Pierre Michon Bourdelot

Bourdelot, Pierre Michon, f. 1 febr. 1610 i Sens i Frankrike, d 6 febr. 1685 i Paris. Föräldrar: kirurgen Maximilien Michon och Anne Bourdelot. Antog moderns släktnamn. Studerade medicin i Paris. Läkare hos franske ambassadören hos påven Urban VIII M. de Noailles 1634; livmedikus hos prins Henrik II av Condé 1637 samt hos »den store Condé», med uppdrag att tillika vara guvernör för dennes son hertigen av Enghien 1646; erhöll titeln médecin du roi 1641; »consiliarius et archiater» hos drottning Kristina i Sverige 28 febr. 1652; tillika »secrétaire du cabinet» hos henne 1653; lämnade Sverige juni s. å.; erhöll av franska regeringen abbotstiftet Massay s. å.; återtog sin tjänst som livmedikus hos Condé och drev även i övrigt en omfattande läkarpraktik.

B:s plats i vårt lands historia betingas av de intima relationer, som ägde rum mellan honom och drottning Kristina, särskilt under den tid, han tillbragte vid hennes hov. På rekommendation av sin gamle vän och gynnare Claude Saumaise kallades B. till livmedikus hos drottning Kristina och anlände i början av 1652 till Sverige. Genom framgångsrik behandling av drottningens sedan flera år tillbaka vacklande hälsa vann han hennes tacksamhet och förtroende i en grad som ingen av hennes tidigare läkare. Smidig och talangfull förstod han alltmer arbeta sig in i drottningens ynnest, så att han slutligen blev ett oumbärligt sällskap för henne och en av de mest hedrade personerna vid hennes hov. Tidigt invigdes han ock i hennes vid tiden för hans ankomst definitivt fattade beslut att ändra tro och abdikera, och han torde i egenskap av hennes secrétaire du cabinet ha skött en god del av hennes korrespondens med utlandet rörande dessa angelägenheter. Den historiska traditionen har emellertid velat tilldela B. en annan roll vid det svenska hovet; i denna tradition framstår han som charlatanen och intrigören och icke minst som den politiske konspiratören, vilken, ledd av sina sympatier för sin beskyddare prinsen av Condé, påverkade drottning Kristina i för denne gynnsam riktning och framkallade den intervention till hans förmån, som den svenska drottningen företog någon tid efter B:s ankomst. Man har i B. velat se ledaren för en »främlingskamarilla» i Stockholm, till vilken bl. a. hörde spanjoren Pimentel och som med framgång arbetade på att draga Kristina från Frankrike över till de habsburgska staterna, särskilt Spanien, som just vid samma tid öppet förband sig med Condé. Den moderna forskningen har emellertid förvisat denna framställning av B:s verksamhet i Sverige till legendernas och fantasiernas område och bärlett dessa rykten tillbaka till B:s motståndare. Sådana hade han nämligen genom sitt tydligen rätt suffisanta uppträdande förskaffat sig dels bland de svenska stormännen, t. ex. M. G. De la Gardie, dels bland de utländska lärde, bl. a. fransmannen Naudé och tysken Mejbom, dels och icke minst i den dåvarande franske residenten i Stockholm Piques, den förnämste sagesmannen för de mot B. riktade beskyllningarna. På andra håll var han åter uppskattad, t. ex. utom hos drottningen hos arvprinsen Karl Gustav och den bekante franske ambassadören Chanut, och även en del av de svenska stormännen försonade sig omsider med honom. Så uppvaktades han av M. G. De la Gardie och Erik Oxenstierna kort innan han i juni 1653 lämnade Sverige, in i det sista överhopad med ynnestbevis från drottningens sida. Vid avresan medförde B. uppdraget att å Kristinas vägnar underhandla med franska regeringen om ett mellan henne och B. diskuterat projekt. Detta gick ut på att Kristina av franska staten skulle tillförsäkras en årlig livstidsränta mot det att hon avstod dels från de resterande subsidier, som Sverige ansåg sig ha att fordra sedan krigets dagar, dels från betalningen för ett antal svenska örlogsfartyg, vilka skulle överlämnas till franska staten. Efter sin hemkomst bragte B. förslaget på tal vid franska hovet och verkade ivrigt för dess genomförande, men det hela strandade på att man i Frankrike icke ville erkänna subsidiekravet, vilket för Kristina var ett nödvändigt villkor för hela planens realiserande. Sin välvilja för B. bibehöll dock Kristina, och hon inlade mycken energi på att av franska regeringen utverka ett abbotstift åt honom, ett bemödande, som slutligen kröntes med framgång, i det att B. i slutet av 1653 genom upplåtelsen av stiftet Massay i provinsen Berry tillförsäkrades en årlig inkomst av 5 á 6,000 livrés. Även efter Kristinas abdikation underhöll B. förbindelser med henne. Då exdrottningen 1656 besökte Frankrike, syntes han ständigt vid hennes sida, korrespondensen dem emellan fortsattes långt in på 1670-talet, och Kristina underlät icke att allt fortfarande ställa sig hans medicinska råd till efterrättelse.

Om B:s senare liv må här endast nämnas, att han alltjämt bibehöll sin ställning hos prinsen av Condé och att han därjämte som läkare skaffade sig ett stort klientel, till vilket bl. a. hörde berömda personer sådana som La Rochefoucauld, madame de Sévigné och madame de Longueville. Han grundade, delvis för Condés räkning, en vetenskaplig akademi, som sysslade med undersökningar, experiment och diskussioner i företrädesvis fysiska och medicinska ämnen, och han utövade själv ett inom vissa kretsar ganska uppskattat filosofiskt och poetiskt författarskap.