Carl H Bergman

1. Carl Henrik Bergman, f. 20 juni 1828 i Stockholm, d 17 febr. 1909 därstädes. Föräldrar: grosshandlaren Johan Bergman Olsson och Henrika Deutsch. Åtnjöt undervisning i nya elementarskolan i Stockholm; student i Uppsala 30 jan. 1847; disp. 21 nov. 1849 (Om reduktionen af krono- och adeliga gods under K. Carl X Gustafs och K. Carl XI: s regering, d. 24; pres. V. E. Svedelius); fil. kand. 28 mars 1851; disp. 31 maj s. å. (Dionysii Telemahharensis chronici liber primus e codice mss. Syriaco bibliothecse vaticanae transcriptus notisque illustratus, p. XXX; pres. O. F. Tullberg); fil. magister 16 juni s. å.; avlade teoretisk teol. examen 11 sept. 1855 och praktisk teol. examen 19 dec. s. å. Erhöll infödingsrätt i Härnösands stift 18 apr. 1856; prästvigd för tjänstgöring i nämnda stift 8 sept. s. å.; pastorsadjunkt i finska församlingen i Stockholm 1858—70; extra lärare vid nya elementarskolan 29 dec. 1859; adjunkt 31 dec. 1860; avlade pastoralexamen 6 nov. 1863; erhöll på egen begäran avsked från sin lärarbefattning 10 juni 1868; tjänstgörande e. o. hovpredikant 3 maj 1869; entledigad på egen begäran 1898. Fil. jubeldoktor 31 maj 1901; utsedd till teol. doktor vid Linnéfesten 24 maj 1907 men avböjde den erbjudna värdigheten. - Ogift.

B., som största delen ar sitt liv bodde i Stockholm, i rätt stor tillbakadragenhet och utan att mycket deltaga i det offentliga livet, utgjorde en av de i det fördolda verkande andliga krafterna i sin tids kyrkoliv. Hans fader var hemmansägarson från Nederkalix. Utrustad med stora affärsanlag, upparbetade denne den trävaruaffär, han grundlagt i Norrbotten, till ett betydande omfång och förvärvade sig en ganska ansenlig förmögenhet. Affären leddes från Stockholm, dit han inflyttade på 1820-talet. Somrarna tillbragte familjen i Kalix, först i Norbyn, sedan på det natursköna Björkfors. Ekonomiskt oberoende efter faderns död, 1865, avstod B. från tanken på vidare prästerlig befordran, ehuru ett par gånger erbjuden patronellt pastorat. I den fäderneärvda fastigheten Rosenvik på Djurgården framlevde han sitt liv, först tillsammans med modern till hennes död, 1880, sedan ensam. Somrarna tillbragte han på Dalarö i sin villa Skärkarlsbo. För B: s religiösa utveckling ägde barndoms- och ungdomsintryck från det norrländska fromhetslivet betydelse. Sin första prästerliga tjänstgöring erhöll han på egen begäran hos prosten I. V. Bucht i Övertorneå, varigenom han kom i beröring med den av Lars Levi Læstadius föranledda väckelsen i grannsocknen Pajala. Læstadius själv var gammal vän till den Bergmanska familjen. Men utan jämförelse var moderns religiösa inflytande av den största betydelsen. Hon var en å huvudets och hjärtats vägnar rikt utrustad kvinna med djupgående kristet trosliv, finkänslig och taktfull i sitt stora välgörenhetsarbete. Med den mest obetingade vördnad såg B. upp till sin mor. Hon fick den glädjen att i innerlig trosgemenskap bliva förbunden med sin son. Hennes religiösa sympatier gingo i arv till honom. För den äldre uppbyggelselitteraturen, särskilt den, som hade dragning åt mystiken, hade hon förkärlek, t. ex. Tomas a Kempis, Arndt, Heinrich Müller, Louvigny. Det var för att uppfylla ett åt modern på hennes dödsbädd givet löfte, som B. under titeln »Guds kärleks lof» utgav en ny översättning av Müllers arbete »Himmlischer iiebeskuss». I föräldrahemmet umgingosi K. O. Fineman och J. Dillner, av vilka särskilt den senare trädde i nära förbindelse med B. År 1894 utgav B. Dillners »Psalmer och sånger». De nyssnämnda bägge männen hade fått sina bestämmande religiösa intryck från den krets av stilla mystiker, som samlat sig omkring sidenvävaren A. Collin på Söder i Stockholm, vilken i sin tur räknade Erik Tollstadius såsom sin andlige fader. Av dessa fördes B. in på den kristligt-teosofiska litteraturen och fick även sin uppmärksamhet inriktad på Heinrich Thiersch. 1875 utgav han en översättning av ett arbete, grundat på J. Böhmes skrifter under titeln »Sanningens väg». 1873 hade B:s nedannämnde broder E. W. Bergman utgivit »Saint-Martin, Den okände filosofen, hans lif och tankar, med anmärkningar av Franz v. Baader».

