Mattias Biörenklou

1. Mattias Biörenklou (skrev sig från 1663 vanligen Biörneklou), kallade sig före adlandet först efter födelseorten Arosiander, senare efter faderns yrke Mylonius. Född 26 dec. 1607 i Västerås, d 20 aug. 1671 i Stockholm. Föräldrar: mjölnaren Erik Matsson på Nykvarn i Västmanland och Brita Jönsdotter. Student i Uppsala i aug. 1627; lärare för riksmarsken Jakob De la Gardies son Magnus Gabriel 1632–37. Eloquentiæ professor vid Uppsala universitet 26 juli 1637; sekreterare i K. kansliet 1 juli 1640 (revers); legationssekreterare vid westfaliska fredsunderhandlingen 1643; adlad 20 mars 1646; resident i Münster 20 nov. 1647; regeringsråd i svenska hertigdömet Bremen 24 dec. 1650; sändebud i Wien 1651 (fullm. 18 dec. 1650); representerade jämte pommerska regeringsrådet Fredrik Bohle Sverige vid riksdagen i Regensburg 1653–54 (fullm. 11 dec. 1652, 22 jan. och 12 mars 1653); statssekreterare efter Karl X Gustavs tronbestigning 1654; följde denne i hans polska krig; president i bremiska regeringen 27 sept. 1656; fullmäktig minister vid kejsarvaldagen i Frankfurt am Main 1657–59; legat vid franska hovet 1659–60 (instruktion 9 aug. 1659); hovkansler 5 apr. 1661; riksråd 25 aug. 1664; kansliråd 14 okt. s. å. — Herre till Vanstad i Ösmo socken samt till Älmahov, Kungshamn och Tisslinge.

Gift 1 nov. 1640 med Margareta Wallia, adlad Wallenstedt, f. 11 dec. 1623, d 14 nov. 1692, dotter till biskopen i Strängnäs Laurentius Olai Wallius.

M. gjorde sina skolstudier vid det läroverk, som vann berömmelse under Johannes Rudbeckius' ledning, och sändes sedan på lärarnas tillstyrkan och med hedrande vitsord till akademien i Uppsala. Här ägnade han sig till en början åt teologien men försummade ej heller de latinska och grekiska språken. Politiska studier började han driva, först när hän på biskop Rudbeckius' förord blev antagen som lärare för riksmarsken greve Jakob De la Gardies äldste son, den senare namnkunnige Magnus Gabriel (1632); men då dessa intressen nu togo överhanden, slog M. den andliga banan ur hågen. Vid den visitation, som förrättades vid universitetet 1637 av rikskanslern Axel Oxenstierna och akademiens kansler Johan Skytte, nämndes för dem M. som ett lovande lärarämne; och kort därefter befordrades han också till eloquentiæ professor. Hans lärarverksamhet avbröts av en utländsk resa (1638), varunder han besökte Danmark, Nederländerna, England och Frankrike. Han skötte den f. ö. med en framgång, som ytterligare väckte rikskanslerns uppmärksamhet, och sedan denne genom samtal befäst sin övertygelse om M:s' skicklighet, lät han 1640 kalla honom till sekreterare i kansliet, där såväl den unge professorns färdighet att skriva latin som hans kunskaper i övrigt kunde finna god användning. Dennes förvärvade akademiska erfarenhet kom emellertid än en gång universitetet till godo, då han i jan. 1655 till dess då nyvordne kansler De la Gardie avgav yttranden om dess behov och sedan jämte Daniel Behm föredrog dess nya konstitutioner inför konungen. En utmärkt praktisk skolning som diplomat fick rikskanslerns skyddsling, då han 1643 avgick till Osnabrück som legationssekreterare vid Johan Oxenstiernas och Adler Salvius' beskickning. Det var på dessa legaters tillskyndan, som M. i mars 1646 upphöjdes i adligt stånd med namnet Biörenklou, varjämte han kort därpå erhöll en förläning av åtta skattehemman i Södermanland. Det hade lyckats honom att genom ett klokt och opartiskt uppförande bevara båda de med varandra kivande sändebudens välvilja, och även av utländska diplomater omtalas han med beröm. På hösten 1647 hemkallades han till Sverige för att lämna upplysningar dels om fredsunderhandlingarnas läge, dels också om legaternas missämja och avreste därefter i apr. 1648 som resident till Münster — en post, som förut innehafts av Schering Rosenhane. Emellertid vistades han även efter sin återkomst till fredskongressen för det mesta i Osnabrück.

