Anund Jakob

Anund Jakob, konung Olof Skötkonungs son med hans andra gemål, f. något av åren 1007—09, enligt Snorre på »Jakobs- mässeaftonen» (24 juli), t omkr. 1050. Det ovanliga dubbelnamnet Anund Jakob är bestyrkt av Adam av Bremen; namnet Jakob skall i dopet ha givits efter dagens helgon, men då svearna ej voro nöjda med detta främmande namn, tillades det i Ynglingaätten vanliga namnet Anund.

Snorre berättar, att A. J. redan under faderns livstid skall ha utropats till konung (1019), en uppgift, som väl må betvivlas, då Snorres skildring av stridigheterna mellan Olof och hans folk i många punkter förefaller osannolik. Isländska annaler, som icke stå i beroende av Snorre, säga, att han besteg tronen vid faderns död, 1022. Adam anmärker, att »ehuru han var ung till åren, överträffade han alla sina företrädare i visdom» och att »ingen svensk konung varit så älskad av folket som han». Av Adams många lovord kunna vi sluta, att A. J. i avseende på missionsarbetet slöt sig till ärkebiskopen i Bremen, detta i motsats till den äldre brodern, sedermera efterträdaren, som synes ha gynnat de engelska missionärerna (se Asmund). — A. J:s utrikespolitik har väsentligen bestämts av hans förhållande till de båda svågrarna, Olof i Norge och Jaroslav i Ryssland. Då Olof hotades av Knut den store i England-Danmark, ställde sig A. J., som förmodligen även för Sveriges del oroades av Knuts stora makt, på hans sida. Det nämnes om ett strandat försök från Knuts sida att sluta separatfred med A. J. Vid Helgeå kom det till ett sjöslag, som såtillvida gick Knut emot, att hans flotta bragtes i oordning genom att de förbundna dämt upp vattnet i ån och vid Knuts annalkande öppnade dammarna. Men deras krafter räckte icke till för att fullfölja den vunna fördelen. Spridda notiser finnas om ett slag till lands, vid »Stångapelle», troligen »Stånga skans», »Stånga pålverk», helt nära Gårdstånga i Skåne. Det torde ha gått A. J. emot, och i alla händelser måste Olof söka sig landvägen hem till Norge (1027; enligt engelska källor, troligen orätt, 1025). Knut gör på mynt och i en enstaka handling anspråk på att vara konung i Sverige. De hjälptrupper, som av A. J. sändes med Olof 1030 och med dennes son Magnus 1035, ha väl knappast varit betydliga. Till Ryssland har under A. J:s tid företagits ett tåg under ledning av en viss Ingvar, troligen en medlem av konungafamiljen, och antagligen för att hjälpa Jaroslav. Den på många runstenar och i en fantastisk saga omtalade Ingvar skall ha fallit 1041.

En västgötsk källa talar om A. J. såsom »sträng i sina räfster att bränna mäns hus», varför han erhåller tillnamnet Kolbränna. Uppgiften kan icke verifieras i annan mån än så, att vi ännu 1335 i diplom ha bevis på att bränning av en tredskandes hus för vissa fall då ansågs lagligt. På en viss inre styrka under hans tid, resp. på tillbakagång under den följande, tyder, att A. J. fortsatte den av fadern började svenska myntningen, vilken sedan avstannade intill Knut Erikssons tid.