J (John) V Berg

3. Johan (John) Vilhelm Berg, den föregåendes broder, f. 2 mars 1851 i Stockholm. Lärjunge vid Maria l. elementarläroverk 1860 och vid Stockholms gymnasium ht. 1865; avlade mogenhetsexamen därstädes 15 maj 1869; student vid Uppsala universitet 14 sept. s. å.; med. fil. kand. 30 maj 1870; med. kand. 31 okt. 1874; med. lic. vid karolinska institutet 4 maj 1878; disp. 13 apr. 1881; med. doktor 31 maj s. å.; har, delvis med offentligt understöd, företagit ett flertal studieresor till utlandet samt bevistat ett flertal kongresser. Amanuens vid anatomiska institutionen i Stockholm vt. 1872; tf. amanuens vid den kirurgiska kliniken å serafimerlasarettet 1 juni—15 okt. 1876 samt amanuens därstädes 1 juni 1878—13 juni 1.879; amanuens vid den rättsmedicinska institutionen vid karolinska institutet 1 okt. 1877—31 maj 1878; biträdande läkare vid ortopediska institutet hösten 1880—1885; docent i kirurgi vid karolinska institutet 26 apr. 1881; tf. biträdande överkirurg vid serafimerlasarettet varje sommar 1881—84 och ånyo från 19 apr. 1885; tf. e. o. professor i anatomi vid karolinska institutet 1 okt. 1881—30 sept. 1885 och i kirurgi från 10 apr. 1885; e. o. professor i sistnämnda ämne 9 okt. s. å.; tillika biträdande överkirurg vid serafimerlasarettet; ledamot i styrelsen för tandläkarpolikliniken i Stockholm 1885—93; förste läkare vid kronprinsessan Lovisas värdanstalt 1 nov. 1885—30 nov. 1892; ledamot av styrelsen för gymnastiska ortopediska institutet 1886 (ordförande 1901) och av styrelsen för Stockholms sjukhem 1886— 93; upprätthöll vid åtskilliga tillfällen professuren i kirurgi, senast från 1 aug. 1893; professor i kirurgi vid karolinska institutet 28 sept. s. å. —2 mars 1916; tillika chef för serafimerlasarettets ekonomi och förvaltning; ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1914—19; inspektör för rikets van- ledamot i styrelsen för tandläkarpolikliniken i Stockholm 1885—93; förste läkare vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt 1 nov. 1885—30 nov. 1892; ledamot av styrelsen för gymnastiska ortopediska institutet 1886 (ordförande 1901) och av styrelsen för Stockholms sjukhem 1886— 93; upprätthöll vid åtskilliga tillfällen professuren i kirurgi, senast från 1 aug. 1893; professor i kirurgi vid karolinska institutet 28 sept. s. å. —2 mars 1916; tillika chef för serafimerlasarettets ekonomi och förvaltning; ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1914—19; inspektör för rikets vanföreanstalter 1917—20; ordförande bland sakkunnige för utredning rörande den medicinska undervisningen 12 juni 1918 —31 dec. 1919. Ledamot av Svenska läkaresällskapet 1878 (ordförande 1897—98 samt hedersledamot 1911); en av stiftarna av Nordisk kirurgisk förening 1892; ordförande i Stockholms kirurgförening (från 1907 Svenska läkaresällskapets sektion för kirurgi) från dess stiftande 1905—1918; Sveriges representant i Internationella föreningen för kräftforskning 1908; en av stiftarna av Svenska kancerföreningen 1910. RNO 1887; hedersledamot av Svenska tandläkaresällskapet 1897; LKrVA 1900; hedersledamot av Finska läkaresällskapet s. å.; LVA 1901; KN02kl s. å.; KVO1kl 1903; hedersledamot av Medicinska föreningen i Stockholm 1904; KNO1kl 1907; med. hedersdoktor vid Kristiania universitet 1910; KmstkNO s. å.; KNS:tOO1kl 1911; är dessutom medlem av ett flertal utländska lärda sällskap.

Gift 4 maj 1881 med Marie-Louise Santesson, f. 29 juni 1854, dotter till professorn Karl Gustav Santesson.

B: s livsgärning sammanfaller till tiden med det väldigaste språng i utveckling, som läkekonsten och icke minst dess kirurgiska disciplin någonsin tagit. Den patologiska anatomiens stora framsteg under första hälften av förra århundradet och dess vidare revolutionerande utveckling under R. Virchow's ledning de följande decennierna hade på ett grundläggande sätt klarlagt uppgifterna för kirurgisk terapi; den experimentella fysiologien hade i allt större utsträckning lyckats uppdaga mekanismen i de livsföreteelser, med vilka kirurgen har att räkna vid sina ingrepp; upptäckten av nya effektiva narkosmetoder under 1840-talet hade skingrat det mesta av de fasor, som i äldre tider varit förbundna med operativa ingrepp, och förbättrade metoder för blodstillning hade givit ökad trygghet i operationernas utförande. Men först med antiseptikens genombrott under 1870-talet och dess avlösning under det därpå följande decenniet av de aseptiska metoderna för sårläkningens betryggande begynner det glänsande segertåg, som på några decennier förde kirurgien längre än under årtusenden förut.

