J Gabriel Anrep

1. Johan Gabriel Anrep, f. 4 dec. 1821 på Lekeberga gård i Knista socken, d 12 mars 1907 i Stockholm. Föräldrar: kaptenen Johan Vilhelm Anrep och Maria Margareta Palin. Åtnjöt skolundervisning i Örebro h. elementarläroverk; ägnade sig därefter åt lantbruk för att övertaga fäderneegendomen Lekeberga, vilken sedan 1645 ägts av släkten, men överflyttade, då egendomen efter faderns död 1851 måste säljas, s. å. till Stockholm; inskrevs som extra kanslist vid poliskammaren, där han tjänstgjorde några år; ägnade sig vid sidan härav samt fr. o. m. 1857 intill sitt åttitredje år uteslutande åt litterär och publicistisk verksamhet.

Gift 14 apr. 1855 med Maria Kristina Carlson, f. 15 dec. 1822, d 25 juni 1891, dotter till lantbrukaren Niklas Carlson.

A. är en bland de första, som i senare tid offentligt behandlat den för historien så viktiga men länge försummade genealogiska vetenskapen. Redan tidigt framträdde hans håg för släktforskning ; sålunda utarbetade han mellan sitt tionde och sextonde år över fingerade släkter åtta kalenderserier, omfattande flera sekler. Sedan han bosatt sig i Stockholm och fått tillgång till riddarhusets stamtavlor, dröjde det ej länge, förrän resultatet av hans arbeten framträdde i tryck. År 1854 började han utgiva sin svenska adelskalender, först oregelbundet, 1872–98 vartannat år och slutligen årligen; i jämnt ett halvt sekel redigerade A. detta arbete, som blev hans huvudsakliga livsgärning. Adelskalendern är den första i sitt slag i Sverige och över huvud en av de tidigaste dylika handböcker. A: s namn är även knutet vid »Svenska adelns ättartaflor», ett monumentalt verk och förutom Messenius' »Theatrum nobilitatis» den första egentliga släktbok, som utgivits här i landet. Det är, som bekant, de å riddarhuset förvarade originalgenealogierna i tryck, uppställda i tabellform; men för övrigt med nästan alla deras fel och ofullkomligheter bibehållna. På grund härav har arbetet ofta blivit underskattat. Ingen insåg dock bättre än utgivaren själv, huru felaktiga en stor del av de uppgifter voro, som han lät trycka, men han var härvidlag bunden av de inskränkande villkor, som uppställts av riddarhusdirektionen för medgivandet att få trycka stamtavlorna. Trots alla svårigheter, han hade att kämpa med för att få vidtaga även de minsta ändringar av de mest i ögonen fallande oriktigheterna, har han dock nedlagt ett icke oväsentligt självständigt arbete genom att under redigeringen rådfråga alla andra honom till buds stående genealogiska och biografiska skrifter, varjämte han haft tillgång till en mängd uppsatser från adeln själv och även andra personer. »Svenska adelns ättar-taflor», som sedan ett häfte indragits, började utkomma 1858 och avslutades i nov. 1864, är och förblir en oumbärlig, genealogisk och biografisk handbok av en omfattning, till vilken intet annat land har någon motsvarighet. Ett nytt uppslag på släktforskningens område gav A. genom den under åren 1871–82 utgivna »Svenska slägtboken», som värdigt slöt sig till nyss nämnda banbrytande verk och genom den fullständighet och den omsorg vid utarbetandet, som utmärka densamma, blivit ett mönster för alla senare arbeten av detta slag. Dessutom har han utgivit en del smärre skrifter av genealogiskt och annat innehåll samt medverkat i flera litterära företag.

En outtröttlig arbetsförmåga, en hängivenhet utan gränser för den livsuppgift, som blivit hans, samt en samvetsgrannhet och noggrannhet, som sträckte sig in i de minsta detaljer, voro de för A. mest utmärkande egenskaperna. Rättfram och utan någon tanke på eller förmåga att uppträda diplomatiskt eller ens försiktigt, uttalade han sina åsikter med en säkerhet och övertygelse, som kanhända någon gång kunde stöta den, som ej var van vid hans sätt, men meningen var ej att såra eller bringa förargelse åstad. Utan tanke på den i flera avseenden beroende ställning, han intog här i livet, valde han ej sina uttryck, även om det gällde mycket framstående personer. Ett exempel erbjuder den mellan honom och riddarhusdirektionen uppkomna tvisten i den s. k. Lilliehöökska frågan, föranledd därav, att A. i »Ättar-taflorna» betecknat adliga ätten n:r 1 Lilliehöök af Fårdala såsom utdöd, ehuru en yngre gren av den Lilliehöökska släkten var tillerkänd dess nummer och säte på riddarhuset. Sina åsikter framlade han på ett kanske väl aggressivt och oförsiktigt sätt, bl. a. genom ett för inhäftande i »Ättartaflorna» avsett polemiskt tryck; karaktäristisk för hans stämning var en replik till greve G. A. V. Sparre: »Herre Gud, skall man då få höra, att presidenten i rikets första hovrätt säger: udda får vara jämnt». Till slut nödgades han dock böja sig för riddarhusdirektionen och låta omtrycka de Lilliehöökska genealogierna (D. 2, s. 709–724), varvid han emellertid i en not uttryckligen reserverade sig mot de ändrade uppgifterna. — Begåvad med en viss, dock kanske för honom själv omedveten torr humor, som kunde verka roande, utvecklade han med åren en icke så liten originalitet, som bl. a. tog sig uttryck i de bekanta rätt »pepprade» företalen till adelskalendern. Hans förkärlek för årtal och tidsbestämningar var så utpräglad, att, för att anföra ett exempel, det papper, varpå hans hustru nystade garn, alltid skulle förses med anteckning om årtal och dag, när det skedde; härmed förenade sig en stor benägenhet för samlandet av saker, som av andra ansågos utan värde och oväsentliga. Sedan han utarbetat den årgång av sin kära kalender, som utkom femtio år efter den första, drog han sig alltmer tillbaka och emottog ej gärna besök av andra än högst få personer, ej skyende att direkt säga ifrån, att han ville vara i fred; och på en, som han tyckte, obehörig och närgången fråga, vad han efter upphörandet med kalendern kunde sysselsätta sig med, gav han ett kärvt svar: »Om det intresserar er att höra, så vet, att jag vilar mig». I sin ensamhet uppnådde han en mycket hög ålder. Hans sista levnadsår voro ej odelat lyckliga, då han oroades av vissa bekymmer, vilka han dock föreställde sig värre, än de voro, och plågades, ehuru utan beklagan, av åtskilliga ålderdomen medföljande krämpor. Trofast mot sina vänner — de voro likväl kanske ej så många — ej skyende möda och besvär att, där han det kunde, vara dem till hjälp och gagn, var han onekligen en originell man, vilkens personliga värde dock ej var så allmänt uppskattat.