August L Bondeson

Bondeson, August Leonard, f. 2 febr. 1854 i Vessige församling, d 23 sept. 1906 i Göteborg. Föräldrar: skomakaren Karl Bondeson och Lisa.Beata Nygren. Elev vid Halmstads h. elementarläroverk ht. 1866 och vid Göteborgs h. elementarläroverk 1873; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 8 dec. 1876; student vid Uppsala universitet 9 febr. 1877; med. fil. kand. 12 dec. 1878; med. kand. 13 dec. 1884; studerade vid Karolinska institutet 7 okt. 1885−ht. 1886 och ånyo i Uppsala från vt. 1887; med. lic. därstädes 31 maj 1889; legitimerad läkare 7 juni s. å.; besökte för studier i dermatologi klinikerna i Köpenhamn sommaren och hösten 1889 samt klinikerna i Berlin, Breslau och Wien hösten 1894. Amanuens vid Uppsala universitets farmakologiska samlingar 1881−82; e. o. amanuens vid medicinska polikliniken vid akademiska sjukhuset i Uppsala vt. 1887; e. läkare i Falkenberg 18 maj−8 juni, 22 juni−15 juli 1888; bosatte sig som praktiserande läkare i Göteborg hösten 1889. — Företog sommarresor för studiet av folkspråk och folkliv i Värmlands Älvdal 1876, i Halland på uppdrag av de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening 1878, i samma landskap för Skandinavisk-etnografiska samlingarna i Stockholm 1879, i de halländska gränsbygderna 1880, i Småland med understöd av Uppsala landsmålsförening 1881, i Dalsland 1884 samt i Hälsingland, Uppland och Dalsland med resestipendium av Svenska akademien 1885; sekreterare i Bohusläns och Hallands landsmålsförening 1877 och ordförande därstädes 1881; erhöll Svenska akademiens stipendium 1881 och 1883. — Ogift.

»Barndomsminnen ifrån min hembygd hava alltid spelat en stor roll i min diktning», skriver B. i ett självbiografiskt utkast. Det ringa skomakarhemmet med far och mor, »Fågelboet», som han kallade det i breven hem, har alltid varit närvarande för hans erinring. Under sin Uppsalatid kände sig B. särskilt stolt över att uppträda i kläder av moderns hemvävda tyg och stövlar tillverkade av fadern. Han spelade, sjöng och berättade som en bondespelman och glömde då varken snusdosa eller brännvinsflaska. Av sin morbror, gästgivare på Sjönevad, hade han lärt sig spela, men lusten att berätta fick han från sin far. Denne, som var utrustad med ett ovanligt minne, lär ha ägt en förmåga att improvisera, som överträffade sonens. Bortåt hälften av sina »Halländska sagor» har B. hört av fadern, och han började redan 1871 uppteckna dem. Liksom fadern hade B. lusten att lägga ihop så att det »rimmade sig», och han har i sina tidigare sagosamlingar ej skytt att »hopleta spridda drag av samma saga hos ett flertal personer». Han kunde våga detta, därför att han gjort folkets sätt att berätta till sitt eget. Även hans rena allmogeberättelser återges i samma maner, och även för några av dem har han hämtat stoff från fadern.

Redan som gymnasist utgav B. en liten diktsamling »Knäppar på lyran», vilken ger en föreställning om hans dåtida beläsenhet. Titeln har upptagits från Elias Sehlstedt, och som ytterligare förebilder har han senare antecknat Horatius, J. Nybom och K. V. Bottiger för »centrallyrik», K. M. Bellman och K. F. Dahlgren för muntrare stycken. Mera av hans eget temperament kommer fram i hans »Visor på Ätradalens bygdemål» (1878), vilka skrivits efter mönster av »Viser på värmländske tongmåle dekta åttå Fredrek på Ransätt» (1875). Sitt beroende av »Värmlänningarnes» författare visade B. även i en serie folklustspel, vilka tillhöra hans första studenttid. Samtidens viktigaste kulturrörelser, Verdandismen och hela 80-talsdiskussionen, synes ha gått B. tämligen spårlöst förbi, men i stället mottog han nya impulser till etnografisk och folkloristisk verksamhet. Bland de många självuppoffrande medarbetare, som »den store rikssamlaren, vår oförgätlige Artur Hazelius» förstod att vinna för Nordiska museet var även B., och rimligtvis har detta praktiska insamlingsarbete vidgat hans blick för själva stuginteriörens och i allmänhet miljöns betydelse för folklivsskildringen. En annan impuls fick B. från de vid denna tid just nystartade landsmålsföreningarna; metoden att studera dialekterna sockenvis är fullt genomförd i hans »Halländska sagor» 1880. På nyåret 1881 ingick B. i Studenternas dansförening, och som spelman på »Philochoros» lekstugor och landsmålssoaréer hemförde han många segrar. I sina tvenne första sagosamlingar, 1880−82, visade sig B. som banbrytare, när det gällde att återge den äkta folktonen, även om han haft en föregångare i N. G. Djurklou, som 1875−76 meddelat några »Sagor i svenska landsmål» i »Nu». B:s viktigaste sagosamling är hans »Historiegubbar på Dal»; här har han ordagrant återgivit namngivna berättares sagor och sägner, och metoden har medfört en novellistisk inramning, som B. närmast synes ha fått idén till från Eva Wigström. B:s egendomligaste samlarbragd är nog hans »Visbok», som för »folkets visor sådana de leva och sjungas ännu i vår tid» äger ett källvärde jämförligt med de gamla adelsvisböckernas. Visbokens tillkomsthistoria är skildrad i företalet, men B. nämner ej där, vad han 1904 anförtrodde Gustav af Geijerstam: »De sju åren (1895−1902), som jag dag och natt sysslade med insamlingen av Folkets visor, de knäckte själve bondskrotten.»