Efter fredsslutet återkom B. till hemlandet 1650 och fick där biträda vid en granskning av kyrkoordningen genom en kommission under kanslerns ledning, varvid han yttrade sig emot konkordieformelns antagande som symbolisk bok. Samma år utnämndes han till regeringsråd i det nyvunna svenska hertigdömet Bremen. Till denna avlägsna provins blev dock icke hans verksamhet förlagd; följande år gick han till hovet i Wien för att utverka kejsarens investitur å Sveriges nya tyska besittningar och även ordna andra med freden sammanhängande frågor. Investituren blev först tretton år senare beviljad; men detta hängde på hinder — närmast Brandenburgs invändningar — som det icke stod i B:s makt att övervinna. Jämte pommerska regeringsrådet Fredrik Bohle representerade han därpå Sverige vid riksdagen i Regensburg 1653–54, sedan de svårigheter, som gjordes mot kallelsen, blivit övervunna, först, med spanska sändebudet Castel-Rodrigo's hjälp, sedan genom vissa svenska eftergifter. Av bremiska ärenden är det särskilt staden Bremens av svenska kronan bestridda krav på riksomedelbar ställning, som sysselsatte B. Sveriges tyska politik under riksdagen behärskades så gott som uteslutande av detta intresse, men de svenska ombuden kunde icke hindra Bremens mottagande bland riksdagsständerna.

