Bengt Bergius

2. Bengt Bergius, f. 2 sept. 1723 å säteriet Livered i Hålanda socken, d 28 okt. 1784. Föräldrar: häradshövdingen Bengt Bergius och Sara Maria Dryselia. Student i Lund 26 okt. 1741; disp. 13 juni 1744 och 13 juni 1745 (De titulis principum generatim et Svioniae regum speciatim, p. I, II; pres. S. [LagerBring]; fil. magister 18 juni 1745. Docent i historia vid Lunds universitet 17 nov. 1747; e. o. assessor i antikvitetsarkivet 1 juni 1758; e. o. bankokommissarie 28 apr. 1762; bankokommissarie 31 jan. 1770. LVA 1766 (preses 1769, 1780); LFS 1776; ledamot av Patriotiska sällskapet 1778; LVVS 1779; ledamot av utländska vetenskapliga sällskap. Över B. och hans broder P. J. Bergius lät Vetenskapsakademien 1790 prägla en medalj. – Ogift.

Innan B. fyllt sju år, dog hans fader, vilken säges »med mycket lovord skipat lagen» i sin småländska domsaga, lämnande änka och sju barn i ganska knappa omständigheter. Modern behöll emellertid en egendom, som hennes man arrenderat, och visade sig även vuxen den svåra uppgiften att sammanhålla boet. Icke fullt sju år efter mannens död avled även hon, och barnaskaran flyttade då under ledning av B. och en ett år äldre broder till ett litet bondhemman, där de vistades, tills släktingars ingripande efter ett år beredde dem tillfälle till en bättre uppfostran. B. kom efter några års förberedande studier vid aderton års ålder till Lund, där hans huvudlärare blev Sven [LagerJBring. Denne bibragte honom sin kritiska, på primärkällorna byggande historiska metod. Vid sidan av historien intresserade sig B. under studietiden företrädesvis för filosofi och juridik.

Ehuru B:s hälsa ej var stark och icke förbättrades genom hans stillasittande levnadssätt, bevarade han livet igenom en brinnande arbetshåg. Sedan han efter ett par docentår vid akademien överflyttat till huvudstaden, tog sig hans historiska intresse uttryck i ett försök att jämte J. G. Hallman, Joh. Göransson, H. J. Voltemat och Nils Wessman bilda en historisk akademi efter mönster av det av J. Langebek några år förut stiftade Danske selskab for faedrelandets historie og sprog. Akademiens uppgift skulle vara att »på god och ren svenska» utarbeta Svea rikes historia; dess program skulle f. ö. omfatta jämväl kulturhistoria och topografi. Planen stranda.de emellertid, måhända emedan man försummat att vinna några höga gynnare för densamma. Redan år 1749 hade B. erhållit tillträde till såväl riks- som antikvitetsarkivet, och i en rad aktpublikationer fann han nu ett annat fält för sin verksamhetslust. En sammanslutning av historiskt intresserade personer, bland vilka han och senare kyrkoherden J. Lind voro de verksamma, utgav sålunda efter föredöme av »Danske magazin» under åren 1753–54 »Nytt förråd af äldre och nyare handlingar rörande nordiska historien», upptagande aktstycken, belysande 1500- och 1600-talen. Av vikt voro ett antal källor till Uppsala universitets historia, särskilt rörande tvisterna mellan Messenius och Rudbeckius; därjämte meddelades exempelvis brev av Axel Oxenstierna, Johan Kasimiroch Erik Lindschöld. Aktavtrycken föregingos av lärda och skarpsinniga inledningar, vilka stundom voro vidlyftigare än de meddelade handlingarna. Samtiden ansåg B. vara den egentlige utgivaren, vilket även B. själv betonat, varemot Lind framhållit, att såväl anskaffandet av materialet som anmärkningarna voro frukt av gemensamt arbete. Bidrag insändes även från utomstående såsom A. J. von Höpken och A. von Stiernman. Publikationen skattades synnerligen högt av samtida, däribland Höpken och K. Kr. Gjörwell, vilken sistnämnde ansåg den för den bästa svenska publikationen i sitt slag, såsom »en spegel att skåda sig i för att vinna diplomatisk skönhet». Den kunde emellertid ej länge fullföljas på grund av oenighet inom den krets, som stod bakom företaget. B. fortsatte då på egen hand sin utgivarverksamhet med samlingarna »Små-saker» och »Allahanda», vilka dock endast hade till uppgift att »förnöja» och därför jämte poesi upptogo blott anekdoter och andra »piéces fugitives». Bland allt strögodset återfinnas tal av Axel Oxenstierna och Johan Skytte samt andra enstaka handlingar av historisk vikt. Publikationerna vunno allmänhetens tycke, men Stockholms konsistorium besvärade sig 1757 över att »Små-sakerna» givit anledning till förargelse, sårat blygsamheten och kränkt goda seder. Särskilt hänvisades till eder och missbruk av Guds namn. Ehuru såväl censorn N. von Oelreich som hans ställföreträdare A. Wilde och utgivaren själv sökte uppvisa grundlösheten i konsistoriets klagomål, biföll likväl kanslikollegiet dess anhållan om förbud mot publikationens försäljning och mot uppläggande av någon ny upplaga.