B:s allmogeberättelser äga genomgående ett högt dokumentariskt värde och eftersträva till en början en rent etnografisk exakthet. Mera novellistiskt utförd — snarast i Henrik Wranérs stil- — är »Hallings Anna» 1883. Den är märklig därför att den ger den första teckningen av den figur, som skulle bli hans mest berömda, John Chronschough, men visserligen ännu blott som kulturtyp, ej som karaktär. Ett brev av bokens hjältinna, som naivt och osminkat ger henne själv »upp i dagen», besvaras av Chronschough »regält utremitterat». Stilistiskt sett anger denna motsättning realismens brytning med den tidigare tegneriserande språktraditionalismen. B:s egentliga utgångspunkt är dock snarast en annan: mot den gamla bondkulturens fasta avrundning ställer han Chronschoughs ihåliga halvkultur, som söker dölja sin inneboende torka med lånta fjädrar. Sin mest originella och levande allmogetyp skapar B. i Rackare-Nils, vilken han fr. o. m. »Nya allmogeberättelser» då och då återvänder till. Liksom B. är Nils passionerad hundvän, jägare och fiskare, och det är tack vare dessa egenskaper, B. först fått en levande sympati för denne lågtstående men med en oförfärad ordfantasi utrustade individ. Rackarens bästa historia »om brännevin och kältringabröllop och kältringabegravning» (I Glimminge och Kröplinge) utgör mästerverket bland B:s smärre berättelser. — Under åren 1893−96 nedskrev B. första delen av »Skollärare John Chronschoughs memoarer», senare åtföljd av en »Ny följd» (1904). Skildringen av »uppväxttiden och seminarieåren» äger i själva händelseförloppet de fasta kulturhistoriska anknytningar, som utgöra en så väsentlig förutsättning för B: s författarskap. Det dokumentariska värdet av Chronschoughs dagbok är utomordentligt stort. En oerhörd mängd äkta uttryck och vändningar äro insmugglade i framställningen, och såväl hembygdsmiljön som seminarieutbildningen är i detalj pålitligt skildrad. Har man genomgått de med »Chr» märkta anteckningar och smålappar, som bevarats bland B: s papper, så måste man säga sig, att svensk litteratur ej äger något annat verk så konsekvent genomfört efter den experimentella naturalismens principer. Det intensiva modellstudiet kan dock knappast sägas ha förringat Chronschoughs individuella egenart. Chronschoughs formalistiska känslotorka, som varken utesluter en ganska hög grad av redbarhet eller en varm känsla för modern, äger i all sin stelhet något rörande svenskt, framför allt västkustsvenskt. Härtill kommer, att Chronschough är en verklig historisk typ för den halvbildning, som tillhör övergångsskedet mellan vår äldre universitetsbildning och vår nya breda folkliga kultur. Man erinras om vilken annars obesatt plats han fyller, när man läser, vad Gustav Fröding skrivit om sin Mr Johansson: »Han torde ock, tillräckligt genomarbetad och fullbordad, ha blivit en rätt stabil litterär personage, även med bibehållande av karikatyrelementet en föregångare, ehuru på ett lägre stadium, till B:s Chronschough.» Även en yngre generation har sökt återvända till typen, vilket framgår av Martin Kochs »Vattendroppen» och K. Hj. Lundgrens Bengtzénböcker. Man har, icke med orätt, talat om något »cervanteskt» i B:s Chronschoughstyp; på nordisk botten kan han närmast jämföras med Ludvig Holbergs »Erasmus Montanus», vilken i vissa detaljer utgjort en tydlig förebild.

B. ägde en medfödd säker stilkänsla, och han har på detta område även nedlagt ett medvetet, solitt arbete, vittnande om nedärvda goda hantverkartraditioner. Hans förmåga att träffa sina gestalters uttryckssätt såväl i muntlig som skriftlig framställningsform är häpnadsväckande, men hans fria gestaltbildande förmåga är starkt begränsad, och som karaktärsskildrare stannar han vanligen väl mycket vid ytan. Väsendets värme och innerlighet ägde han i rikt mått, men det brast honom i intellektuell skärpa, och han hade intet sinne för konsekvent åsiktsbildning. Hans humor är därför icke djupgående utan älskvärd och naiv. När Chronschough blir hans mästerverk, så beror det mycket på att dagboksformen legat så väl till för B. men också därpå, att själva typen i sin formalism och begränsning ägde den kraftiga ryggrad, som ej i samma mening kommit B. själv till del. — B. kan vid sidan av August Strindberg, Ernst Ahlgren och Gustav af Geijerstam räknas till de 1880-talsförfattare, som förnyat svensk allmogeskildring och därigenom även banat vägen för något väsentligt i 1890-talsgenerationens insats. Särskilt synes B. äga en märklig frändskap med de enklare sidorna hos Gustav Fröding, och hos denne bragtes till konstnärlig mognad mycket av det, som hos B. fanns till som ansatser. Bland alla de nämnda författarna intar B. en särställning, därför att han står kvar på en trygg folklig grund, och därigenom har han både som diktare och samlare kommit att göra en insats, vars äkthet är obestridlig.