Karl X Gustav kallade B. till Sverige, gjorde honom till sin statssekreterare och tog honom med i sitt polska krig, varunder B. huvudsakligen blev upptagen av kansliarbete men även deltog i förhandlingarna med kurfursten av Brandenburg hösten 1656. Samma år förordnades han till president i bremiska regeringen, men lämnade icke Polen, förrän han kort därpå följde konungen till Stettin öch sedan såsom Sveriges bäste kännare av Tyska rikets rätt och övriga förhållanden blev skickad till Frankfurt am Main, då kejsar Ferdinand III:s efterträdare skulle väljas. Den svenska politiken gick liksom den franska ut på att avvärja valet av kejsarens son (Leopold); B. hade således att samverka med de franska sändebuden Lionne och Gramont. Det är den senare — en högadlig diplomat med världsmannens blick på tingen —, som en smula elakt tecknat B. som en egensinnig herre, övertygad om sina åsikters förträfflighet, och tillika som flitig författare av vidlyftiga latinska memorial, vilka han tillmätte synnerlig vikt. Gramont vittnar också, huru B. i fosterländskt nit ivrade mot ett kränkande utfall mot hans lands självständighet och ära (Volmars ord om svenskarna som »Galliæ mercenarii»), Leopolds val kunde emellertid icke hindras, och franska regeringen beslöt tidigt nog (i början av 1658) att i stället rikta sina ansträngningar på inskränkningar i kejsarens makt och handlingsfrihet genom valkapitulationen; fåfängt sökte B. sporra fransmännen till en kraftigare politik. Den offensivallians mot Österrike, som Karl Gustav ville sluta, stämde icke med de franska syftena; men Mazarins anbud om ett förbund, som skulle verka blott med fredliga medel, tillfredsställde däremot icke den svenske konungen; han ansåg sig icke ens kunna godtaga ett kompromissförslag, som B. och Lionne utarbetade i apr. 1658. Under dessa förhållanden försökte Karl Gustav en motsatt utväg: förlikning med Österrike. B. bestormade kurfurstekollegiet och riksdeputationen med memorial om garantiförslag i detta syfte, han underhandlade t. o. m. med österrikiska ministrar. Men i själva verket togo österrikarna icke dessa förhandlingar på allvar; de ville ej träffa en uppgörelse i den polska frågan ensam, vilket var Karl Gustavs önskan. Med Frankrike vanns emellertid i aug. 1658 en subsidiekonvention. Det var även B., som jämte G. von Snoilsky vid samma tid förmedlade svenske konungens inträde i Rhenförbundet som hertig av Bremen och Verden och herre till Wismar. Därmed vanns ett skydd för de svenska länderna vid Weser i det andra danska kriget. Ännu ett år verkade B. som legat i Tyskland, tills händelserna under år 1659 förde honom över Rhen till den unge Ludvig XIV:s hov. Tredje Haagkonserten bragte nämligen Karl Gustav att försöka ett närmande till Frankrike, som han förut i grunden livligt misstrott men vars hållning vid detta tillfälle dock tedde sig mera tillfredsställande än Englands och Hollands. I nov. anlände B. till konung Ludvigs och kardinal Mazarins dåvarande vistelseort, Toulouse, och följde sedan hovet på dess resor mellan skilda orter. Ändamålet med hans beskickning var att skaffa Sverige ökat understöd i olika former, i främsta rummet likväl i penningar. I detta hänseende visade sig kardinalen sparsam, men med diplomatiska påtryckningar och hot om kraftigare åtgärder gjorde han åtskilligt för att bereda Sverige hederliga freder: Mazarin önskade lika litet svenska maktens fall som dess alltför starka tillväxt. Genom B. sände han också svenska regeringen efter Karl Gustavs bortgång varningar för drottning Kristinas planer och särskilt hennes stämplingar med påven och kejsaren (på grund av brev från kardinal Barberini i Rom). Under 1660 fördes dessutom underhandlingar om ett subsidieförbund med syfte att genomdriva valet av en fransk prins till konung i Polen. Dessa överflyttades emellertid i Klas Totts händer, och B. fick i slutet av året återvända hem för att i en lugnare befattning vila ut från tjuguåriga mödor utomlands. I mars 1661 var han i Stockholm, där han 5 apr. utnämndes till hovkansler; han tillträdde alltså en förtroendepost i sin forne lärjunge M. G. De la Gardies ämbetsverk. Tre år senare, då förmyndarregeringen vid riksdagen 1664 ansåg klokt att taga ett par av de nya riksråden ur den yngre adelns led, blev det B., som jämte Klas Rålamb utsågs bland ledamöterna av riddarhusets tredje klass — en gärd åt hans stora anseende som statsman och grundliga kunskaper i europeisk politik. Det var en självfallen sak, att han som kansliråd behöll plats i samma kollegium, som han förut tillhört.

I förmyndarstyrelsens råd kom B. att spela en märklig roll och öva starkt inflytande; han framstår t. o. m. som den starkaste drivande kraften inom den grupp, som bekämpade rikskanslerns franska utrikespolitik och som Pufendorf (i De rebus gestis Friderici Wilhelmi) därför kallar »factio Bioerncloviana». Pomponnes memoarer, som utförligt teckna hans underhandling i Sverige i mitten av 1660-talet (1666–68), styrka till fullo denna uppfattning, om också Sten Bielke efter hand framträder vid B:s sida och om också denne, som Pomponne själv framhåller, på grund av sin rang i yttre måtto står i spetsen för Frankrikes motparti.