Då B. år 1885 efter omsorgsfull grundläggning av sitt medicinska vetande och med en utmärkt förberedelse för sitt blivande kall särskilt genom flerårig lärarverksamhet i anatomi blev e. o. professor i kirurgi och inom få år stod som den främste representanten i vårt land för denna gren av läkekonsten, hade han för visso en väldig arbetsuppgift sig förelagd. Det var ej tiden och platsen att i lugn och ro fördjupa sig i en specialitet och att söka vinna största möjliga fullkomning i någon detalj av arbetet. Omständigheterna tvingade i stället till en verksamhet på många olika fronter, och B:s gärning har i påfallande grad fått sin prägel därav. För läkaren-vetenskapsmannen hade öppnat sig oanat rika fält för forskning, och över den praktiske läkaren-kirurgen strömmade från all världen nyheter på den operativa terapiens område, som måste omsorgsfullt prövas och sovras. För sjukhusläkaren-organisatören gällde det att med de nya uppfattningar, som framträtt på hygienens område, och de nya uppslag angående sjukhusarbetets anordning, som småningom trängt sig fram, nydana sjukhusvården och hjälpa till att skapa fram en förut praktiskt taget obefintlig kår av kvinnliga medhjälpare. För läraren slutligen stod den krävande uppgiften att under det alltmer omfattande sjukvårdsarbetet på kliniken giva de blivande svenska läkargenerationerna grundliga insikter i de landvinningar, som kirurgien gjort och alltjämt i hastigt stegrad takt gjorde. Och tid fick ej heller saknas för den stora skaran av hjälpsökande utanför sjukhusets portar, liksom för de många kolleger, som behövde råd och anvisningar i sitt arbete. Tack vare alldeles enastående arbetsförmåga, entusiasm, lugn och villighet att offra, sig själv har B. kunnat bära denna väldiga börda. På alla de skiftande arbetsfälten har hans insats blivit betydande, och hans förtjänst om den svenska kirurgiens liksom hela vårt svenska sjukvårdsväsens utveckling under nära fyra decennier är mycket stor.

Som vetenskapsman har B. nedlagt ett omfattande arbete, som burit frukt i ett hundratal skrifter, föredrag och demonstrationer, berörande en mängd olika områden av kirurgien. Hans gradualav-handling (1881) gällde tungkräftan och dess behandling. Bland ämnen, som företrädesvis belysts av B., må nämnas strumaopera-tioner (1881, 1884), sjukdomar i näsans bihålor (1889), behandling av kirurgisk tuberkulos (1892), behandling av ectopia vesicae, en medfödd missbildning av urinblåsan, yttrande sig däri, att blåsan står öppen framåt genom bukväggen (1892, 1900, 1907, 1911), ansiktsneuralgiernas operativa behandling (1892), hjärnkirurgi, särskilt operation av hjärntumörer (1894, 1908), inflammation i rev-bensbrosk (1895), operation av spastisk torticollis (1905), hud-transplantation (1901), operativ behandling av godartade magsäckssjukdomar, särskilt magsår och dess komplikationer (1897—98), samt av magsäckssvulster (1907), gastroptos (1910—11), differentialdiagnosen av leversyfilis (1909), gallvägarnas kirurgi (1908, 1911, 1913, 1914). Ännu efter sin avgång från professuren, 1916, har B. fortsatt sin vetenskapliga verksamhet med studier över gallvägarnas byggnad och funktioner för att söka klargöra vissa dunkla punkter i dessa organs patologi. Vid sidan av sitt författarskap i patologi och praktisk kirurgi har B. behandlat frågor rörande sjukvårdsorganisationen samt såväl genom skrifter som kommittéarbete verkat för den kirurgiska undervisningens nu på dagordningen stående omorganisation. Nämnas må också hans skildring av karolinska institutets kirurgiska kliniks historia, ett flertal nekrologer och en ypperlig minnesteckning över företrädaren inom den kirurgiska professionen, hans lärare och svärfader Karl Gustav Santesson. B : s författarskap utmärker sig för stor grundlighet, omfattande beläsenhet och noggrann kritisk värdesättning samt bär i sin helhet vittne om en utomordentligt stor egen erfarenhet. Även om intet av hans arbeten kan sägas ha varit i vetenskapligt avseende banbrytande, ha de merendels utgjort synnerligen värdefulla bidrag till vår kunskap om de ämnen, de avhandlat. Outtröttligt har B. upptagit nya idéer på den kirurgiska terapiens område till omsorgsfull prövning, och särskilt för kirurgiens utövare inom vårt land ha hans gedigna och formfulländade redogörelser haft ett högt skattat pedagogiskt värde.

