Carl Fabian Emanuel Björling

3. Carl Fabian Emanuel Björling, den föregåendes son, f. 30 nov. 1839 i Stockholm, d 6 maj 1910 i Lund. Elev vid elementarläroverket i Västerås; student i Uppsala 19 maj 1857; fil. kand. 15 dec. 1862; disp. 16 maj 1863; fil. doktor (primus) 30 maj s. å.; företog en vetenskaplig studieresa till Frankrike, Schweiz och Tyskland 1865. Vik. adjunkt vid Västerås h. elementarläroverk vt. 1861; docent i matematik vid Uppsala universitet 27 juni 1863–ht. 1866; uppförd på tredje förslagsrummet till adjunkt i matematik och fysik därstädes 5 dec. 1864; tf. lektor vid Halmstads h. elementarläroverk vt. 1867; lektor därstädes 22 maj s. å.; professor i matematik vid Lunds universitet 17 okt. 1873; censor vid mogenhetsexamina 1880–1909; ordförande i Akademiska föreningen i Lund 1882–88; ledamot av läroverkskommittén 20 okt. 1882–25 aug. 1884; erhöll avsked från professuren 30 sept. 1904. Tilldelades äv Vetenskapsakademien den Ferrnerska belöningen 1872; LVVS 1878; RNO 1881; LVA 1886; LVS 1888; KNO2kl 1900.

Gift 23 juni 1867 med Minna Agnes Cecilia von Schéele, f. 17 nov. 1843, dotter till prosten Knut Georg von Schéele i Bringetofta.

B:s rent vetenskapliga författarskap rörde sig tidigare på analysens och ekvationsteoriens områden. Senare ägnade han sig nästan uteslutande åt geometriska frågor. Inom plangeometrien intresserade honom särskilt en fullständigare undersökning av singulariteterna hos kurvor, som på olika sätt anknyta sig till en given algebraisk kurva; det hitåt syftande arbetet »über entsprechende singularitäten in algebraischen ebenen curven» blev också utgångspunkt och förebild för åtskilliga likartade arbeten av hans elever. Inom rymdgeometrien sysselsatte sig B. i flera skrifter med de dubbelkrökta kurvornas singulariteter och åskådliggjorde även dessa genom egenhändigt förfärdigade, utmärkta trådmodeller för developpabla ytor och deras kuspidalkurvor (jämte andra av B. eller hans elever framställda ytmodeller skänkta till matematiska seminariet i Lund). Ett anmärkningsvärt rymdgeometriskt arbete är uppsatsen »Singuläre generatricen in algebraischen regelflächen». Länge påtänkta allmänna undersökningar över singulariteter hos algebraiska ytor kommo däremot aldrig till utförande. Sedan B. efter en ovanligt skarp befordringsstrid blivit professor i Lund, lät han sig angeläget vara att söka ordna den matematiska undervisningen vid universitetet på ett tidsenligt sätt. För detta ändamål utarbetade han en högre föreläsningskurs, som genomgicks på omkring fyra år och som gav en god initiering i vissa funktionsteoretiska och geometriska huvudgebit, med avgjord övervikt för de senare. Som en antydan om dessa föreläsningars innehåll kan korteligen sägas, att de i fråga om metoder och sakinnehåll närmast anslöto sig till kända läroböcker av Briot et Bouquet, Clebseh-Lindemann och Salmon-Fiedler, varjämte i fråga om elliptiska funktioner hänsyn även togs till Weierstrass. Ifrågavarande kurs upprepade B. sedan under hela sin trettioåriga tjänstetid i väsentligen oförändrad form, mot slutet dock med tillägg av något gruppteori, och den förblev alltjämt värdefull såsom utgångspunkt för ytterligare studier. Vidare tillkom redan på 1870-talet genom B: s föranstaltande det matematiska seminariet, till vilket längre fram knötos avlönade amanuensbefattningar. Är 1900 inrättades dessutom efter förslag av B. en assistentbefattning i matematik, som senare, efter B: s pensionering, ombildades till en ny professur.

B:s föreläsningar voro i formellt avseende briljanta. Han ägde nämligen en säregen förmåga att på ett ledigt, korrekt och medryckande sätt framställa sina tankar. Däremot var han — i tal som i skrift — icke alltid i samma grad logiskt rigorös. Ehuru utrustad med en skarp intelligens och en alltid slagfärdig dialektisk förmåga, kunde han i det hela sägas vara mera lagd för överskådlighet och avrundning än för abstraktion och stringens. Därom vittna i sin mån även hans i många avseenden förträffliga läroböcker. Främst bland dessa bör utan tvivel sättas »Lärobok i nyare plan geometri», som torde vara enastående i sitt slag och kommit till användning inom hela det skandinaviska språkområdet. Som examinator var B. fordrande och fruktad. Men å andra sidan vinnlade han sig om att genom praktiska anordningar vid undervisning och examination jämna vägen för mera begåvade elever. Det var väl liknande drag, som kommo honom att framstå som den på en gång »insiktsfullaste och skoningslöst strängaste bland censorerna. Han kunde allt, granskade med samma genomträngande sakkännedom som ett matematiskt skriptum även ett svenskt, latinskt, franskt, ständigt på vakt mot lärarförsumlighet i rättning.» Hans stora erfarenhet och ovanliga begåvning på det pedagogiska området kommo särskilt till sin rätt i 1882 års läroverkskommitté, där han jämte Axel Key och Sixten von Friesen tog ledningen av majoriteten och obestritt var den, som gav de segrande impulserna. B:s reformplaner ha karakteriserats som »genialt skarpsinniga» och voro i varje fall ett konsekvent och klart uttryck för hans städse hävdade krav på gedigen kunskap som all undervisnings resultat. Skolan borde uppdelas på två linjer, den klassiska med tillräckligt utrymme för latin och grekiska, och den reala med tillräckligt utrymme för de matematisk-naturvetenskapliga ämnena; den blott »tekniska» underbyggnad i latin, som kunde behövas för vissa studiebanor, borde valfritt få inhämtas på reallinjen. Förslaget, som så radikalt som möjligt avvek från den segrande kompromissanda, vilken funnit uttryck i den »halvklassiska» linjen, blev ju emellertid ej bestämmande för den följande utvecklingen.

B. var en ovanligt mångsidigt bildad man. Men särskilt varmt var hans intresse för all naturvetenskap. Detta intresse tog sig redan tidigt uttryck i en populärvetenskaplig författarverksamhet, som även senare flitigt fortsattes. Man återfinner i hans hithörande, mycket spridda arbeten — jämte saklig vederhäftighet — hans utmärkta formella förmåga, för vilken detta slag av författarskap erbjöd ett vidgat spelrum. Under de senare åren och ända till kort före sin död var han dessutom verksam som mycket eftersökt populärvetenskaplig föreläsare. I allt sitt görande och låtande utmärktes B. av stor självständighet och likgiltighet för andras omdöme. I sitt sätt att vara verkade han ofta tillknäppt och avvisande. Men det gällde nog härvid, att ytan på mer än ett sätt kunde bedraga. Vad särskilt angår hans mera personliga förhållande till den studerande ungdomen, är att nämna, att han 1882 valdes till ordförande i Akademiska föreningen och sedan kvarstod på denna post under en följd av år. Detta vittnar om att studenterna så småningom förstått, att han i grund och botten hyste stor välvilja för dem. Hans bild i olja, bekostad av f. d. elever, pryder matematiska lärosalen i Lund.