Bengt A Beckman

4. Bengt Alexander Beckman, f. 24 maj 1881 i Norrköping. Föräldrar: justitierådmannen Leonard Beckman och Agnes Karolina Beckman. Avlade mogenhetsexamen vid Norrköpings h. allmänna läroverk 6 juni 1899; student i Uppsala ht. s. å.; fil. kand. 30 maj 1902; fil. lic. 29 maj 1908; disp. 24 maj 1911; fil. doktor 31 maj s. å,; har företagit studieresor till Paris okt. 1905–apr. 1906 samt till Leiden 1912–13, där han tjänstgjorde som assistent vid H. Kamerlingh Onnes' laboratorium. Docent i fysik vid Uppsala universitet 16 juni 1911; förordnad 23 jan. 1915 att upprätthålla laboratorsbefattningen i experimentell fysik därstädes från 1 jan. s. å.; laborator i samma ämne 22 apr. 1916.

Gift 5 jan. 1912 med fil. lic. Anna Nilsson, f. 10 juli 1885, dotter till kontorschefen Martin Nilsson i Göteborg.

På det Kamerlingh-Onnesska kryelaboratoriet i Leiden sattes B. i tillfälle att väsentligt utvidga sina i gradualavhandlingen påbörjade undersökningar över tryckets och temperaturens inflytande på det elektriska ledningsmotståndet hos metaller och legeringar och arbetade därvid med temperaturer ända ned till -258°. Tack vare hans med stor omsorg och precision utförda mätningar föreligger ett synnerligen värdefullt material för den teoretiska behandlingen av elektricitetsledningen hos metaller. Det var huvudsakligen på grund av observationsmaterialet i B:s doktorsavhandling, som E. Grüneisen år 1913 uppställde en ny teori över elektricitetsledningen. Ett experimentellt resultat av betydelse uppnådde B. genom påvisandet av den olikhet, som gör sig gällande, då legeringarnas beståndsdelar äro ömsesidigt lösliga i varandra eller ej. I senare fallet äro tryckkoefficienterna en lineär funktion av ledningsmotståndet, i det förra (de fasta lösningarnas område) åter en lineär funktion av ledningsförmågan, och i detta sista fall äger även en lineär relation rum mellan tryck- och temperaturkoefficienter för ledningsmotståndet. En annan serie, undersökningar, som av B. utförts hos Kamerlingh-Onnes, behandlar den s. k. »Hall-effekten», dvs. de förändringar, som ekvipotentiallinjer och ledningsmotstånd hos en strömgenomfluten metallplatta undergå i magnetfält, då kraftlinjerna gå vinkelrätt mot plattan. Dessa B:s arbeten bekräfta i hög grad, att vid lägsta temperaturer lagarna för elektronerna och deras rörelser äro helt andra, än man skulle vänta av de för ledningen i metaller vid vanlig temperatur av P. Drude, H. A. Lorentz och J. J. Thomson m. fl. uppställda teorierna. En sarnmanfattande redogörelse för sina resultat har B. publicerat i Leiden-laboratoriets Meddelanden, Supplement (1915).