I trettifem år har B. vid karolinska institutets kirurgiska klinik å serafimerlasarettet meddelat undervisning i kirurgi. Då under denna tid samtliga blivande läkare haft huvudparten av sin kirurgiska utbildning förlagd till denna klinik, är det lätt att inse, vilket inflytande B. haft tillfälle att utöva såsom lärare. En stor del, ja antagligen största delen av nu levande svenska läkare har i väsentlig grad fått sitt kirurgiska vetande grundlagt av honom, B: s undervisning har, på samma gång den givit de unga läkaradepterna en god vägledning för deras praktiska verksamhet, varit i hög grad ägnad att som motvikt mot en mera hantverksmässig uppfattning av kirurgien låta den vetenskapliga synpunkten bliva den bestämmande. Oskattbar har B: s lärargärning varit också för danandet av svenska kirurger. En stor del av vårt lands nuvarande framstående lasarettsläkarkår har fått sin fack-kirurgiska utbildning under hans ledning.

Då B. efter K. J. Rossanders avgång, 1893, blev ordinarie professor i kirurgi, hade serafimerlasarettets ny- och ombyggnad under stora svårigheter genomförts. Det blev nu B: s lott att såsom verkställande direktör organisera arbetet inom den nya ramen. Av sjukhusets 400 platser kunde till en början på grund av bristande penningmedel blott 250 beläggas. Men det lyckades B. att föra sjukhusets ekonomi på fastare mark genom att förmå staten, Stockholms stad och Stockholms län att kraftigare understödja detsamma, och redan efter några år kunde utrymmet i sjukhuset fullt utnyttjas. Nya byggnader ha under B:s ledning tillkommit (ny operationsavdelning och röntgenavdelning).

En nödvändig förutsättning för sjukhusvårdens fortsatta utveckling var sjuksköterskeväsendets ordnande. Redan på 1850-talet hade diakonissanstalten börjat utbilda kvinnor för sjukvård jämte annat socialt barmhärtighetsarbete, men icke förrän på 1880-talet blevo, som bekant genom drottning Sofias initiativ, de första stegen tagna till utbildning av en kår av kvinnor med sjukvård som uteslutande livskall. I detta arbete och särskilt vid skapandet av Sofiahemmet, som blev förebilden för våra sjuksköterskeskolor, har B. nedlagt ett grundläggande arbete. I den första för Sofiahemmets sjuksköterskeelever använda läroboken skrev han kapitlet kirurgi (1898).

Särskilt intresse har B. ägnat kräftsjukdomarna, som så hårdnackat gäckat läkekonstens ansträngningar men inför den unga kirurgiens målmedvetna och energiska anlopp här och var måst uppgiva terräng och på senare tider med allt större framgång vid vissa lokalisationer bekämpas med radiologiens tillhjälp. År 1910 stiftades på B:s initiativ Svenska kancerföreningen för utforskande och bekämpande av kräftsjukdomarna i vårt land, och denna före- nings Stockholmsavdelning fick omedelbart övertaga det kort förut likaledes av B. skapade radiumhemmet, som sedermera under hans och Gösta Forssells ledning kraftigt utvecklats och blivit till välsignelse för tusentals lidande människor. Varje nytt uppslag i kampen mot kräftsjukdomarna upptogs av B. med största intresse men också med den försiktighet och kritiska omsikt, som icke minst, på detta område av terapien är nödvändig. Betecknande är håns objektiva och grundliga prövning av en ny, behandlingsmetod för kräftsvulster, fulguration (svulstterrängens bearbetande med högspända och högfrekventa elektriska gnistor), som väckt stora förhoppningar men inför den kritiska prövningen visade sig fylla blott helt blygsamma mått.

Även den kollegiala sidan av kirurgens verksamhet har B. ägnat tid och krafter. Så har han spelat en betydande roll inom Svenska läkaresällskapet och dess kirurgiska sektion samt har såsom ordförande lett flera svenska kirurgmöten. Likaså var han en av stiftarna för Nordisk kirurgisk förening, som sedan år 1892 hållit tolv möten i de fyra nordiska ländernas huvudstäder och i Göteborg. Vid dessa möten har B. varit svenskarnas självskrivne hövding.

Vad B. uträttat som läkare kan ej mätas. Till honom som den högste målsmannen för kirurgien i Sverige under flera decennier ha lidande människor från hela landet vänt sig för att få hjälp, och fattig som rik har utan åtskillnad fått tillgodogöra sig hans utomordentliga erfarenhet och operativa skicklighet. B: s mångskiftande verksamhet har fått sin säregna prägel av hans nobla och i bästa mening mänskliga personlighet, hans omfattande och fina bildning och hans på en gång förnäma och flärd-fria uppträdande. För läkaren har med rätta sedan forna tider den etiska fostran till kallet ansetts vara av största vikt. Hos oss givas ej föreläsningar i läkaretik, men lärares och kamraters personliga föredöme är av så mycket större betydelse, och i detta avseende har B. utövat ett djupgående inflytande på hela vår svenska läkarkår.