Filip August Boström

3. Filip August Boström, den föregåendes broder, f. 5 juni 1843 i Stockholm, d 7 nov. 1908 därstädes. Student i Uppsala 16 maj 1862. Underofficer vid livregementets husarkår 1 juli s. å.; underlöjtnant därstädes 8 mars 1864; innehavare av Tynnelsö fideikommiss i Södermanland 1869; löjtnant 14 maj 1875; erhöll avsked med ryttmästares namn, heder och värdighet 22 febr. 1878; ledamot av Södermanlands läns landsting 1878−79 och 1881−94; statsrevisor 1879−80 och 1888−89; ordförande i Åkers och Selebo härads gille 1883−90; ledamot av Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1884−91; ledamot av riksdagens första kammare för Södermanlands län från 1887 och var därunder bl. a. ledamot av statsutskottet 1888−94, ordförande i bankoutskottet 1899−1901 och 1903−05 lagt. samt ledamot, av särskilt utskott 1892 urt, 1895 (v. ordförande), 1897 (ordförande) och 1908; ledamot av kommittén angående post- och telegrafverkens förening 13 dec. 1889−2 mars 1892 och av kommittén angående pensionsväsendet för statens civila tjänsteinnehavare och deras änkor och barn 6 aug. 1891−28 maj 1894; landshövding i Södermanlands län 9 aug. 1894; ordförande i Södermanlands läns hushållningssällskap 1 dec. 1897−1906 och var därunder bl. a. ordförande i dess egnahemsnämnd 1904−06, i dess egnahemslånerörelse 1904−06 och i kommittén angående dess skolkök 1905; ordförande i maltdryckskommittén 7 okt. 1898−23 maj 1900; ordförande i Svenska ayrshireföreningen 1899; inspektor för Nyköpings h. allmänna läroverk; ordförande i Södermanlands läns skytteförbund; erhöll avsked från landshövdingämbetet 5 okt. 1906. RVO 1885; RNO 1889; LLA 1892; KVO2kl s. å.; KNO1kl 1895; KmstkNO 1904; hedersledamot av Södermanlands läns hushållningssällskap 1906; erhöll dess stora guldmedalj s. å.; HedLLA 1907.

Gift 1) 8 maj 1875 med Pauline Emma Matilda Sterky, f. 24 juni 1857, d 30 okt. 1883, dotter till ministerresidenten Karl Adolf Sterky; 2) 8 juni 1885 med Augusta Sofi Tersmeden, f. 15 apr. 1848, dotter till kammarherren Jakob Nils Tersmeden.

B. lämnade tidigt den militära banan för att ägna sig åt skötseln av fideikommisset Tynnelsö, som han ärvt efter en avlägsen släkting, K. sekreteraren Johan Filip Hebbe (1869). Han gjorde sig snart känd som en driftig jordbrukare: Tynnelsö kreatursbesättningar och hästavel stodo i främsta ledet inom länet, och även trädgårdsodlingen var föremål för hans livliga intresse. Snart gjorde sig hans praktiska duglighet gällande inom hushållningsgille, hushållningssällskap och landsting, och det väckte inom Södermanlands län allmän tillfredsställelse, när han utsågs till dess hövding (1894). I denna egenskap — med vilken han alltifrån år 1897 förenade posten som hushållningssällskapets ordförande — befattade han sig kanske i främsta rummet med frågor, som rörde jordbruket och dess binäringar, men hans intresse och initiativ sträckte sig också till mycket annat, som förekom inom länet. Han var ivrigt verksam för åstadkommandet av järnvägslinjen Järna—Nyköping—Norrköping, ehuru han under sin landshövdingtid icke fick se förslaget realiserat; han var en varm vän av skytterörelsen liksom även av upplysning och folkbildning, och genom hans kraftiga personliga ingripande tillkom länets hem för obotligt sjuka i Flen. Hans rådighet och praktiska blick i förening med hans rättframma uppträdande skaffade honom sympatier inom alla samhällsklasser, och saknaden inom länet var stor, när han på grund av sjuklighet fann sig föranlåten att i förtid draga sig tillbaka från sin befattning (1906).

