Anund (Jonsson)

Anund (Jonsson), biskop i Strängnäs 1275–91, tillhörde en stormannaätt med starka försänkningar i Östergötland; hans broder, riddaren och rådsherren Dan Jonsson, förde i vapnet tre stjärnor på en snedbjälke.

A:s biskopsvigning synes ha försiggått i Uppsala vid pingst (2 juni) 1275. Strax därefter (14 juni) inträffade slaget vid Hova. A. anslöt sig, liksom de övriga biskoparna, genast till den segrande konung Magnus och deltog i dennes val och hyllning i Uppsala (22 juli). Efter sammankomsten mellan konungen och prelaterna på Dåvö vid jul s. å., då A. även var med, anförtroddes honom 3 jan. 1276 av Magnus, som väl ville belöna honom för hans medverkan och försäkra sig om hans ytterligare understöd, förvaltningen av godsen Husby-Enhörna (nu Ekensberg vid Mälaren i Över-Enhörna socken) i Södermanland och Närdavi i Närke (Kräklinge socken), vilka i den under senare delen av 1275 avlidne hertig Eriks testamente anvisats till betalning av dennes skulder. Vid kröningen i Uppsala 24 maj 1276 var han ock med och mottog konungens för kyrkan så förmånliga handfästning; och vid fredsmötet vid Göta älv i juni s. å. företrädde han Magnus' intressen i domsnämnden mellan de båda kungliga bröderna. Även under hela återstoden av Magnus' regering finner man upprepade gånger A, vid konungens sida: så t. ex. vid herremötena i Alsnö maj, 1279, i Skara febr. 1285, då han blev insatt bland konungens testamentsexekutörer, i Stockholm sept. 1288, då han nämnes bland konungens råd, och i Bjälbo dec. 1290. För sin politik, som alltfort sammanföll med prelaternas i allmänhet, hugnades han också upprepade gånger med vedermälen av kunglig ynnest. Därom vittna bl. a. gåvorna till honom och Strängnäs biskopsstol av Muskö (vid Södertörn) och Segersjö (vid Hjälmaren i Närke) 1278. Hertig Eriks testamentsgods övergingo småningom i Strängnässtolens ägo, Husby-Enhörna — med dess stora godskomplex, mest i Mälartrakten och i Södertörn — genom köp (för 600 mark penningar, 27 jan. 1281), Närdavi genom byte mot två gårdar i Stockholm (13 juli 1283). Av f. d. konung Valdemar erhöll A. (16 aug. 1280) ett antal gårdar på olika ställen i Södermanland såsom betalning för ett lån på 100 mark penningar.

På det rent kyrkliga området har A. tydligtvis även varit mycket verksam. Han har byggt på sin domkyrka och fått den så färdig, att den kunde invigas; men på invigningsdagen brann den. Den var antagligen påbörjad före hans tid. Den plan, efter vilken han arbetat, torde ha varit en treskeppig hallkyrka utan kor eller tvärhus, motsvarande domkyrkans nuvarande långhus. Till rökelsekar i kyrkan skänkte kung Magnus i sitt testamente (1285) 4 mark silver. — Vid A: s ämbetstillträde fanns intet domkapitel i Strängnäs. Under hans tid tillkommo flera kanonikat. Ett (Nora) instiftades jan. 1277 av konungens broder och kansler Bengt. Ett annat (Söra) tillkom genom gåva av Närkeslagmannen Filip Tyrnersson (hjorthorn) och hans kusin den sörmländske stormannen Viglog Nilsson (hjorthorn mellan tre rosor) 16 febr. 1279, sedan gods för ändamålet redan tidigare utlovats genom Viglogs testamente (av 1276, ändrat 1279). Till ett tredje (Botvids) skänkte konungen 1 jan. 1283 sin patronatsrätt över Botkyrka och Salem. Grundvalen till ett fjärde (det som sedermera kallades Mellösa) lades genom en testamentarisk disposition av riddaren och rådsherren Anund Haraldsson (vingad lilja) 19 apr. 1291. Gods synas även ha varit anslagna till prepositur. Man vet, att 1283 åtminstone fyra kaniker funnos, varav en domprost (Johannes). Biskopsgården Sundby på Tosterön mitt emot Strängnäs namnes första gången på A:s tid. Klostren i stiftet, såsom Julita, Riseberga och Eskilstuna, mottogo bevis på hans omvårdnad. Ett nytt kloster tillkom under hans tid, då de av konungen särskilt gynnade franciskanerna kommo in i stiftet och fingo slå sig ned i Nyköping, där Magnus residerat som hertig. — Viktiga rikskoncilier höllos under A:s tid i Tälje 1276 och 1279.

Möjligen har Eskilsofficiet, dvs. ritualet för de kanoniska bönetimmarna (horæ canonicæ) på Södermanlandshelgonet S. Eskils dag, tillkommit på A:s tid och i så fall säkert under hans överinseende. Biskopen skulle ju sörja för kulten inom stiftet, och just vid denna tid började man utarbeta och i årets gudstjänstcykel infoga ritual för de inhemska helgonens dagar. Sångerna i detta officium äro skrivna av A:s samtida, biskop Brynolf av Skara (1278–1317); läsestyckena, som tillsammans bilda Eskilslegenden, röja strengnensisk lokaltradition. De äro hållna i tidens retoriskt utsmyckade högtidliga uppbyggelsestil med flitigt användande av bibliska antydningar och paralleller. A. dog, ej långt efter konung Magnus, under peståret 1291 (mellan april och augusti). Han var en av de ledande kyrkomännen under den betydelsefulla epok, då den svenska medeltidskyrkans definitiva genombrott till makt och rikedom skedde i samband med dess nära anslutning till Magnus Ladulås' konungadöme.