Bo H Bergman

Bergman, Bo Hjalmar, f. 6 okt. 1869 i Stockholm. Föräldrar: postinspektören Per Kristian Bergman och Amalia Serafia Elisabet Norén. Avlade mogenhetsexamen vid h. latinläroverket å Norrmalm 15 maj 1888; student vid Uppsala universitet ht. s. å.; avlade jur. preliminärexamen 27 apr. 1889; har företagit resor till Paris 1900 och till Italien 1913. E. o. tjänsteman i generalpoststyrelsen 3 maj 1892; e. o. postexpeditör 21 maj 1894; extra biträde 18 febr. 1898; postexpeditör 12 dec. 1902; förste postexpeditör 22 dec. 1919. — Litteraturkritiker i Ord och bild 1900 —04; litteratur- och teaterkritiker i Dagens nyheter sedan 1905; litterär rådgivare vid Dramatiska teatern 1917.

Gift 17 okt. 1905 med Hildegard Hedén, f. 6 juli 1878, dotter till kontraktsprosten Olof Hedén i Hjo.

B. bildar inom vår litteratur med ett par jämnåriga diktare, Hjalmar Söderberg och Henning Berger, en särskild grupp, som kan kallas den borgerliga lyrikens. De representera det skede, som hos oss närmast efterträdde 1890-talet och visar en sammansättning av 1880-talets realism och den följande periodens estetiska romantik. Det hämmande i livet — sociala band och medelklassens fattigdom, individens bristande tillförsikt och åldrandets obönhörliga processer — framträder i B: s första diktsamling som en erfarenhet, som ställer diktaren kritisk mot 1890-talets fjärrflykt och aristokratiska dyrkan av det suveräna jaget. Men kvar står oantastad människans längtan till det sköna, hela, hängivna livet. Drömmen och längtan äro heliga, det heliga i livet. Från 1880-talets naturalism har B. hämtat den världsåskådning, som är hans lyriks bakgrund, den respektlösa synen på sociala förhållanden och övertygelsen, att livet regeras av obönhörliga lagar, att människorna äro »marionetter» i allmaktens hand. Men determinismen har här icke mottagits med den klassiska naturalismens optimism, som såg i naturprocessen en utveckling och människans lycka i lydnad för naturens bud. Efter fördomarnas raserande kvarstår för B. människohjärtats missnöje, som blir till en av trots och vemod präglad opposition mot naturlagarna själva. Poesien frigör från naturens lagar och samhällets band. I sin lyriska längtan är människan fri (En saga), och människolivet gömmer oändligt mer av värde, än det kan rymma i gällande begränsade former. B. besjunger ej tillvarons fest, därför att dess firande förutsätter glömska av livets prosa, och denna glömska vore osann, i varje fall för den, vars temperament ej kan ge glans åt det isolerade ögonblicket. Starkt förnimmer B. livets tyngd. Vid sidan av ungdomstrotset har med åren en annan känsla framträtt i B: s lyrik: pliktkänslan mot vardagens uppgifter. Hans andra diktsamling, »En människa», visar stundom de fastare dragen av en man, som vill strida och göra sig gällande i den motsättningsfyllda tillvaron (inledningsdikten; Sången om lyckan). — Det konstnärliga bildinnehåll, vari B: s lyrik funnit uttryck, röjer framför allt en mästare i landskapsstämningen. Han ger i några rader en svensk sommartavla med blå och blåsig sjö, gula åkrar och strödda skogsdungar (Adagio), månskenet över Stockholms ström eller aftonrodnaden över småstadens tak och trädgårdar (Vid fönstret). Dylika landskapsstämningar äro måhända B: s mest originella insats i svensk lyrik.

B: s novellistik utvecklar samma livsåskådning och samma känslostämningar, som man i mera koncentrerad form återfinner i hans lyrik, men äger icke samma mått av originalitet som denna. Främst bland hans novellsamlingar står »Skeppet». I sin verksamhet som teater- och litteraturkritiker låter B. sig icke gärna ryckas med av entusiasm eller harm utan stannar helst vid att omsorgsfullt väga förtjänster och svagheter. Hans omdöme präglas av konstnärlig uppfattning och fördunklas ej av partilidelser. B: s lyrik har i särskild grad lockat kompositörer. Så har Vilhelm Stenhammar tonsatt dikterna »Stjärnöga», »Vid fönstret», »Gammal nederländare», »Månsken», »Adagio», »Stjärnan», »Jungfru Blond och Jungfru Brunett» samt »Det far ett skepp», Ture Rangström »Adagio» och »Stjärnöga», Gustav Nordqvist »Lillebarn», Sara Wennerberg-Reuter samma dikt, Emil Anjou »Ödesvisan», Josef Eriksson »Adagio» och E. Wirsén »Öde».