J Elof Biesèrt

Biesèrt, Johan Elof, f. 30 sept. 1862 i Töcksmarks socken. Föräldrar: bruksägaren och riksdagsmannen Johan Kristian Niklas Biesèrt och Emma Lagrelius. Avlade mogenhetsexamen vid södra latinläroverket i Stockholm 18 maj 1881; genomgick tekniska högskolans fackskola för maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi 10 sept. 1882–10 juni 1885. Sedan 1886 bosatt vid Lennartsfors i Värmland såsom disponent och delägare i firman J. N. Biesèrt & Son, 1912 förändrad till Lennartsfors a.-b. för tillverkning av trämassa m. m.; ordförande i V. Nordmarks flottningsföre-ning sedan 1890; ledamot av Värmlands läns landsting 1892–93, 1895–96 och 1899–1910; ordförande i vägstyrelsen 1894–1902; ledamot av styrelsen för Dalslands kanal-a.-b. 30 juni 1896; ledamot av riksdagens andra kammare för Nordmarks domsaga 1900–07 och var därunder bl. a. ledamot i särskilt utskott 1902, i bankoutskottet 1903, 1904 och 1905 lagt. samt i bevillningsutskottet 1907; medlem av Frisinnade landsföreningens förtroenderåd 1902–07; ledamot i kommittén för proportionella val 10 okt. 1902–27 okt. 1903 samt i kommittén angående tekniska högskolans utvidgning och omorganisation 4 nov. 1904–13 juli 1906; statsråd och chef för finansdepartementet 2 aug. 1905–29 maj 1906; ledamot av styrelsen för Gemla leksaksfabrik 1909 (1916 förändrad till Gemla fabrikers a.-b.); ledamot av styrelsen för kanal-a.-b. Stora Lee—Östen 20 juni 1910; ledamot av riksdagens första kammare 1911; ordförande i Svenska trämasseföreningen sedan 1911; ledamot av finansrådet 11 sept. 1917–31 dec. 1919; ordförande i delegationen för Sverige av den för de nordiska länderna och Finland gemensamma kommittén angående regler för skiftsystemet inom pappers-, cellulosa- och trämasseindustrien 18 okt. 1918–13 apr. 1922. RVO 1904; RNO 1905.

Gift 9 aug. 1887 med Jenny Svanström, f. 24 okt. 1864, d 14 dec. 1897, dotter till grosshandlaren Frans Jonas Petrus Svanström.

B. hade liksom sin fader, vilken varit riksdagsman såväl i första som andra kammaren, ett livligt intresse för allmänna värv, och han hade redan länge intagit en framskjuten plats i sin hembygds offentliga liv, då han 1900 började sin politiska bana såsom ledamot av andra kammaren för Nordmarks domsaga i Värmland. Han anslöt sig till det kort förut bildade liberala samlingspartiet, som han under hela sin följande riksdagstid tillhörde. Sitt huvudsakliga intresse kom han från början att ägna åt industriella frågor, i vilka han såsom själv industriidkare ofta gjorde uppmärksammade och av sakkännedom präglade inlägg. Sålunda deltog han flitigt i behandlingen av lagförslaget rörande elektriska anläggningar (1902), riktade ur industriens synpunkt beaktade anmärkningar mot den föreslagna tullen på arbetade gummivaror (1901) och väckte under pågående kammardebatt en motion i den norrländska malmfältsfrågan, gående ut på att staten skulle omedelbart söka förvärva äganderätten till ifrågavarande naturtillgångar (1903). Han bekämpade ivrigt den föreslagna exporttullen å järnmalm och anmälde mot andra kammarens beslut om sådan en av många instämmanden åtföljd reservation (1905), och han medverkade i massmotion om inrättandet av ett statsdepartement för handel, industri och sjöfart (1905). Ett stort intresse visade B. också, för skyddslagstiftningen inom det industriella arbetet. Redan vid sin första riksdag motionerade han för en effektivare fabriksinspektion (1900), och såväl i frågan om höjning av minimiåldern för barns användande i industriarbete (1900) som vid behandlingen av förslaget om olycksfallsförsäkring (1900 och 1901) gjorde B., med den auktoritet han som arbetsgivare ägde, uppmärksammade inlägg i humanitär anda. I försvarsfrågan understödde han 1901 års härordningsförslag, varemot han var mindre välvillig gentemot anslag till fästningsförsvaret (1905). I rösträttsfrågan genomlöpte B. hela skalan av skiftande ståndpunkter. Först anslöt han sig till liberala samlingspartiets motion på kommunalstreckets grund (1900 och 1902). Då emellertid den andra Boströmska ministären med anledning av 1902 års skrivelse i rösträttsfrågan uppdrog åt en kommitté att utarbeta förslag till ett för vårt lands förhållanden avpassat proportionellt valsätt vid val till andra kammaren (10 okt. 1902), blev B. insatt i denna kommitté, deltog i dess arbete och underskrev dess i väsentliga punkter enhälliga förslag (27 okt. 1903). B. ansågs sålunda som en övertygad »proportionalist» och gav också, i olikhet med flertalet inom sitt parti, vid 1904 års riksdag sin röst åt det på »enkelproportiorialismens» grund vilande regeringsförslaget, som han under debatten försvarade mot däremot riktade anmärkningar, kännetecknande det som »en verklig reform i demokratisk riktning». Han gjorde visserligen det förbehållet, att han, om vid kommande nya val folkmeningen avgjort skulle visa sig vara emot det nya valsättet, ej ville vara med om att urgera det vidare, men icke desto mindre väckte det ett visst uppseende, då han redan följande år, vid remissen av den Staaffska rösträttsmotionen 1905, förklarade sig ha övergått på majoritetsvalens linje under åberopande av det »okloka i att påtvinga valmännen en anordning, som de ej vilja veta av». B. kvarstod sedan på denna ståndpunkt och var med bland dem, som anmälde sin reservation mot 1907 års rösträttsbeslut. — En förgrundsplats i det politiska livet intog B. särskilt under den tid han var finansminister, först i den Lundebergska koalitionsregeringen (2 aug.–7 nov. 1905), därefter i den liberala Staaffska regeringen (7 nov. 1905–29 maj 1906). I denna sin ställning fick B. uppbära ganska skarp kritik. Hans budgetförslag vid 1906 års riksdag ansågs, särskilt vad inkomstberäkningarna angår, för löst grundat och blev i viktiga delar underkänt av riksdagen. En särskilt kännbar motgång var förkastandet av B: s ur välvilja mot de fattiga i samhället framsprungna förslag om det bevillningsfria avdragets höjande; det ansågs, att för en så vittgående reform tillräcklig utredning ej förelåg, särskilt med hänsyn till dess återverkan på den kommunala ekonomien. Likaledes klandrades B. för att han, utan att själv framställa något förslag, till riksdagens initiativ överlämnat den av unionsupplösningen betingade höjningen av de kungliga apanagen. Den viktigaste fråga, B. som finansminister lyckades föra till avgörande, var den tyska handelstraktaten (1906). Under debatten om denna uttalade sig B. för en allmän revision av vår tulltaxa, och även vid flera andra tillfällen under sin riksdagstid, särskilt såsom ledamot av bevillningsutskottet vid 1907 års riksdag, deklarerade han en, låt vara ingalunda doktrinär, frihandelsvänlig ståndpunkt. Med nyssnämnda riksdag (1907) lämnade B. för en tid det politiska livet; efter några års paus återkom han, denna gång såsom ledamot av första kammaren, där han emellertid ej kom att vistas mer än en riksdag (1911).