Fiendskapen mellan B. och De la Gardie fanns ännu icke vid den förres inträde i senaten. Tvärtom har kanslern utan tvivel verkat för sin forne lärares upphöjelse, och med de bästa tankar om hans skicklighet, erfarenhet och trohet har han fortfarande litat till dennes hjälp i kansliet, när han själv behövde sin tid till vila eller nöjen. I början röjer sig ej heller någon skarp skiljaktighet i deras åsikter och strävanden. Det bremiska kriget förordades av kanslern både i ändamål att tvinga staden Bremen till underkastelse under svenska kronan och för att genom rustningarna hävda Sveriges europeiska ställning. Och till detta krig var B. enligt Pomponnes intyg den förnämste upphovsmannen; han lär t. o. m. hava förklarat mer än en gång, att han, när detta företag nått ett lyckligt slut, skulle med lugn skiljas hädan i medvetande av den tjänst, han därmed gjort fäderneslandet. Visst är, att B. understödde De la Gardies förslag, då det avgörande beslutet fattades 1665; han uppsatte ett betänkande i denna anda om Sveriges yttre ställning och avgav 29 juli ett skriftligt votum, vari han tillstyrkte, att man ju förr ju hellre trädde under vapen. För angreppet på Bremen påräknade man Ludvig XIV:s välvilliga bistånd i lämplig form, och att detta icke gavs, skall hava slutligt befäst B. i en fientlighet mot Frankrike, som var grundlagd redan förut och som fann genklang hos åtskilliga rådsherrar, icke minst hos riksdrotsen Per Brahe. Med dennes understöd men mot Frankrikes anhängare inom rådet, framför allt Klas Tott, har B. redan på våren 1665 genomdrivit det vänskaps- och handelsförbund med England (1 mars), som gav uppslaget för den svenska politiken under en längre tid. Och när markisen av Pomponne (Simon Arnauld) i febr. 1666 anlände till Stockholm, var det fåfängt, som han uppbjöd all sin förmåga för att få verkligt insteg hos den man, som han näst rikskanslern ansåg viktigast att vinna. Väl gick honom B. i förstone i viss mån till mötes, men det skedde uteslutande i förhoppning om samverkan i den bremiska saken. När detta hopp sveks, gjorde han allt för att motarbeta den allians, som De la Gardie ville avtala med den franske ambassadören. Sveriges sanna fördel låg enligt B. icke i en närmare förbindelse med en övermodig och erövrande makt, som tog ringa hänsyn till svenskarnas önskningar, oroade det Tyska riket och utgjorde en fara för den evangeliska tron; den svenska regeringen borde i stället föra en självständig politik i samförstånd med de stater, som motsatte sig Ludvig XIV:s framsteg, och särskilt vårda sig om att motsvara sin uppgift som skyddsmakt för Tysklands protestanter. Det understöd, som konung Ludvig önskade mot Spanien, kunde föra riket ut i ett vidlyftigt krig utan motsvarande vinning; ty som sådan kunde man i ty fall icke räkna staden Bremen, vars kuvande Ludvig vid ett senare skede i underhandlingen verkligen tillbjöd sig att främja, om han själv finge fria händer i spanska Nederländerna. Att enligt dennes önskan taga Danmark med som tredje part i en svensk-fransk förbindelse ansågs stridande mot Sveriges fördelar och traditioner av svenska regeringen över huvud. Och även den franska tronkandidaturen i Polen måste synas eftertänklig för den, som överallt såg det växande franska inflytandet med misstro och oro; genom hertigens av Enghien val kunde detta där — som i Mecklenburg — nå fram till Östersjön. Mot denna plan riktade sig därför de förbund, som svenska kronan under åren 1666–68 ingick med Brandenburg och Enghiens medtävlare, furstehuset Pfalz-Neuburg. På B:s och hans meningsfränders motstånd strandade de villkor för en allians, som Pomponne och De la Gardie avtalat i dec. 1666, och lika litet framgång vann det förslag till traktat, som rikskanslern ett år senare framlade i rådet (dec. 1667). Under B: s och hans vänners händer förvandlades bestämmelserna nu liksom ett år förut på ett sätt, som gjorde dem för franska sändebudet oantagliga. Nu brast De la Gardies tålamod, och i själva rådkammaren inträffade den upprörda scen, då han förebrådde sin gamle lärare och skyddsling otacksamhet och fiendskap, erinrade, huru han lyft honom upp ur ringa stånd, och i sin sinnesrörelse gick så långt, att han beskyllde honom och Sten Bielke för att hava tagit utländska mutor. En förlikning följde efter ett par dagar; men den tidigare vänskapen mellan B. och kanslern återställdes därmed ej. Av de fyra rådsherrar, som vid detta tillfälle uppträtt mot De la Gardie — jämte de båda nämnda Rålamb och Knut Kurck —, var B. som den skarpast angripne också den, som sist gav sitt bifall till den yttre försoningen. Hans åsikter segrade: på våren 1668 biträdde Sverige den trippelallians med Generalstaterna och England, som tvang Ludvig XIV att avbryta sitt segerrika krig med Spanien; kort därpå uppgjordes med kejsarens utsände Basserode ett förbundsfördrag med Österrike (6 maj), som B. ivrigt yrkat. Nu gav Pomponne spelet förlorat: han begärde och erhöll sin konungs tillåtelse att lämna Stockholm. Före sin avresa hade han visserligen tillfredsställelsen att se alliansen med kejsaren gå om intet på grund av de ändringar, som Leopold I lät vidtaga i sitt sändebuds förbundsutkast. Det var ett hårt slag för B. liksom för alla, som i senaten följde hans råd; men kejsarens hållning upphävde icke de övriga skälen för uppträdandet mot Frankrike, och man hade dessutom redan bundit sina händer. Trippelalliansen befästes sålunda genom nya överenskommelser med Spanien och västmakterna (garantitraktaterna i Haag 1669 och 1670). B. upplevde icke den brytning, som två år senare återförde Sverige till det franska systemet. Då markisen av Pomponne i juli 1671 för andra gången infann sig i Stockholm, utsågs visserligen bland flera kommissarier även B. att förhandla med honom, men han torde icke deltagit i någon konferens och avled redan 20 aug. Han var då sextiotre år gammal, och hans hälsa hade redan länge varit vacklande. Uppgiften, att han skulle vara författare till en i rådet av Bielke inlämnad protest mot det franska förbundet, är falsk.

