Johan Bergman

Bergman, Johan, f. 6 febr. 1864 i Tydje. Föräldrar: hemmansägaren Nils Fredrik Andersson öch Ingegärd Sofia Engelbrektsdotter. Intogs i Uppsala h. allmänna läroverk ht. 1877 : avlade mogenhetsexamen därstädes 22 maj 1882; student vid Uppsala universitet ht. s. å.; fil. kand. 13 dec. 1884; fil. lic. 14 nov. 1888; disp. 27 maj 1889; fil. doktor 31 maj s. å.; har företagit ett betydande antal utländska studieresor. Vik. adjunkt vid Uppsala h. allmänna läroverk ht. 1886; genomgick provar därstädes 1887–88; vik. lektor vid norra latinläroverket i Stockholm vt. 1889; e. o. lektor därstädes ht. s. å.; medarbetare i Aftonbladet 1 jan.–1 okt. 1890; lärare vid Repetitionskursen till studentexamen (Philp och Hellgrens privatgymnasium) 1890–91; medutgivare av Internationale monatsschrift zur bekämpfung der trinksitten 1891; vik. lektor vid högre lärarinneseminariet vt. s. å.; rektor vid Djursholms läroverk s. å.–1892; lektor i latin och grekiska vid Vänersborgs h. allmänna läroverk 18 dec. 1891 och i modersmålet och latin vid Norrköpings h. allmänna läroverk 30 dec. 1895; huvudredaktör och utgivare av Östergötlands dagblad 19 sept. 1896–30 sept. 1897; lärare vid Norrköpings h. läroanstalt för flickor 1897–1900 och 1902–03; utgivare av Nordens ungdom sept. 1899–maj 1900; lärare vid Norrköpings nya läroverk för flickor vt. 1900; uppförd å tredje förslagsrummet till e. o. professor i klassiska språk vid Lunds universitet 11 maj 1901; tf. lärare och föreläsare vid Stockholms högskola under sammanlagt åtta år 1901–11; utgav Mimer 1902–19; redaktör av kalendern Nornan 1903–07 och av Östergyllen 1905; erhöll kompetensförklaring till professuren i klassiska språk, med undervisningsskyldighet i latin, vid Göteborgs högskola 1907 och till professuren i romersk vältalighet och poesi vid Lunds universitet 1912; lektor i latin och grekiska vid h. allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm 13 juni 1908; ledamot av riksdagens första kammare 1918–19; professor i latinska språket och klassisk arkeologi vid universitetet i Dorpat 12 aug. 1919. RNO 1908; innehar utländsk orden.

Gift 28 juni 1891 med Kristina Henriksson, f. 2 dec. dotter till arrendatorn Johan Henriksson.

B. har såsom vetenskapsman, akademisk lärare, läroverkslärare, populär föreläsare och författare utövat en trägen, omfattande och i vida kretsar högt skattad verksamhet i den humanistiska, i synnerhet den antika bildningens tjänst. Minst framträdande, om också kvantitativt betydande har denna verksamhet varit på det rent vetenskapliga området. Här må framhållas B: s medarbetarskap (sedan 1895) i det stora, av flera utländska akademier utgivna historiska lexikonet över latinska språket »Thesaurus linguae latinse» samt framför allt hans forskningar och editionsarbeten rörande den kristne romerske skalden Prudentius. Efter att ha utgivit en edition av dennes dikt »Psychomachia» (1897) erhöll B. (1900) av Vetenskapsakademien i Wien i uppdrag att för den av akademien utgivna samlingen »Corpus scriptorum ecclesiasticorum latinorum» ombesörja en textkritisk upplaga av Prudentius' samtliga verk. Av denna upplaga hade endast vissa delar hunnit uppsättas, då världskriget vållade! ett troligen mycket långvarigt avbrott i dess utgivande. Förarbetena till detta verk, som framlagts i ett par avhandlingar, gåvo emellertid betydelsefulla resultat i form av värdefulla handskriftsfynd och handskriftsundersökningar. För sina Prudentiusforskningar har B. av den sakkunniga kritiken vunnit större erkännande än för sina tidigare filologiska arbeten. Redan som ung student uppbar B. i flera år vid Uppsala universitet det Tranérska stipendiet, avsett för studerande, som visat framstående anlag för latinsk skaldekonst, och ett odelat bifall har också kommit hans latinska originaldikter samt hans översättningar från latinsk poesi till del. Genom hans Prudentiustolkningar ha bl. a. fornkristna hymner blivit på svenskt språk tillgängliga. Såsom anordnare av och delvis ledare för de huvudsakligen för läroverkslärare avsedda arkeologiskt-historiska feriekurserna i Rom och Pompeji (ett flertal somrar mellan 1898 och 1913) har B. gjort en viktig insats för ökandet av kännedomen om antiken i vårt land, och efter världskriget har han i Dorpat funnit tillfälle till fast och självständig akademisk lärarverksamhet.

