H (Hinke) B Bergegren

Bergegren, Henrik (Hinke) Bernhard, f. 22 apr. 1861 i Stockholm. Föräldrar: bokhandlaren Evald Teodor Bergegren och Karolina Hillberg. Elev i nya elementarskolan 1871—77; idkade estetiska, litterära och sociala studier i utlandet 1878 —83. Redaktionssekreterare i Socialdemokraten sommaren 1890; utgav Under röd flagg våren redigerade Proletären i Norrköping juli 1891—jan. 1892 och Brand dec. 1904—maj 1916 samt Brands månadshäfte; teaterrecensent i Folkets dagblad Politiken.

Gift 16 sept. 1886 med Anna Katarina Gustafsson, f. 9 mars 1857, d. 7 april 1934, dotter till hemmansägaren Gustaf Wik.

B. ådrog sig först en allmännare uppmärksamhet, då han vid studentföreningen Verdandis bekanta diskussion i sedlighetsfrågan år 1887 fällde de yttranden, som främst föranledde de akademiska myndigheternas ingripande. Han har med stor energi genom föredrag, artiklar, broschyrer och skönlitterära alster sökt sprida revolutionära, anarkistiskt färgade åsikter. Bakunin och Krapotkin ha varit bland hans lärofäder. Som teoretiker har han emellertid icke gjort någon insats. Själv har han särskilt betonat, att F. Domela Nieuwenhuis' revolt mot den parlamentariska taktiken i Holland på 1890-talet haft betydelse för den revolutionära socialismens utveckling i Sverige. Den hänsynslöshet och råhet i tonen, som karaktäriserat B: s framträdande, har fyra gånger ådragit honom fängelsestraff och har tidtals föranlett både den allvarliga pressen och skämttidningarna att flitigt sysselsätta sig med honom. Hans agitation har i stor utsträckning tagit formen av en ateistisk och anti-militaristisk propaganda. Ett annat huvudtema i hans förkunnelse har varit fri kärlek med begränsning av nativiteten. Mycket uppmärksammad var på sin tid hans strid för en omläggning av den svenska arbetarrörelsens taktik. Efter ett kortvarigt försök till samarbete med Hj. Branting i Socialdemokraten 1890 vände han sig i en serie föredrag i Stockholm, med största förbittring mot den »parlamentaristiska» riktningens strävan att tillförsäkra arbetarklassen inflytande genom deltagande i riksdagsarbetet och mot de socialdemokratiska ledarnas »halvborgerlighet». I stället förordade han en klart revolutionär taktik med den internationella generalstrejken som det egentliga kampmedlet; beteckningen anarkist, som hans motståndare inom arbetarrörelsen tillade honom, ville han emellertid icke förbehållslöst acceptera. De angripna dröjde ej att svara. Striden fördes med växande skärpa på möten och i pressen. Ett särskilt språkrör för sina åsikter skapade B. i veckorevyen »Under röd flagg», som under hans redaktion utkom på våren 1891. Slutligen upptogs taktikfrågan i maj 1891 till avgörande på partikongressen i Norrköping. B. yrkade här på samarbete mellan socialister och anarkister, enär bådas mål var klasssamhällets grusande, rekommenderade »småmord» som ett »alldeles utmärkt» taktiskt medel och fordrade en utredning om vilka våldsåtgärder kunde anses »mest praktiska» och »möjliga». Kongressen godkände emellertid under A. Danielssons, F. Sterkys och Hj. Brantings ledning den hittills följda taktiken. Bättre resonans funno B: s åskådningar inom den år 1892 stiftade Stockholms socialdemokratiska ungdomsklubb, som allt mer radikaliserades. År 1897 vanns samarbete med andra liknande föreningar i olika delar av riket, och år 1899 antog sammanslutningen namnet Sveriges socialistiska ungdomsförbund, därmed markerande, att arbetet för det socialistiska framtidsprogrammet var organisationens syfte och att detta arbete ej fick skjutas i bakgrunden för nutidsprogrammets mera näraliggande, begränsade uppgifter. Det allt hänsynslösare fronderiet mot partiledningen föranledde emellertid år 1903 ungdomsförbundets sprängning genom Socialdemokratiska ungdomsförbundets utbrytning. Till en verklig uppgörelse kom det hösten 1906, då den socialdemokratiska partistyrelsen, närmast med anledning av B: s och hans meningsfränders förbindelser med genom bankplundringsplaner komprometterade ryska och finska revolutionärer, ur partiet suspenderade B. och en annan oppositionsman, K. G. Schröder, en åtgärd, som godkändes genom allmän omröstning och bekräftades av partikongressen 1908. De principiella motsatserna diskuterades i samband med suspensionsåtgärden i Uppsala på ett av studentföreningen Laboremus utlyst möte, där B. var närvarande och i sin vanliga ton deltog i debatten. Efter den ryska revolutionen har B. i likhet med både meningsfränder och motståndare av radikal läggning hamnat i det vänstersocialistiska partiet, som accepterat bolsjevismens förhoppningar att genom tvångsåtgärder kunna bana vägen för en anarkistisk-kommunistisk ordning. Någon mera framträdande del i partiets politiska agitation har han emellertid icke tagit. Offentligen har han under de senaste åren företrädesvis framträtt som teaterrecensent.