Av bestående värde var B: s' edition av Karl IX: s rimkrönika och Gustav II Adolfs oavslutade historia om sin egen tid (1759). I bilagorna meddelade han ett stort antal värdefulla källor, såsom K. brev, anteckningar från riksdagarna 1569 och 1587, Bengt Gabrielssons kopiebok och Kristina Baners skildring av Gustav Baners öden 1598–1600. Arbetet tillägnades Gustav Bonde; i dedikationen förklarade B., att det verkställts på »bistunder». En samlad uppgift av mera storartat mått anförtroddes honom 1758, då han utsågs till e. o. assessor i antikvitetsarkivet för att »förfärdiga en svensk corps diplomatique». Tanken på att åstadkomma ett diplomatarium hade ända från senare hälften av 1600-talet i olika former varit aktuell och var nu föremål för bl. a. Gustav Bondes livliga intresse. I ett brev till honom i mars 1757 hade Langebek påyrkat utgivandet av ett »Corpus diplomaticum Svecias» efter mönster av det verk, varmed han själv var sysselsatt, och hade nämnt N. R. Broocman såsom särskilt lämplig för ett dylikt uppdrag. Bonde väckte också frågan i kanslikollegiet men föreslog B. till arbetets utförande. Ehuru antikvitetsarkivets chef, K. R. Berch, avstyrkte planen under hänvisning till de stora verk av Kl. Örnhjelm och J. Peringskiöld, som redan funnos och blott väntade på förläggare, anslöt sig kanslikollegiet till Bondes förslag. Genom en instruktion av juni 1758 uppdrogs åt B., som dock ej erhöll någon lön, »att eftersöka och hopsamla alla publika diplomata, patenter, akter, dokumenter och handlingar så uti kungl. arkiverna, biblioteker och publika samlingar såsom ock hos private i riket». Sedan sålunda materialsamlingen, omfattande både äldre och senare tider, verkställts, skulle handlingarna fördelas i vissa serier. Dylika voro utrikespolitiken med en rad underavdelningar, såsom krigsmanifest, allianser, neutralitets- och handelstraktater m. m., donationer och förläningar, privilegier för olika korporationer, påvebullor, kungabrev osv. De olika serierna skulle ordnas kronologiskt och förses med inledningar, innehållande »en kort pragmatisk historia». Planen är i sin sangviniska bredd »onekligen belysande för frihetstidens vetenskapliga naivitet» (Schück). Enligt egen utsago ägnade sig B. en tid framåt med största flit åt det vidlyftiga arbetet, men några uppgifter rörande hans verksamhet för diplomatariet ha i övrigt ej påträffats. För att uteslutande kunna fullfölja sina historiska intressen kastade B. sina blickar på rikshistoriograftjänsten, då denna 1759 blev vakant, och sökte i friherrinnan Pechlin vinna en förespråkare hos kanslikollegiet, framhållande, huru han vore bunden vid ett verk, för vilket hans livstid ej var tillräcklig, men utan förhoppning om lön, innan det bleve färdigt. Han torde dock ej ha vunnit det stöd, han tänkt sig, ty hän sökte ej tjänsten. Ett försök att 1760 vinna en ledig kanslistlön lyckades lika litet. I sin ansökan hänvisade han till, huru hans lönlöshet ofta betagit honom »den sinnesledighet, som vid ett grannlaga arbete är så ganska nödig». De ekonomiska förutsättningarna för fullföljandet av diplomatarieplanerna skapades sålunda ej, och B: s' krafter torde måhända ej heller ha räckt till för det krävande företaget. I varje fall stannade det vid blotta ansatsen. Sedan B: s' försök att få göra en betydande insats som historisk urkundsutgivare sålunda misslyckats, lämnade han antikvitetsarkivet och övergick till riksbanken, där han erhöll en nyinrättad kommissariebefattning. Tjänsteplikterna hindrade honom emellertid så mycket mindre från att fullfölja sina vetenskapliga intressen, som hans levnadsförhållanden i övrigt så småningom gestaltat sig på ett för en man med hans böjelser ovanligt lyckligt sätt.

