Gustaf Emanuel Beskow

2. Gustaf Emanuel Beskow, f. 25 febr. 1834 i Storkyrkoförsamlingen, d 11 apr. 1899 i Stockholm. Föräldrar: häradshövdingen Fritz Beskow och Augusta Vilhelmina Moll. Elev vid Stockholms gymnasium 1848–50; kadett vid krigsskolan 9 sept. 1850–20 jan. 1851; student i Uppsala 17 sept. 1852; studerade först medicin; avlade dimissionsexamen 30 jan. 1857 och praktisk teol. examen 30 maj s. å.; prästvigd 6 febr. 1859; företog en resa till Egypten och Palestina hösten 1859–sommaren 1860. Pastorsadjunkt i tyska församlingen samt i Storkyrkoförsamlingen, i Adolf Fredriks och i Katarina församlingar i Stockholm; avlade pastoralexamen sept. 1863; öppnade hösten 1867 privatskola i Stockholm (»Beskowska skolan»), vars ledning han bibehöll till våren 1883 och där han själv undervisade i kristendom; predikant vid den med anlitande av B: s egna medel och andra bidrag uppförda Blasieholmskyrkan jan. 1868; e. o. hovpredikant 7 apr. 1879; ledamot av riksdagens andra kammare för Stockholms stad 1888–90; präst vid Sofiahemmet 1889–97; ord. hovpredikant 30 sept. 1898.

Gift 31 jan. 1862 med Anna Vilhelmina Emanuelsson, f. 20 juni 1843, dotter till kyrkoherden i Hällestad, Linköpings stift, kontraktsprosten doktor Per Jakob Emanuelsson.

B:s namn är företrädesvis knutet vid två företag, till vilka han tog initiativet och vid vilka han under långa perioder var verksam. Det ena var det efter honom uppkallade, ännu bestående privatläroverket, vilket ej minst under B:s egen ledning intog en framskjuten ställning såsom skola för särskilt de högre klassernas söner med konung Oscars i spetsen men därjämte ägde betydelse bl. a. därför, att det en tid var det enda uppfostringsverket i landet, vid vilket latinet fortfarande var det grundläggande språket. Det andra var Blasieholmskyrkan, som beredde tillfälle till ökad predikoverksamhet inom huvudstaden under delvis friare former än det egentliga församlingsarbetet erbjöd. Den publiktillströmning, som B:s flitiga homiletiska insats framkallade, gav uttryck åt en sida av det andliga livet i Stockholm, vilken blev föremål för mycken uppmärksamhet. Konungahuset stod B. nära, och han anlitades vid flera tillfällen för dess tjänst. Med rätta vittnades det vid B:s frånfälle, att nan varit »en verklig karaktär, en man, som med bestämdhet i åsikter förenade hjärtats godhet» och hos vilken fanns en ovanlig förening av äkta barnasinne och kristlig manlighet. Stort var hans inflytande på ungdomen: »I hjärtats pedagogik var han en mästare.» I sin skol- och konfirmationsundervisning liksom i sin predikan koncentrerade B. sig kring vissa kristendomens huvudsanningar, framför allt Kristi kors och den genom hans död vunna försoningen. Som predikant verkade han ej genom nya, slående tankar eller genom skarpsinnig psykologisk analys utan genom sitt trosfriska, personligt präglade vittnesbörd.