigen av Marlborough och Eugène av Savoyen och Frankrike och Bayern lågo knäböjande på golvet, omgivna av krigsbyten. Maketten skulle utföras av fransmannen Louis Laguerre. Konstnären fick 1,000 £ i förskott och byggde en ateljé med brännugn i Mayfair. Prins Georg dog emellertid 1708 och Marlborough föll i onåd 1710, varefter B. av drottningen fick i uppdrag att i hans ställe måla hertigen av Ormond och ersätta Segern med Freden. Den senare ändringen har B. själv föreslagit i ett i England bevarat brev av 9 jan. 1712 (Clouzot). Emaljen var dock icke färdig vid drottningens död 1714, och den hårt skuldsatte B. måste fly till Frankrike. Här fann han genast en beskyddare i regenten och anmälde sig i slutet av 1716 eller början av 1717 som kandidat till akademien. Trots att hans protestantiska religion lade svårigheter i vägen, blev han också genom regentens försorg vald till medlem och tog sitt inträde 6 febr. 1717. Vid regentens aktion till förmån för sin klient överlämnade han som gåva till akademien en av denne utförd kopia efter Blanchard's »La Charité». B:s framgångar blevo stora i Paris, men redan 1718 och fram till juni 1720 arbetade han utanför Frankrike, i Dresden, antagligen ditkallad av August den starke. Även följande två år arbetade han utanför Frankrikes gränser. Därefter återvände han, osäkert när, till Paris och levde där under de sista åren av sitt liv relativt bortglömd.

B. är en av förgrundsfigurerna i den europeiska emaljörkonsten och bildar den viktigaste länken i utvecklingskedjan under sin tid. Som lärjunge till Signac, vilken i sin tur var elev av den förste egentlige porträttören i emalj, Toutin, för han den franska traditionen framåt och spelar en stor roll som lärare till åtskilliga emaljörer, engelsmannen Milward, tysken Zincke och svensken O. F. Peterson, i Österrike svensken Martin van Meytens. Som framgår av det föregående, var han en starkt effektsökande konstnär. Han har sin styrka i bravuren och kraften, icke i den finess och det djup i färgen, som karakteriserade Toutin och Petitot. Hans fel äro, som Clouzot anmärker, teckningens slapphet, figurernas brist på uttryck och färgens brist på glans. »Det hela är angenämt, men utan relief. Man har redan en känsla av porslinsmålning.» Han var dock utan tvivel överlägsen alla sina samtida kolleger. I stilen efterbildade han eller kopierade direkt tidens berömda porträttörer, främst kanske Dahl och Rigaud. B:s viktigaste arbeten, utom de redan nämnda, finnas i Louvren (Louis XIV, efter Petitot, Philippe d'Orleans, regenten, hertigen av Vendôme, ett av hans ståtligaste porträtt), Victoria & Albert museum (Katarina II m. fl.), Nationalmuseum (Bacchus och Ariadne), Rosenborg (Prins Georg, dat. 1704, Drottning Anna, dat. 1705), Buccleuch Collection (Peter den store, George Churchill, Drottning Anna, dat. 1713, hertigen av Monmouth, general Michael Richards), Spencer Collection (Lady Anne Churchill m. fl.) och Hj. Wicanders samling.