B. stod i det innerligaste förhållande till sin yngre bror, den kände läkaren och naturforskaren P. J. Bergius. År 1755 hade de båda ogifta, även genom gemensamma vetenskapliga strävanden nära förbundna bröderna flyttat tillsammans, och i den bekanta, 1759 inköpta och 1777 betydligt utvidgade malmgården vid Karlbergsallén funno de ett hem och en plats för sitt dyrbara bibliotek, bland vars skatter vid sidan av den rikhaltiga boksamlingen märktes talrika handskrifter, däribland Olaus och Laurentius Petris krönikor och rikshuvudboken 1582. Inflytande från brodern och tidens allmänna riktning förändrade och utvidgade under 1760-talet B: s' intressen. Jämsides med och delvis i stället för historien fångade naturvetenskaperna och de därpå grundade praktiskt-ekonomiska strävandena nu hans uppmärksamhet. I Vetenskapsakademiens arbeten tog han efter sitt inval 1766 livlig del, biträdande vid bedömandet av de prisskrifter, som talrikt inkommo, och riktande dess handlingar och presidietal med smärre avhandlingar. Hans rön om den korintiska rättikan 1767 bedömdes av Linné som »hiärtlig vackert» och en »memoir med vilken han hedrar sig och akterne», ty »således böra rön vara skrivne». Andra vittnesbörd om hans naturvetenskapliga intressen ge hans brevväxling exempelvis med den bekante tyske läkaren och botanikem J. Kr. D. von Schreber, och det oegennyttiga – bl. a. av Linné högt skattade – biträde, han lämnade vid utgivandet av andras arbeten. Hans presidietal om »svenska äng-skötseln, och dess främjande genom lönande gräs-slag» (1769) gav uttryck både åt hans naturvetenskapliga insikter och hans ekonomiska intressen. Han framstår däri som en av de tidigare målsmännen i vårt land för den rationella foderväxtodling, vars införande i stället för det extensiva nyttjandet av självväxande foder betecknar ett av de stora stegen fram emot ett modernare jordbruk. Med eftertryck uttalade han sig för anläggandet av artificiella ängar, redogjorde för utländska erfarenheter, bl. a. från Flandern, och granskade ingående de grässlag, som kunde lämpa sig för svenska förhållanden, däribland timotej, som han själv hade sått redan 1765, endast två år efter det denna växt kommit till England. Talet gav uppslag till försök och är ett vittnesbörd om tidens strävan att göra vetenskapen fruktbärande för näringarna. Den praktiska riktning, B: s' intressen erhållit, visade sig även däri, att han delade sina samtidas håg för industriella företag. Han var sålunda delägare i Mariebergsfabriken, varpå han dock förlorade pengar. – B. var en ivrig läsare av den då på modet stående reseskildrande och etnografiska litteraturen. En frukt av hans stora lärdom på detta område var det postumt utgivna talet om »läckerheter», vari en otrolig mängd efter växt-och djurriket ordnade uppgifter och iakttagelser rörande olika folkslags levnadssätt och särskilt deras födoämnen meddelas. För uppgifter om bruket av utländska varor, exempelvis socker, i Sverige begagnade B. sina historiska samlingar. Det förnämsta vittnesbördet om B:s' intresse och ihärdiga flit utgör hans stora avskriftssamling. Denna, som omfattar ej mindre än tjugu, digra kvartband, inrymmer huvudsakligen brev från 1600- och 1700-talen. Samlingen påbörjades sannolikt under slutet av 1750-talet och fortsattes under den följande tiden. Material lämnades delvis av hans vänner, t. ex. av Anders Schönberg, som vid flera tillfällen sände bidrag till B: s' »oförgängelige samtingar», bl. a. 1783 utdrag ur Voltemats anekdoter. B:s' egen, hans broders och hans vän P. Wargentins brevväxlingar ha till stor del avkopierats av honom. Vidare återfinnas i hans samling brev till eller från en hel rad av 1700-talets berömda lärde, såsom K. von Linné, J. Apelblad, A. Bäck, K. A. Clerck, A. F. Cronstedt, P. Elvius, K. Kr. Gjörwell, A. J. von Höpken, J. Ihre, A. Schönberg, E. Swedenborg och J. Upmarck-Rosenadler. Från 1600-talet förtjäna särskilt nämnas viktiga bidrag ur Pontus Fredrik De la Gardies, Erik Lindschölds och J. E. Terserus' skriftliga kvarlåtenskap. Därjämte finnas serier av brev till ett antal kanslitjänstemän såsom Samuel Åkerhielm, O. Cederström, O. Hennelin och O. Estenberg. Avskrifterna äro med synnerlig omsorg gjorda av B. själv, i regel efter originalen. Redan samtiden erkände värdet av denna B: s' insats. Torbern Bergman framhöll hans arbete som ett rikt magasin och en »ren vinst för lärdomshistorien». Och ju mer denna studeras, desto klarare kommer säkerligen också samlingens betydelse att framstå, isynnerhet som originalen till de brev, som där förvarats åt eftervärlden, till stor del synas ha gått förlorade. I den stora publikationen av Linnés brevväxling har t. ex. ett flertal skrivelser både från och till Linné hämtats härifrån. B. tillät ej sina samtida att taga del av hans stora avskriftssamling men testamenterade den till Vetenskapsakademien med villkor, att den femtio år efter hans död skulle göras tillgänglig för forskning. Hans andel i det gemensamma boet och biblioteket tillföll vid hans död brodern och ingick sedan i enlighet med en mellan bröderna träffad överenskommelse i dennes storartade donation. B. var en typisk representant för 1700-talets lärda samlarintresse men synes genom sin vakna kritik ha stått framför många samtida historiker av liknande läggning.