Erik Anton Blanck

Blanck, Erik Anton, f. 29 dec. 1881 i Stockholm.. Föräldrar: grosshandlare Karl Georg Blanck och Hilma Sofia Helena Andberg. Intogs i Nya elementarskolan i Stockholm 1891; avlade mogenhetsexamen därstädes 23 maj 1900; student i Uppsala 27 sept. s. å.; fil. kand. 30 jan. 1904; fil. lic. 15 sept. 1908; disp. 27 maj 1911; fil. doktor 31 maj s. å:; har företagit ett flertal studieresor, företrädesvis till Frankrike och England. E. o. amanuens vid Uppsala universitets konstmuseum 24 maj 1905–23 nov. 1909; docent i litteraturhistoria 16 juni 1911; innehade professors förordnande upprepade gånger 1912–19 samt fr. o. m. 2 nov. 1920; politisk medarbetare . i Göteborgs handels- och sjöfartstidnings redaktion 1 jan.–1 juli 1916; redigerade tidskriften Forum 1 juni 1917–dec. 1923; sakkunnig rörande docentinstitutionen m. m. 14 febr.–31 okt. 1918; enhälligt uppförd på andra förslagsrummet till professur i litteraturhistoria vid Stockholms högskola 22 mars 1919;. professor i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet 10 febr. 1922. LHVS 1922. .

Gift 9 dec. 1922 med Ebba Rydin, f. 11 febr. 1892, dotter till generaldirektören Sven Ludvig Herman Rydin.

B:s litteraturhistoriska forskning har väsentligen varit inriktad på ett problem: utredandet av den götiska diktningens förutsättningar och källor, men han har tagit detta problem så djupt, att han gett en ny och betydelsefull belysning av de 1700-talets kulturriktningar, som leda fram till romantiken såväl i Europa som i Sverige. Den målmedvetna inledningen till den kommande undersökningen utgör uppsatsen »Geijers äreminne över Sten Sture den äldre» i »Studier tillägnade Henrik Schück» (1905). Mönstergill som källundersökning, ger den dock något vida mer än en allsidig helysning av Geijers förstlingsförsök. B. skildrar framväxten av hela den historiesyn, som Geijer endast ofullkomligt och trevande kunnat tillägna sig, och kommer därmed in på den grundsyn av 1700-talet, som han så småningom utformar till »Den nordiska renässansen i 1700-talets litteratur» (1911). Denna gradualavhandling har kallats »den avgjort bästa, som i detta ämne ventilerats vid ett svenskt universitet» (Schück), och den torde fortfarande vara huvudverket i B:s produktion. Det mot mitten av 1700-talet framför allt i England uppdykande intresset för den nordiskt-keltiska ämneskretsen leder B. tillbaka till den andliga väckelse, som framkallades av Rousseau och Montesquieu. Rousseaus nya känsla för det primitivt mänskliga, Montesquieus vetenskapliga sinne för det lokalt och nationellt begränsade ha i fruktbar växelverkan framkallat den omvandling i människouppfattningen, som få sina första litterära uttryck i Grays bardgestalt och Macphersons Ossian. De nya motiven uppbäras sålunda av ett nytt innehåll, och samtidigt som den nya människouppfattningen vinner insteg också i vårt land, få de nordiska ämnena en ny och ökad betydelse. Det breda europeiska perspektiv, varunder B. ser den gustavianska litteraturen, framkallar en väsentlig nybedömning av denna och låter den framstå som en betydelsefull förberedelse för den götiska diktningen. I »Geijers götiska diktning» (1918) fullföljer B. undersökningen, och huvuduppgiften blir här att insätta Idunadikterna i deras, rent nationella sammanhang, med de inhemska tidshändelserna, med den genom Benjamin Höijer förnyade svenska kulturtraditionen, med Geijers egen forskning och livserfarenhet. Vid sidan av sina huvudverk har B. utgivit flera källpublikationer rörande Geijer. Den viktigaste av dessa är »Geijer i England 1809—10 (1914), »en biografisk studie på grundvalen av brev och dagböcker» men samtidigt en förtrogen skildring av den samtida engelska miljön. — Den stränga disciplin, B. ålagt sig genom att under så många år följa en enda forskningslinje, har skärpt hans sinne för de fundamentala litteraturhistoriska problemen även i fråga om helt nya forskningsområden. Konkret ådagalade han detta genom studien »Om allvaret i Fru Lenngrens diktning» (Samlaren, 1920, i bokform 1922). Säkerheten i den litteraturhistoriska placeringen framkallar här en frihet i ämnets behandling, som gör denna lärda studie till populär i bästa mening. Teoretiskt har B. uttryckt sin mognade uppfattning om särskilt den komparativa litteraturhistoriens mål och begränsning i några i Samlaren 1922 införda »principiella reflexioner». B. har varit så mycket mer skickad till denna uppgörelse, som han i Sverige infört och konsekventast tillämpat den jämförande litteraturforskningens principer; stundom har han därvid gått fram så strängt typ ologiskt, att man erinrats om arkeologiens och konsthistoriens metoder.