Jämte den verksamhet, som ovan är skildrad, hade B. under förmyndaråren även uppdrag av annat slag. Till ledning vid den unge konungens studier har han uppsatt en utförlig instruktion för läraren Edmund Gripenhielm (24 nov. 1663), som icke i och för sig kan sägas sätta målet för högt och som förordar praktiska lärometoder men vars fulla efterlevande dock mötte åtskilliga svårigheter. B. hade själv som rådsregeringens ombud (jämte Seved Bååt och senare Nils Brahe) tillfälle att övertyga sig om att resultaten av Gripenhielms undervisning icke blevo, vad man önskat. Inför ständernas utskott 1668 (27 juni) medgav han ock, att konungens utveckling varit långsam, men förklarade detta med hans lynne och svaga hälsa och intygade hans goda naturliga begåvning.

Att B. är att räkna ibland sin samtids mest betydande diplomater, är av gammalt erkänt. Genom samvetsgrant bruk av sina gåvor höjde sig mjölnarsonen till rikets högsta värdighet nedom de höga riksämbetena och stadfäste på denna ansvarsfulla post sitt sedan länge vunna anseende för redlig vilja, klar uppfattning, vidsträckt och djup lärdom i statssaker och sunda politiska grundsatser. Man kan fastslå detta utan att därmed fördöma dem, som förfäktat andra meningar än han, ty Sveriges ställning som stormakt var i själva verket sådan, att alla svårigheter och alla uppgifter icke kunde lösas samtidigt och på ett sätt: det gällde ständigt att göra ett val mellan fördelar och olägenheter å ömse sidor, där goda skäl kunde givas både för och emot.