Thiersch, Marburgprofessorn, som blev irvingian, lärde B. att se idealet i vad han kallade apostolisk kristendom. Med det uttrycket förband emellertid B. blott tanken på en bibliskt-realistisk kristendom, och han delade aldrig irvingianernas uppfattning av apostlaämbetets nödvändighet för vår tid, för att kyrkan under apostolisk ledning åter skulle bliva delaktig av den profetiska nådegåvan. På samma sätt övade B. kritik också på sina teosofiska lärofäder. Av dessa, framför allt av Baader, lärde han ånyo det realistiska draget. I en efterlämnad anteckningsbok finner man följande av B. själv upptecknade karaktäristiska citat: »Vår filosofis gamla arvsynd är den dualistiska uppfattningen av anden och naturen. Denna radikala villfarelse kan icke annorlunda avhjälpas än genom insikten i den solidariska förbindelsen mellan dejn bägge. Denna visar nämligen, att de båda äro förenade i Gud, som är deras sanna mitt». »Enhet av vilja och natur, av etiskt och fysiskt, konstituerar väsentlighet, realitet». Denna uppfattning av realiteten, i vilken B. har beröringspunkter med H. L. Martensen, tillämpar han vid behandlingen av Kristi och Andens verk, och den utgör ett karaktäristiskt inslag i hans förkunnelse, sådan denna föreligger i hans tryckta predikningar. Han säger en gång (2: a söndagen i advent): »Men ande i kristlig mening, ande av Gud, ande, som är idel väsende och liv, det står alldeles icke i denna stränga och avgjorda motsats till kroppslighet och natur utan har tvärtom uti sig makten att förmedla naturen med sig, att genomtränga och förklara även den yttre naturen eller låta själva livskällan uppspringa i henne. Till sådan ande har Guds rike blivit fullkomnat i Jesu Kristi person, och såsom sådan ande utgår det genom Jesu Kristi evangelium i världen». Signaturen på B:s inre liv ger ett annat av honom själv upptecknat citat från Baader, nämligen: »Genom beundran fullbordas kunskapsförmågans offer, genom tillbedjan den älskande förmågans och genom lydnad den verkande förmågans. Alltså beundran, tillbedjan, lydnad.» Här har man nyckeln till B: s stilla, tillbakadragna liv men också till den säregna andliga styrka, han ägde. Det var dock ej mystikerns ensamhet med dennes oberoende av det historiska, han sökte. För B. gällde det att draga sig tillbaka för att i bön försänka sig i bibelordet. Vid bibeln, där han fann apostolisk kristendom, stannade han. Frigjord från ortodoxismens lära om bokstavsinspirationen, kom B. att på en annan väg i aktsam vördnad stanna just inför bibelns bokstav. Betecknande för B: s kristendomstyp är det slutligen, att han i urval och översättning utgav G. Tersteegens »Lebensbeschreibungen heiliger Seelen». Även må det nämnas, att han under en studieresa i Tyskland på 1850-talet trädde i förbindelse med J. T. Beck, för vilken han hyste stor beundran. Beckian blev han dock aldrig. B: s inflytande på vänkretsen var betydande. Till ungdomsvännerna hörde A. F. Myrberg, K. A. Torén, H. Ulff, V. Rudin m. fl., till yngre själsfränder J. Ternstedt, E. Laurell, T. Mazer, H. Örtenblad. Åt Stockholms prästsällskap ägnade B. ett livligt intresse, tillhörde under många år dess styrelse och försummade sällan någon allmän sammankomst. Vanligen satt han tyst till inemot slutet av samtalet, och när han omsider begärde ordet, yttrade han sig helt kort och sökte då att gå till ämnets rot och ställa frågan på dess rätta grund och botten (Mazer). Mera obesvärad var B. i det s. k. Lilla prästsällskapet, en privat, vänskaplig sammanslutning, som från 1860-talet existerade några decennier framåt. Till denna krets hörde bl. a. K. Norrby, J. K. Bring, G. E. Beskow. År 1897 blev B. ledamot av styrelsen för Sällskapet för kyrklig själavård i Stockholm. De drivande krafterna i detta sällskap hörde till dem, som gärna samlade sig omkring B: s predikstol. Vid en för sällskapet kritisk vändpunkt, 1899, blev han dess ordförande och fungerade såsom sådan till 1903. Inåtvänd och föga praktisk, syntes han mindre lämpad för uppdraget. Självövervinnelse kostade det honom att åtaga sig de nya plikterna. Han kom likväl att göra en stor insats.» Tiden 1898—1907 utgör höjdpunkten av sällskapets verksamhet. Den, som tecknat sällskapets historia, säger om B.: »Han ägde i ovanlig grad den kraft, som födes av stillhet. Något av denna kraft meddelade sig ock åt verksamheten — lugnande och dämpande det, som hotade att driva för fort, men ock på samma gång som en stark motor, förutan vilken det hela icke hade kunnat bäras uppe så som skedde.»

Det, som drog ämbetsbröder och andra till B., var icke någon dennes omedelbara hjärtlighet. Det var hans andliga klarsynhet och en egendomlig andlig renhet, parad med taktfull försynthet. De, som sökte hans råd, lärde, ofta till sin egen överraskning, känna hans även i världsliga ting klara och oförvillade omdöme. Han predikade icke så sällan, men drog då ej stora skaror. En utvald och trogen åhörarkrets hade han emellertid. Hans medite- rande lynnesart kom honom att hårt sammanpressa tankar och uttryck. Språket blev tungt. Innehållet är mycket gediget, centralt religiöst. Hans skrifter vinna på att närmare studeras.