Såsom populärvetenskaplig författare har B. utvecklat sällsynt stor produktivitet. Hans arbeten »På klassisk mark» (1896) och »Pompeji» (1900) äro frukter av självsyn i den antika kulturens hemländer, Grekland, Mindre Asien och Italien. Mest känd bland B: s för den stora allmänheten avsedda arbeten är antagligen »Världshistorien berättad för svenska folket», som han utgivit tillsammans med Emil Svensén och varav han författat de band, som behandla antiken, och medeltiden ävensom — i fjärde upplagan — det stora världskriget och dess bakgrund (1919—21). B. utmärkes som populärhistorisk skildrare av ett medryckande framställningssätt, friskhet och rörlighet i uppfattning och synpunkter samt förmåga att draga paralleller, men i sin överflödande produktivitet och sin benägenhet att aktualisera framställningen genom att införa dagspolitiska synpunkter som förklaring och karaktäristik har han ej alltid undgått en viss ytlighet i källforskning och bedömande.

Ej minst känd har B. blivit såsom en av vårt lands ivrigaste förkämpar för nykterhetsrörelsen. Redan under sin studenttid i Uppsala var han med om att stifta Uppsala blåbandsförening (1887), Studenternas helnykterhetssällskap (1888) och Nykterhetsvännernas studenthem (1889). Ur den förstnämnda föreningen utträdde han sedermera och ingick i Goodtemplarorden (1892). Inom denna har han utövat en nitisk och inflytelserik verksamhet: såsom studierektor (1894), ledamot i den permanenta litteraturkommittén (1898), ledamot i storlogens verkställande råd och vice ordenstemplare (1897). Även i det internationella nykterhetsarbetet har han spelat en stor roll. Sålunda har han såsom Sveriges storloges representant deltagit i en rad internationella antialkoholkongresser (sedan 1895); 1897 valdes han till rådgivare i världsstorlogens styrelse, 1900 till medlem i en skandinavisk kommitté, som skulle verka för att alkoholfrågan upptogs till officiellt studium av regeringarna, 1907 blev han ordförande i styrelsen för internationella byrån mot alkoholismen i Lausanne och 1911 världsstorlogens »electoral superintendent»; dessutom är han medlem i de officiella antialkoholkongressernas permanenta organisationskommitté. Han har ivrigt verkat för religiös neutralitet inom goodtemplarorden, och det var väsentligen på grund av hans agitation, som storlogemötet 1906 beslöt att hos världsstorlogen väcka motion om rätt för storlogerna att införa fullständig sådan, en framställning, som också vann världsstorlogens beaktande (1908). Ett annat huvudintresse för B. har varit åstadkommandet av en ordnad nykterhetsundervisning; en frukt av denna strävan var det 1900 grundade Centralförbundet för nykterhetsundervisning och de i samband därmed stående föreläsningskurserna i nykterhetsfrågan, av vilka den första organiserades av B. (1901). Själv har B. under årtionden varit en av de oftast hörda nykterhetstalarna vid fester, möten, demonstrationer, diskussioner och föreläsningar. Utomordentligt talrika äro också hans bidrag till nykterhetslitteraturen: artiklar i den av honom alltifrån dess startande (1902) redigerade tidskriften Mimer, smärre agitationsskrifter och tal samt större historiska framställningar, t. ex. »Den svenska nykterhetsrörelsens historia» (1893) och »Nykterhetsrörelsens världshistoria» (1900). B:s ståndpunkt i nykterhetsfrågan har varit totalförbudet, och han har med outtröttlig energi och stor polemisk skärpa bekämpat andra åskådningar; särskilt har den moderatistiska uppfattningen, representerad vid 1890-talets mitt av prosten H. D. Janson och i senare tid (från 1909) av doktor Ivan Bratt, varit föremål för hans skarpa angrepp, vilka emellanåt lett till mycket uppmärksammade »dueller». Under den korta tid (1918—19), B. tillhörde riksdagen, togo nykterhetsfrågor och folkbildningsfrågor huvudparten av hans intresse. I politiskt hänseende har B. städse tillhört det liberala partiet, till vars vänstra flygel han nog i de flesta frågor kunnat räknas.