Redan många år, innan B. blev landshövding, hade han av Södermanlands läns landsting invalts i första kammaren, som han tillhörde ända till sin död (1887−1908). Han slöt sig här till den protektionistiska majoriteten, insattes tidigt i statsutskottet och var under ett par år (1891—93) medlem av majoritetspartiets förtroenderåd. År 1894 blev han emellertid icke återvald till denna post, vilket måhända sammanhängde med den vid denna tid uppkomna meningsskiljaktigheten i norska frågan mellan B:s broder statsminister B. och kammarmajoriteten men nog också berodde på att B. i åtskilliga frågor visat mera moderata och reformvänliga tendenser än partiet i allmänhet. Så t. ex. hade han uttalat sympati för fideikommissinstitutionens avskaffande (1889 och 1890), och vid det bekanta tillfälle, då landshövding Axel Bergström slog kammaren med häpnad genom att deklarera sin anslutning till kommunalstrecket i rösträttsfrågan, var B. en av dem, som gåvo sitt instämmande tillkänna. Även i fortsättningen var B. alltid att finna bland anhängarna av rösträttens utsträckning: så 1896, då han förordade regeringsförslaget, och så även 1902, då han förklarade sig anse allmän rösträtt vara konsekvensen av 1901 års beslut om allmän värnplikt och vädjade till första kammaren att även nu gå i spetsen. En lika följdriktig ståndpunkt intog B. i försvarsfrågan: efter att lojalt ha medverkat till urtimabeslutet 1892 framstod han som en av de ivrigaste anhängarna av en ren värnpliktsarmé (1899, 1900), och 1901 gav han det slutliga sammanjämkningsförslaget sin röst, »ehuru med svidande hjärta», då han fann det i många avseenden otillfredsställande.

Under sin senare riksdagsmannabana skilde sig B. alltmera bestämt från majoriteten i kammaren, och då vid slutet av 1905 års riksdag första kammarens moderata parti bildades, anslöt sig B. till detta och blev medlem av dess förtroenderåd. Sedan han efter sin utnämning till landshövding måst lämna statsutskottet, fick hans riksdagsarbete till stor del sin prägel av hans mångåriga ordförandeskap i bankoutskottet och hans därav betingade sakkunskap i bankfrågor. Kulturella frågor lågo honom varmt om hjärtat. Ett initiativ med vittgående konsekvenser var B:s motion 1899 — tillsammans med Ernst Carlson i andra kammaren — om inrättande av en avgångsexamen vid läroverken i femton- à sextonårsåldern, som bekant det medelbara uppslaget till 1904 års läroverksreform. B: s sociala och humanitära inriktning röjde sig i motioner om anslag till de s. k. jubileumssanatorierna (1904), om åtgärder för hämmande av tuberkulossjukdomarnas utbredning (1905) samt om anslag till understödjande av P. J. Rösiös undervisningsverksamhet i jordbruk och lantmannanäringar (1907). B. delade sin makas, fru Sofi Boströms, livliga intresse för kvinnans förbättrade ställning och frambar vid flera tillfällen sina önskemål i denna riktning: så påkallade han 1903 en ändring i giftermålsbalken, varigenom mannens förvaltningsrätt över makarnas bo skulle begränsas, och i samband med läroverksreformen 1904 motionerade han om rätt för kvinna att i likhet med man vinna befordran till lärarbefattningar vid de allmänna läroverken och om full likställighet mellan manliga och kvinnliga lärare vid de föreslagna statssamskolorna. Det sista tillfälle, då B. uppträdde i riksdagen, var då han under riksdagen 1907 med iver och värme talade för det av honom som landshövding livligt omhuldade statsbaneprojektet Järna—Nyköping—Norrköping; B. kunde emellertid icke avsluta sitt anförande utan fördes halvt avsvimmad ut i ett sidorum. Även i det politiska livet var B. högt uppburen på grund av sin sakliga läggning och sitt i ordets bästa mening folkliga uppträdande.